Jaha. Så åkte de till landet.
Jag är avundsjuk. Jag vill följa med.
Jag är tillfreds ändå. Det kan vara skönt att vara lite själv. Fast jag är vemodig. Och då blir jag sorgsen. Fast lite lättad är jag också. Liksom lite..fri. Lite skönt är det. Men faktiskt väldigt…trist.
Jag jobbar och får då några dagar för mig själv med lite mer tid än vanligt innan varje föreställning medan barnen har sportlov o får lite ledigt på landet med sin pappa, bland vänner i en miljö som vi älskar.

Varför blir jag såhär? Jag som tycker om att vara själv. Jag lever ett intensivt, aktivt liv. Jag kan verkligen må gott av att inte ta hand om fler än mig själv ett par dagar. Men det är som att känslan av lättnad och vetskapen om att jag har friheten att lägga en viss tid på vad som helst bara känns bra för en liten stund. Som en god croissant som smälter behagligt i munnen och sedan bara blir till nån slag degklump i mitten av ens varande, ofta med dåligt samvete som extra bonus.
Så är det just nu här hemma. Tystnaden och de tomma rummen är som den där degklumpen.
Jag går runt och tänker att det var väl onödigt, att de åkte. Det var kul i typ en timme att vara själv.

Lilla pysselmästarinnans senaste alster som ligger utspridda över vårt hem får ligga kvar, lite hur som helst. I vanliga fall känns de lite i vägen och jag går bara och flyttar alla saker till olika högar som jag på något obegripligt sätt tänkt att jag ska styra upp någon gång.
Den lilla stora snart tonårigas kläder, sminksaker och väskor på golv, säng och bord som jag blir tokig på lite titt som tätt ter sig plötsligt som en varm påminnelse om att hon nyss var här och att vi alldeles nyss hade varandra.
Den dammiga dataväskan och skorna i herrstorlek i hallen viskar att nu, nu minsann får jag egen tid för det som jag kanske vill och behöver.
Men jag vet liksom inte vad jag behöver. Jag behöver helt klart inte gå runt o fixa och flytta alla deras saker och styra upp allas ägodelar för då känner jag mig bara ännu mer tom. Jag behöver heller inte gå hemifrån riktigt ännu.
Jag sätter mig vid barnens skrivbord och skriver. Jag skriver i vanlig ordning ner det jag själv förundras, förfasas eller funderar över.
Jag förundras över vad mina tankar gör med mig ibland. När jag funderar händer det att jag målar upp scenarion jag helst skulle se inte existerade för någon någonsin. Och då blir jag så liten och ängslig så jag knappt kan andas. Så slår det mig att vi alla hamnar för ibland, i ett ”Tänk Om”-tänk. Det är bara funderingar, fantasier och tankar, och ändå påverkar de mig rejält, åtminstone för stunden.
När vår äldsta dotter var nyfödd satt jag och våndades av olika inte alls angenäma anledningar. I min smärta och vånda då var kärleken och tacksamheten ändå så brutal och påtagligt enorm, och den nyss komna våren utanför vårt fönster gav allt ett ännu vackrare skimmer och jag tänkte att ”Det här är för bra för att vara sant”.
Jag kan fortfarande känna precis så. I allt vardagsstök bland damm, jobb, gnäll och logistik, i allt tjafs och tjat under ett hölje av otillräcklighet kan jag lik förbannat få känslan av att livet med allt detta ovan nämnda bannemig är helt osannolikt rikt.
Då är det klart att det i en tyst och tom lägenhet helt plötsligt känns mycket fattigare.

Jag koncentrerar mig på en insikt jag fick när vår yngsta dotter var liten;
Rädslan över det vi kan förlora får aldrig någonsin överstiga glädjen över det vi har.
Jag tänker att nyss hade vi varandra här. Nu har vi varandra på distans, min älskade familj och jag. Jag har de tre i en bil på väg till vårt andra hem och de har mig, en ambivalent barnsligt rastlös liten fru och mamma som redan saknar dem.

Mina dagar själv hemma är alltså ännu ett val. Jag får välja att se de som sköna dagar, fulla av möjligheter att ta hand om mig själv och inte skynda mig någonstans för någon annans skull. Jag ska välja att längta istället för att sakna. Och jag ska välja att innerligt glädjas åt det jag har, med och utan familjen här hemma.