Jag har knappt skrivit om valet i år alls. Detta trots att jag nördar ner mig fullständigt i det, kanske inte lika hårt som 2014 men nästan. Under de senaste åren har jag fördjupat både mitt intresse och min kunskap vad gäller retorik och kommunikation, och jag har börjat arbeta med att hjälpa andra att vässa sitt uttryckssätt för att skapa begriplighet i sina budskap. Jag hoppades och trodde faktiskt att jag skulle arbeta med valet på något sätt, i just den fåran, begriplighet och uttryck.
Livet kom emellan, vilket även gjort att jag inte mäktat med att gå in lika mycket i diskussioner på sociala medier som tidigare, trots att det oftast är väldigt givande.
Jag är fortfarande en ambivalent väljare. Fram till söndag gör jag varenda valkompass, i samtliga tre val. Jag jämför valdebatter och ser igenom det jag kan i det partiledarna uttrycker. Jag väljer att acceptera att jag återigen famlar i ett mittblock som tyvärr inte finns. På söndag går jag som gräsänka i stan med högburet huvud till min vallokal. Jag kommer att klä upp mig, och bära en stolthet då det är en högtidsdag att välkomna, att min röst ska räknas.

Jag vet en hel del om vad jag vill med Sverige. Att alla ska räknas. Oavsett som man är ung eller gammal. Svart eller likblek. Gay eller straight. Blå eller röd. Fattig eller rik. Frisk eller sjuk. Det övergår mitt förstånd hur man som en hyfsat fungerande nutida människa kan vilja någonting annat.

Det har delats otaliga Nej till SD-artiklar, bilder, filmer, texter och förklaringar. Jag vill ogärna bidra till den orimligt stora uppmärksamhet de fått men läser och begrundar mycket i all media. Alldeles snart, denna fredag två dagar före vår stolta demokratis valdag, kommer att cykla ner till centrala Stockholm. Jag kommer att svänga in mot teatern strax intill Kungsträdgården för att återigen träffa mina kollegor för att vässa vår föreställning lite till. Jag känner mig som vit, medelålders, medelklass medel-typ-allt-människa inte speciellt rädd för att vistas i de kvarteren idag.
Men jag känner en sorg, en skam och ett ursinne över att flera av mina kollegor känner just rädsla och idag väljer en annan väg till jobbet på grund av att Kungsträdgården under dagen kommer fyllas med nazister. Människor, av kött och blod som vi, ska förmätet ta sin plats där och sätta sig över demokratiska rättigheter och skyldigheter med sin bisarra tro om att en del människors ursprung är mer lämpade än andra. Jag skäms.

Jag har oerhört många vettiga vänner och bekanta, ni röstar på sju demokratiskt sett bra med helt olika partier. Några av er uttrycker dock att SD inte är så farligt.
Jag håller inte med er där, och det skaver att det verkar finnas många som är beredda att chansa. De har inte bara polariserat den debatt de själva en gång initierat utan även uttryckt att de vill kontrollera det fria kulturlivet och pressen, sänka barnbidraget och begränsa gravida kvinnors kroppar. Det är inte värdigt Sverige 2018.

Snälla – använd din röst. Rösta på något som står för att vi ska funka ihop, både i Sverige och i världen. Nu och sedan. Och stå upp för de du har runt dig som inte våga gå själva genom stan idag. Jag vill inte vara en som inte sa eller gjorde något, varken nu eller sedan.