Nej, vi har tack och lov inte slutat reagera.

Låt oss leka med tanken att det finns ett alldeles eget litet land i staten Sverige. Vi leker med tanken att det inte gör något att ett litet gäng står på en egen estrad varpå vilken de utger sig för att värna Sverige och svenska värderingar. Vi vågar oss på att tänka, hur skulle det se ut om många helt vanliga människor skulle ge dem sitt stöd.

Vi går vidare i tanken och reflekterar över att detta egna politiska lilleputteland inne i det lite större lilleputtelandet Sverige endast existerar för att dess åsikter tidigare negligerats och det varit politiskt inkorrekt att ta in dem i en rumsren dialog.
Eftersom de varit politiska vildar, outsiders med en högst tveksam bakgrund och då de lutar sig mot en ideologi med ett oerhört olämpligt ursprung, har vi i det lite större lilleputtelandet inte räknat med att de ska höras och synas så mycket så att det en dag ska påverka oss och det vi betraktat som vårt.
Ju mer tiden gick började många av oss långsamt, med ett visst motstånd, inse att det egna politiska lillputtelandet blivit en del av det större, eftersom det visat sig inte vara någon lek att det hade en hel del människors sympati. Vi började sakta inse att sättet vi låtsats som att de inte hördes och syntes inte hade fungerat, trots att de underbyggde sin egen unkenhet i tid och otid.
Många av oss vill ta fram en skämskudde när framträdande figurer för den lilla klicken gång på gång visar sig tala eller agera på ett sätt som får förskolebarn i trotsåldern att framstå som praktexemplar i socialt vett och sunt förnuft.
Rubrikerna, och de höjda ögonbrynen som rynkat våra pannor till leda till följd av den lilla pölen har vid det här laget i lilleputtelandet Sverige blivit så många att vår reaktionsförmåga har urvattnats.

När vi var yngre och lekte på skolgårdarna så avslutades kanhända leken ibland för att andra la sig i det vi lekte, och på så vis blev saker till en annan sorts interaktion. Man fick anpassa sig till vad fler ville eftersom det inte var schysst att säga att andra inte fick vara med.
Men ibland gick det ju för långt och någon kom liksom in och förstörde den lek man så fint bygg upp och utvecklat under en rätt lång stund. Då var man ju tvungen att säga ifrån.

En dag för att säga ifrån kan vara solig onsdag i oktober, då en av de högst uppsatta i vårt tredje största demokratiskt valda riksdagsparti insinuerar att vårt samhälle håller på att kollapsa, urarta och falla samman på grund av att en polis tar en bild med två människor med utländsk bakgrund som påstås vara här illegalt.
Det kan vara en ypperlig dag att fråga sig om vi alltså har vant oss så till den milda grad vid denna offentliga gränslösa urballning så att vi har slutat reagera på en av partiets främsta företrädares förminskande formuleringar?
Nej, tack och lov har vi inte vant oss riktigt så mycket. Vi är många som reagerar och många som tycker att de gång på gång blåser bort sin egen trovärdighet som ett regelätt och värdigt riksdagsparti.
Låt oss leka med tanken att det kommer en dag då så många människor sympatiserar med sunt förnuft att de inte kommer saknas av någon i det lite större lilleputtelandet Sverige.