Det är inte det lättaste att skilja på självkänsla och självförtroende. Både böcker och experter har såväl som terapeuter och debatter befäst begreppens olika innebörd, samtidigt som vårt effektiva leverne, där vi gärna vill vara överallt samtidigt, har lärt oss att det är stor skillnad på att vara och att göra.

Visst skiljer de sig åt, självkänslan och självförtroendet, men de spiller över på varandra, det är något jag funderat över titt som tätt.

Personligen tänker jag inte speciellt mycket alls på hur jag uppfattas och vad folk tycker om mig som människa. Jag ifrågasätter sällan min egen person utan jag gillar mig själv. Jag vet att jag duger, minst, jag håller till godo med mig helt enkelt.

Jag är nöjd över att bli äldre och nojjar varken över det, några extra streck i pannan eller lite deg här och där på kroppen. Jag övar frenetiskt på att tänka på det som är, finns och funkar istället för det som inte är, finns och funkar.

Jag har en positiv grundinställning, tycker det är roligare att säga ja än nej, och jag är realistisk.

Realismen i mig skapar dock lite kamp inombords. Denna kamp är förknippad med min yrkesroll som artist. För snart 20 år sedan började jag arbeta i en värld som jag älskar, är väl lämpad för och vars område jag besitter en viss begåvning inom. Främst sjunger jag, men jag skriver, talar, målar och berättar, och jag har rätt till alla de uttrycken. Jag ber inte om ursäkt, jag är stolt över att ha en kreativ bredd.

Men jag vet också, väldigt väl, att det vimlar av bra artister. Många är högst kvalitativa, kompetenta och karismatiska. Precis som jag. Jag är verkligen inte ensam. Jag är inte ens särskilt unik, åtminstone inte rent artistiskt. Jag vet att jag kan leverera, men jag vet att också att det sällan bara är det som önskas.

För att få ett uppdrag, en roll, en mer framträdande uppgift på en scen, behöver jag redan i min ansökan om att få komma på audition övertyga ett produktionsteam om att kalla dit mig. I ett senare skede behöver jag även övertyga ett kreativt team samt en chef eller producent. Jag behöver först få en stund av deras tid och ge en stund av min, därefter vinna deras förtroende. Är arbetsgivaren privat behöver jag för en större uppgift antingen vara så håll-käften-bra att ingen annan de sett kan tänkas bli given uppgiften jag söker, alternativt (eller helst också) behöver jag ha ett namn som publiken vill betala för att se och höra. Jag har mycket sällan under mina år lyckats med det första, och har inte ett namn som säljer biljetter, det sistnämnda är dock inget jag sörjt nämnvärt.

I år har jag varit verksam som frilansande artist i 20 år. Jag varvat medverkan i 18 större scenproduktioner inom musikal, show och teater med en ansenlig mängd fristående uppdrag som sångerska och ljudskådespelare.

Härom året fick jag det till att jag gjort drygt 50 auditions, det är ett par till nu. Av dessa fick jag ett ja på jobbet 7 gånger, 5 av dessa gånger tackade jag ja till uppdraget.

5 av mina 18 genomförda större scenproduktionsjobb har jag fått via audition och de resterande på grund av kombinationen av timing, behov av just precis mig, ihärdigt nätverkande och flexibilitet.

Vid de nej jag fått får jag ofta höra ”Det har ju inget med dig att göra, utan vad de söker” och ”Du får absolut inte ta det personligt”. Här får jag lite problem, för det är visst personligt. Nej, det kan hända att det inte har med min privatperson att göra, men nog är det en form av personlig angelägenhet att få ett förtroende och väljas eller ej.

Mina ord här är en reflektion. Den är ett konstaterande över det jag måste förhålla mig till. Jag behöver, vare sig jag vill eller inte, hantera att jag trots min lust, kompetens och erfarenhet inte får de förtroenden jag alltid önskar få, att jag de facto blir bortvald.

Vi är en rätt stor skara, och givetvis inte bara i teatervärlden, som behöver förhålla oss till vad detta gör med oss.

Jag sitter inte inne på någon lösning på kampen just jag upplever mellan min relativt fördelaktiga självkänsla och mitt relativt ofördelaktiga självförtroende. Men jag tycker inte att ett ”ta det inte personligt” för oss framåt. Jag skulle snarare önska mer konstruktiv feedback och mer öppenhet kring hur arbetsgivaren och teamet tänker.

Det, om något, tror jag skulle skapa större förståelse, färre stunder av tvivel och mer tillit mellan människorna på båda sidorna av såväl anställningsintervjuares som en auditionjurys bord.