Härom dagen, precis innan vår söndagsföreställning av Phantom of the opera, kallade min kollega Emmi mig för superwoman. Jag skrattade lite och viftade bort det och sa att hon är så gullig som sa så, men inte fasen är jag superwoman, en sån finns väl knappt.
Senare började jag fundera lite på livet just nu, och hur jag förhåller mig till det. På hur oerhört olika de olika perioderna av livet varit under åren för mig. På hur livet på senare tid lärt mig att vara så oändligt tacksam för de korta stunder av balans vi får, när allt lirar, när alla i familjen mår bra, när smolket i bägaren inte märks och grumlar vattnet. De är en sann raritet, perioderna av någon slags harmoni.
Jag är utav den sorten som uppskattar vardagen. Det är inte direkt så att jag har förväntningar på att dagarna med guldkant ska ha ett speciellt namn och att det är då man köper fin mat, har vikt all tvätt och avlägsnat eventuell oönskad kroppsbehåring. Dagar som har förväntningar på sig tenderar ju att inte helt leverera, eller hur? Vardagen är ju själva livet. Det var liksom ingen som sa att livet är fredagsmys, lördagsgodis, lönehelg, vinst på lotto, söndagsbrunch, idel passion och ljusa sinnen. Jag är mycket väl medveten om detta och jag lyckas ofta uppskatta det lilla, och jag är bra på att få rätt så grå dagar att skimra till lite.
Men, rätt vad det är kommer det sjok av utmaningar man inte var beredd på. Livet knackar inte på ens axel utan kör liksom mer rakt in i ens pannlob.
Det jag försöker beskriva här är på inget sätt en nuvarande katastrof i min tillvaro, men men kan säga att en del av bollarna i mitt eget bollhav just nu varken är rena, snygga eller önskvärda.
I det läget kör jag ändå på. Jag kör på för att jag mår bra av att köra på. Jag kör inte på utan pauser, det bör ju ingen göra, och jag är lyhörd inför vilka signaler jag får från mig själv.
Jag tänker att inte fasen är jag superwoman för det. Och inte en chans att superwoman skulle gråta bara för att hon inte fattar ett bokföringsprogram, inte skulle hon sucka över småsaker eller gå runt och vara ängslig av sig på grund av en del som händer nu i tillvaron. Eller?
Jag går in och viker ännu lite tvätt och helt plötsligt får jag syn på en gammal t-shirt jag köpte till en maskerad för väldigt länge sedan. En knallblå t-shirt med set berömda Superman/woman-emblemet på bröstet. Jag låter den ligga kvar längst ner i lådan eftersom jag inte direkt överväger att ta på mig den. Jag dricker lite kaffe och skriver kalasinbjudningar, pratar med skolsköterskan, bokar in jobbmöten, föreslår mig själv som röst till ett jobb, bestämmer lekträffar och läser betygsinformation, allt medan ny tvätt snurrar, benen värker på ett bra sätt efter träningen och de gråa håren på huvudet inte direkt blir färre. Jag funderar över drömmar och visioner, bearbetar sångtexter, svarar i telefon och fryser in mat.
När jag ser det i skrift ser jag det ju.
Jag ÄR superwoman.
Jag och så himla många fler.

Inte för att vi klämmer in alla våra ”måsten” som vi tror är livsnödvändiga för andra, nej, utan för att vi är så väldigt mångfacetterade. För att vi själva väljer vad vi lägger tankar och tid på och för att vi engagerar oss i våra liv. För att vi väljer att agera, för att vi känner efter och för att vi lyckas leverera olika mycket livskraft olika dagar, både till oss själva och kanske fler i vår närhet.
Jag går med bestämda steg in i sovrummet och flyttar upp t-shirten till översta högen. Jag ska bannemig se den varenda gång jag öppnar garderoben. Jag ska titta på den som en trofé som ska påminna mig om att superwoman finns, bland annat i mig.