Folk flyr krig. Folk får cancer. Barn skjuts i skolor.
Men politiskt tjafs och ett slags revirpinkande på dagisnivå är ändå det som tar mest plats i våra folkvalda politikers agendor just för tillfället.
Förra året, vid ungefär denna tidpunkten, delade jag med mig av mina funderingar efter valutgången. http://blogg.sannamartin.com/2015/02/24/hej-annie-och-jan/

Jag har i stort sett inte ändrat åsikt.
Blockpolitiken ter sig mer och mer menlös, omodern och uppenbart ineffektiv. Decemberöverenskommelsen är ett minne (eller är den ens det?) blott.
Regeringen visar inte mycket driv och riktning, vilket skapar en större osäkerhet hos både folk och myndigheter än vi sett på mycket länge.
Och mellanmjölken då? De partierna mellan S och SD, de som har en gyllene chans att visa att vi har förslag, vi har ett driv, vi är handlingskraftiga, och vi är inte främlingsfientliga. Nej, de väljer istället att liksom stå på rätt sida linjen och absolut inte ens diskutera att ta ett steg över och börja agera tillsammans med ”Röda Rosen” för att tala lite Astrid Lindgrenska.
Vad väntas det på? Hur vill de här politikerna göra skillnad? Hur vill de bli ihågkomna? I dagens ledare i Expressen ( http://www.expressen.se/ledare/sluta-att-spela-rysk-roulette/ ) står det enkelt uttryckt att de allihop bör skärpa sig då vi befinner oss i en kristid. Ingen svensk partiledare håller måttet just nu. Det är sjukt trist att hålla med om detta.

Debattklimatet har gått från risigt till uselt. Pajkastandet har nått ända från partiledardebatter till fikarummen via varenda ett av våra sociala medier. Rött mot Blått, Blågrönt mot Rödgrönt alla mot Brunt.
Vårt lilla land älskar att tala om vilken fin demokrati vi är. Här är alla viktiga. Alla får säga sitt o ha sin plats. I kölvattnet av gårdagens Dö-fars börjar jag tänka på det här; att exkludera ett parti som närmare 13% gav sin röst förra året från tex samtal om den rådande flyktingkrisen kanske inte gav det resultat man ville, kanhända att vi då behöver analysera konsekvensen av den strategin.
Låt mig bara klargöra min åsikt – det finns ingeting i mig – inte en enda SannaMartinsk cell – som håller med om SDs politik. Inte ett uns av mig vill att ett parti som vilar på en så humanistiskt sett urusel grund ska sätta våra diskussioners agendor. Men hur mycket vi än önskar att de inte har sina sympatisatörer och stöd för sin enfrågevurm så har det varit förbannat dumt att under fem år låta SD växa i offerkoftan i fred. Jag hävdar, att om de hade tagits in i debatter o diskussioner vad gäller helt andra frågor och tvingats presentera vilka förslag SD har att komma med på diverse områden så skulle de vid detta laget ha snackat omkull sig själva.
SD vill minska asylmottagandet med 90%. Jag tycker inte bara att det är en dålig idé generellt, i rådande världsläge är det både omänskligt och verklighetsfrånvänt. Att stå fast vid ett sådant förslag faller på sin egen orimlighet och påvisar återigen att trovärdigheten i deras politik tål att ifrågasättas.
De använder alltså samma retorik och förslag som innan den flyktingkris som råder nu. All politik behöver givetvis uppdateras med rådande världsläge. Jag tycker de visar både naivitet och rädsla. Men – även om jag nu tycker så så har fattat något som folk oroar sig för. Istället för att komma med förslag om bättre fungerande integration väljer de att strama åt och knappt ha någon integrationspolitik. Som jag sagt innan – vi behöver lyssna på SDs väljare och varför de tänker o röstat som de gjort – vilket alltså inte är detsamma som att ”samarbeta med SD”.

Många hävdar att även den nuvarande regeringen agerar naivt i den kris som råder. Jag håller med. Att majoriteten av befolkningen och politikerna i Sverige är för att säga ”välkomna hit” till de flyktingar som nu sökt sig hit och att 7 av 8 riksdagspartier driver en human asylpolitik är gott så. Men, är det inte lite märkligt att vi inte vill ge realistiska instruktioner, ge riktlinjer och skapa klara regelverk för de vi tar emot som ska bo här? Är det otänkbart att tala om och debattera och diskutera och liksom peka med hela handen för att vi ska klara av utmaningarna vi redan hade samt de som är tämligen nya?
Vi vågar inte gå hela vägen. Vi verkar inte våga och kunna säga ”begår man brott riskerar man att utvisas” ”Det är olagligt att läkare utför oskuldskontroller”, exempelvis.
Så – vad gör vi nu? Det kanske är läge för samtliga partiledare och högt uppsatta politiker att fråga sig själva om de valt rätt jobb. Deras engagemang måste synas och kännas, deras ord behöver få oss att tänka till och tro på att de vill förvalta våra förtroenden. Vi själva bör ta ansvar för att sluta generalisera och fördöma, jag har sagt det förr, det är fördummande. Alla i Danderyd är inte dumma i huvudet bara för att kommunen tagit ett mindre ansvar än många andra kommuner, alla kulturpersonligheter tycker inte som de som hörs och syns, alla i vänsterledet är inte emot varenda vinstkrona i den så kallade välfärden.
Vi förbättrar ingenting genom att slänga skit från höger till vänster och vice versa, vi vet att olikheter berikar. Det borde även toppolitiker tänka på.

Skickat från min iPhone