För en dryg timma sedan ventilskrev jag av mig.

Precis denna minut skulle vår 165e föreställning av Phantom of the Opera börjat.
Istället för den numera mycket välbekanta Lloyd Webberska musiken lyssnar jag på radion, där Coldplay sjunger Fix You. Chris Martins mjuka röst sjunger att ljusen ska guida oss hem. De slitna orden är precis de jag vill höra, de jag själv skulle vilja yttra och sjunga.
Mellan fraserna ser jag Stockholm framför mig. Min hemstad, vår huvudstad och allas vår stad, vars själva geografi vittnar om dess öppenhet.

Ett par timmar tidigare var jag på väg för att hämta vår yngsta dotter i skolan, när jag hör nyheter på hög volym utanför en butik strax intill skolan. Inne på skolan hör jag rektorn göra ett utrop för att tydliggöra för personalen på skolan att inga barn idag tillåts gå hem själva och att alla skolelever omedelbart ska gå in. Ångesten syns i varenda vuxet ögonpar jag möter, och alla vuxna börjar ögonblickligen samarbeta och mobilerna går varma, alla hjälps åt.
Det hela är smått obegripligt att ta in, men det obegripliga ligger även i att höra folk på gatan yttra ”hur kunde detta hända här”.
Därför att Sverige är en del av världen. Det är svaret. Likaväl som vi får dela det vackra som erbjuds när världen kommer närmare oss så får vi ta del av det oönskade. Vi vet att vi lever i en turbulent tid och däri kan vi omöjligt skydda oss mot den här typen av bisarr och beräknande ondska. Galenskap är invånare i varenda nation.
I stunder som denna visar sociala medier sina bästa och sämsta sidor. Samtidigt som människor öppnar sina hem för strandade Stockholmsvandrare florerar det bilder och mobilfilmer innehållande döda människor, jämte floskler som ”Var inte rädda”.
Men jo, jag är rädd. Ängslig, orolig och rädd, mest för det som komma skall.
Vem hade inte turen att få hem sin mamma, man eller vän ikväll? Hur blir samtals – och debattklimatet nu, hur blir det med vi och dem-tänket? Hur blir det med öppenhet och tolerans, och mångfald?
Vilka idéer och ideologier kan efter dagens händelse få fastare grogrund?

Efter terrordåden i Paris hösten 2015 blev vår då 10-åriga dotter mycket orolig. Hon undrade hur det var möjligt att genomföra ett dåd som avsiktligt tog livet av oskyldiga människor. Efter bästa föräldraförmåga försökte jag då resonera kring det faktum att enstaka personer med dåliga och dumma idéer kan förstöra mycket för många andra, men att vi med bra och snällare ideér är så många fler och om vi samarbetar så har inte de dumma idéerna till slut någon plats.
Idag säger samma dotter att det är uppenbart att finns för många människor med dåliga idéer.

Att vara förälder i en värld där denna typ av händelser inträffar liknar en vandring i en dunkel labyrint, där man verkligen gör sitt yttersta för att hitta ut. Man gör sitt yttersta för att föra ett ärligt resonemang och för att ingjuta ett slags optimistiskt, lugnande hopp.
När mina barn ikväll frågade varför jag ska vara hemma och inte spela ikväll, svarar jag att det är för att det inte går att ta sig till teatern för varken oss eller publiken, och att ansvaret för våra chefer att samla så många på en och samma plats efter en sådan här händelse blir för stort.

Att få ett spontant fredagsmys med familjen skulle kunna ses som en nåd vilken annan fredag som helst, men i ett öppet samhälle, i vilket människor bland annat bör kunna gå på teater, så vill en del av mig på något sätt ändå spela föreställning ikväll, hur trivialt det än kan låta.
Jag vill vara en del i det öppna samhället, jag vill berätta historier sprungna ur hopp och förtvivlan, historier som påminner oss om våra olikheter och dess nödvändighet. Jag vill vara en i gruppen, både på och utanför scenen här i vår stad. Jag vill stolt välkomna en publik med förväntningar på sin stund i salongen, precis som jag vill natta mina barn med förhoppningen om en vacker morgondag.

Vårt absoluta ansvar ligger nu i de goda idéerna. Vi är många som har dem, och samarbetar vi alla kring dessa så kan vi bryta mycket mer mark än de som vill begränsa, förminska och skada.
Precis som Stockholm binds samman av vattnet och broarna bör våra framtidsvisioner och viljor bli till en gemensam övertygelse om att stå enade. Enade för demokrati, tolerans och för fred.