Jag är förtvivlad. Faktiskt helt förtvivlad över världen och det som sker i den.

Jag tar mig framåt, promenerandes längs ett av de vackraste stråk jag vet. Bland grönskande diken, dignande fält som är omringade av lila lupiner, solgula lejongap och hoppingivande klöver tar jag steg efter steg, snörvlandes, hulkande.

Detta är en post-terror-gråt. Tankarna på hur det är möjligt att människor begår så fasansfulla handlingar som den i Sousse, i Kuwait eller utanför Grenoble gör att jag helt enkelt knäcker ihop, i alla fall en stund. Vi, långt ifrån just dessa områden, kan ju faktiskt gå vidare och tänka på annat efter en stund eftersom vi inte är mitt i det. Även det gör mig förtvivlad i ett andra led.

Dofterna jag känner, vyerna jag älskar och insuper, de tillhör bara vissa. Alltför många i världen har inte sinnenas och sina minnens älskade dofter och vyer att tillgå. Många kan inte krama sina barn eller dra in doften av deras väderbitna, toviga små hår. De har ingenting kvar. Hoppet är ute, på i stort sett alla sätt.

Jag lyssnar till vinden och fågelsången, inte till skotten och klagosången som alltför många tvingas att göra. Det känns ibland förmätet och som en slags pålagd skam att ta till sig och påverkas av detta så som jag gör nu.

I min förtvivlan kan jag känna det som att jag bär världen inom mig. Den drar och sliter och det är så tydligt att jag inte räcker. Min kraft är inte stor nog, den är erbarmerligt liten. Min frustration äter upp en del av tacksamheten över mitt eget liv och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag känner att det är en omöjlig ekvation, världen är så stor så stor, och jag så osannolikt liten.

Men någonstans känner jag ju gnistan. Den där envisa, ättriga gnistan som aldrig ger sig. Jag tänker att de som har de där gnistorna bör låta de bli till något större. En stor, osläckbar, kollektiv eld kanske. Samtidigt som jag går, gråter och tänker detta lyssnar jag till journalisten Terese Cristiansons fullständigt osannolika och viktiga sommarprat i P1. Historierna hon berättar är endast en mycket liten del av det som människor i odemokratiska delar av världen får genomlida. Hur kan vi som har och kan så mycket, i vår del av världen, låta sådana här berättelser och händelser påverka oss på annat sätt än att vi gråter mellan rapsfält och hav? Kan vi resa världen upp igen och med våra små gnistor åter tända människors slocknade hopp? Just idag saknas mitt jävlar anamma.

Jag tänker att jag önskar mig en slags världspolis. Jag ger de tankarna plats och funderar över om inte världens demokratier på något vis kan markera och visa på människans kraft och möjligheter. Jag funderar på hur vi kan motverka ondskan som sker, vad som beror på vad. Om oljan inte styrde ekonomin i den krigsdrabbade delen av mellanöstern, om vapen inte gick så lätt att sälja och köpa och få tillgång till…finns det verkligen inget att göra där?

Jag fortsätter uppför backarna och den blå himlen kommer ännu något närmare. Jag stannar och snyter mig i ett eklöv som jag kastar in i snåren. Senare undrar min äldsta dotter varför jag stänger av nyheterna när jag ju alltid brukar vilja titta. Den frågan har inget bra svar idag. Jag säger att jag vill inte att hon ska se hur ful världen kan vara.

Vi går ut istället. Ut i den friska luften igen. Tillsammans som den slags enhet vi ändå är. En enhet som gör mig så tacksam, varm och lycklig. Lycklig, men förtvivlad ändå.