Jag gick från gymet, lite smått nöjd över att jag körde både rodd och löpbana och inte gick hem för tidigt av rastlös tristess, jag passerade Hemköp för att köpa just sådana speciella flingor som det för närvarande äts- och det typ bara – då och då. Med luren i örat bokar jag efter 40 minuters telefonkö in mig på ett återbesök hos hudläkaren, därefter ringer jag specialisttandvården på Huddinge och meddelar att ungen inte alls kan vänta så länge som de tänkt och att ingenting i hela henne just nu är ett vanligt ärende. Med en toning i håret och ett tvättberg på sängen letar jag rätt på pappret som visar att landstinget godkänner att min flicka ska få en peruk. Så tar jag på mig mina gamla favoritjeans som numera är lite för tajta, jag fixar lite kaffe, tar fram det jag ska laga någon slags mat av, jag rabblar min lilla textändring i föreställningen, lyssnar igenom framtida dröm-material och så ser jag plötsligt min pokal i kökshyllan, den jag fick på alla hjärtans dag av min kompis. 
Och nu jävlar så åker den fram. Jag ställer den bredvid datorn när jag svarar på mail, planerar in en föreläsning och några möten och skriver in ömsom föreställningar, sjukhusbesök och föräldramöten i den rosa analoga kalendern och jag liksom bara tillåter mig att insupa mitt eget MÄKT och hur bra jag ändå är. SÅ pokal-värd. Bam! Att hantera när det är helt stört intensivt är inte lätt men det är roligare än när det är för lugnt. Och vet ni, vi är en drös människor som är värda en pokal. 
Ville bara säga det.