Jag sitter och funderar på hur saker blev som de blev. I smått och stort blev just jag en person med ett uttrycksbehov. I ord, ton, agerande och då och då i ett frustrerat begränsat pianospel uttrycker jag mig. Skrivandet och sången är mina ventiler och jag väsnas inuti och utåt för att förstå både omvärlden och mig själv.

Den senaste tiden har jag och mina nära kastats mellan helt vanliga, välmående stunder och dramatiska ögonblick av biverkningars effekter eller oönskade vårdmöten rörande vår yngsta dotters rätt färska diagnos. När hon mår bra mår vi bra, men sekvenserna emellanåt när så inte är fallet blir det lite tyst i det där uttrycksbehovet inuti mig. Jag har i tystnaden som rått upptäckt nya sidor hos mig själv, en del är sköna bekantskaper men inte riktigt alla. 

När det är allvar, hands on-konkret-håll-käften-allvar kring oss, blir mycket annat väldigt flytande. Jag är, dessvärre, inte lika tillmötesgående gentemot andras behov, jag orkar inte träffa eller prata med människor i samma utsträckning som tidigare, samtidigt som jag känner en tomhet i att vara mer själv än vanligt. Jag har avtrubbats en del vad gäller andras bekymmer vilket känns tämligen osympatiskt ibland, eftersom jag ju vet att alla bär sitt eget ok i en eller annan form. Men alla problem och bekymmer är ju inte lika värda. Det är i sig anarkistiskt, men helt sant och ganska rimligt.

Vad som däremot inte är ett dugg rimligt 2018 är myndighetsSverige i Försäkringskassans missklädsamma kostym. Kontakten med själva människorna där har inte varit negativ, de har gjort det de är ombedda att göra enligt både regelverk och mig som person.                                                             Men, efter fyra samtal med fyra olika handläggare i lika många olika detaljfrågor rörande vår situation slås jag återigen av insikten att Försäkringskassans system fullständigt bygger på att människor i samhället är tryggt anställda med fast lön. En förälder till ett barn under cytostatikabehandling bör kunna vara hemma från arbete när biverkningarna slår till, det är en självklar sak för de flesta och vi förstod tidigt att situationen krävde det. Att i första samtalet med Försäkringskassan få höra att ”Ok, så du har eget företag, vad är din årsarbetstid?” när jag beskriver att min verksamhet inte tillhör Försäkringskassans käcka mall från 1960-talet, gör att jag blir varse det högst sorgliga men mer och mer självklara;                                                                                                                                                                     Det är ett ständigt malande om människors lika värde på både Rosenbad, i riksdag och i media, men i Försäkringskassans ögon är en egenföretagare definitivt mindre värd i anseende än en traditionellt anställd medborgare. Systemet diskriminerar. 

Jag kan tycka att detta är oerhört tröttsamt. Hur blev det såhär? Är våra ledande politiker medvetna om detta, när de ofta slår ett slag för att människor bör starta egna verksamheter och driva egna företag? Vet de om att alltifrån antalet karensdagar till bedömningar för att fastställa ens inkomst upplevs gravt orättvis? Jag har arbetat i 23 år, drivit eget i tolv och betalat lika mycket inkomstrelaterad skatt som mina anställda vänner gjort. Jag har alltså precis samma skyldigheter men inte alls samma rättigheter som en som är anställd. Jag förstår verkligen inte hur svårt det kan vara att anpassa våra myndighetssystem till den tid som råder.                                                                                                           Långt fler är egenföretagare idag än för bara 10-15 år sedan. Anställningar försvinner, människor har flera professionella ben att stå på, och entreprenörsskap, utveckling och individers egna yrkesinitiativ är positivt för samhället på alla fronter. Varför i hela världen ska det sociala skyddsnät vi skryter om vida kring då ligga så långt efter? Ineffektiviteten i att fyra olika personer ska prata med mig, tre vill ha samma intyg skickade till sig och alla dessa mailar separata beslut och yttranden för att jag ska kunna få ut tillfällig föräldrapenning för de dagar vår tjej inte kan vara i skolan är ju ett tragikomiskt slöseri.   Ska vi inte prata om dessa sipprande skattepengar istället för att tex gnälla över att egenföretagare med aktiebolag får ta ut en liten del av sin vinst till 22 % skatt istället för 32%? Bara en stilla undran.

Kan kungen verka för Sverige i tiden bör våra system ha ambitionen om detsamma. Och förresten, om årsarbetstiden för en medelarbetande anställd som arbetar 8 timmar per dag mån-fre är 2080 timmar, ja då är min som artist, skribent, talcoach, speaker och entreprenör en högre siffra.                              Dock gick det givetvis inte att fylla i på Försäkringskassans blankett, eftersom 2080 var det högsta antal timmar man tydligen kunde arbeta.