Ord, toner, historia. Bilder, berättelser, möten och minnen. Ni vet. Mycket som ger en dag dess innehåll är intryck som ger förkovring och insikt. Det, och det som det gör med oss, blir en del av v å r kultur.
Under lång tid nu har det varit mycket tal om kulturens roll i samhället, vilken många understryker är central och viktig för en fungerande demokrati.
Problematiken för oss som arbetar i någon del av denna näring har under det gångna halvåret inte inneburit lika mycket frågor kring om våra yrken behövs eller ej, eftersom de finns. Vi finns, vi verkar.
Det centrala under pandemin är och har varit alla småföretagare som går omkull och att den gemensamma helheten inom kultur, nöje och evenemang dör en plågsam död utan alla dessa drivna egenföretagare samt att regeringens reaktion på branschens kris kom för sent.
Ju längre tid som går blir det så tydligt. Det ekar tomt i både bänkraderna i teatersalongerna i staden, och lika tomt ekar efterskalvet av ett hopp i våra lojalt arbetslängtande hjärtan, efter gårdagens besked om att det bara kan samlas 50 personer för gemensamma upplevelser ett tag till.
Från kulturens varande, till företags överlevande behöver vi dock börja tala om trovärdighet.

Vi har en enorm myndighetstilltro i Sverige. Inte minst har det visat sig i år. Trots det tycker jag mig ana ett stort, oklart moln kring Folkhälsomyndigheten just nu. Vad vill de, och vad gör de?
”Folkhälsomyndigheten har ett nationellt ansvar för folkhälsofrågor. Vår uppgift är att främja en god och jämlik hälsa, förebygga sjukdomar och skador samt verka för ett effektivt smittskydd och skydda befolkningen från olika former av hälsohot. Särskild vikt ska fästas vid de grupper som löper störst risk att drabbas av ohälsa.”
Så står att läsa på deras hemsida angående dess uppdrag. Jag fastnar osökt för ordet ”jämlik” och beskrivningen ”grupper som löper störst risk att drabbas av ohälsa”.

I stor sett noll evenemang av kulturell art har genomförts i Sverige sedan i mars.
Alla inom branschens olika förgreningar accepterade situationen snabbt och förhöll sig så gott det gick och hyste en förhoppning om både stöd och tydliga spelregler under detta märkliga undantagstillstånd. Att vi nu ser en ökning av nya sjukdomsfall kan således omöjligt bero på att vi samlats för att ta del av någon form av evenemang.
Låt oss då fundera. Väljer man från myndighetens och regeringens håll då att:
a) införa restriktioner för de verksamheter som som haft öppet där det uppenbart finns och funnits risk för smitta? eller
b) behålla restriktioner för situationer och verksamheter som haft stängt som alltså definitivt inte kan ha spridit smittan.
(Vi vet alla svaret på frågan som en klok kollega nyligen ställde i just dessa ord.)

Att regeringen i detta mycket kritiska läge har mage att luta sig mot Folkhälsomyndigheten i beslutet att inte öka 50-antalet är makabert. Att höra ministrar och myndighet skylla på ”smittan” när nära en kvarts miljon människor inte haft arbeten att gå till på sju månader men när vårt samhälle i stort har varit öppet är faktiskt osmakligt, med tanke på hur det ser ut där ute.
Kom inte och prata om smittorisk när konsertlokaler och teatrar lotsar in folk med omsorg till glest spridda platser där vi kan skapa arbetstillfällen och få människor att ta del av upplevelser, när det är en större smittorisk att göra i stort sett vad som helst annat en stund denna höst.
Folkhälsomyndigheten verkar över huvud taget inte ta in den psykiska ohälsan i sitt uppdrag. Antalet depressioner och köer till psykiatrin har ökat lavinartat detta halvår, så också konkurser där människor som bidragit till vår välfärd ser sina livsverk gå i kras.
Vill denna myndighet på allvar bli sedd som en godtycklig instans som alltså råder regeringen att undvika folksamlingar inom endast specifika områden? Det vore väl på sin plats att myndighetens experter påtalar denna absurditet.
Det är vida känt att ordningslagen var det verktyg som fanns att tillgå för att kontrollera en del folksamlingar, smittskyddslagen tillät restauranger att ha öppet – med hänsyn taget ill rådande läge. Grundlagen, den svenska, fina som säger oss att vi är fria att röra oss med mera, möjliggjorde för oss att lönehelgsshoppa och ta flyget med munskydd. Snart kan vi även gå på Spybar igen.
Bespara oss en ytterligare förklaring av restriktionernas olikheter på detta sätt. Så länge ingen ens verkar vilja förändra detta är det ett hån. Om inte beslutsfattare ändrar och anpassar lagstiftning, vem ska då göra det?
Folkhälsomyndigheten bör uppdatera sig om sitt eget uppdrag och låta rimlighet råda i samtliga delar av samhället om man nu väljer att se genom fingrarna med vissa.

När man lyfter på en del stockar i debatten som rasar just nu så inser man att det är ett fullkomligt ologiskt myller därunder som saknar motstycke. Staten går ut med sin empati men gör ingenting för att själva regelverket som kan rädda företag och därmed liv ska ändras. Samtidigt pågår strider för överlevnad för instanser som vi haft för att få vårt kulturella arv berättat för oss.
Ett exempel.
Oscarsteatern ligger i en fastighet vars hyresvärd inte är någon mindre än Stockholms Stad. Stockholms Stad har den goda smaken att mitt under brinnande pandemi föreslå en dubblad årshyra för teaterns lokaler, vi prata flera miljoner per år. Verksamheten i huset stängdes ner i mars. Privata hyresvärdar till andra teaterhus har varit tillmötesgående och sagt att hyran inte behöver betalas så länge verksamheten inte är igång.
Men just värden Stockholms Stad är alltså av en annan uppfattning.
Detta är ett exempel på vad som händer mitt i denna kris, från ett kommunalt håll, vars budget består av v å r a pengar.

Stefan Löfvén säger gång på gång att vi ska klara det här tillsammans. Amanda Lind och Lena Hallengren upprepar utan minsta övertygelse. Men vad betyder tillsammans för er?
Att vissa lämnas utanför? Att det inte finns någon tråd mellan myndighet och rimlighet, mellan stat och stad?
För mig betyder tillsammans att man ser behov, och att man på ett lyhört vis visar sig i matchen.
Om tillsammans ska betyda någonting, så sätter sig regeringen med nya regelverk, med krav om nya förhållningsregler från myndigheten och realistiska, vettiga direktiv. Nu.
Annars finns snart inte möjligheter att få upplevelser tillsammans. Stolarna ekar tomma, minnena av sånt vi fick berättat för oss bleknar och kulturens varande är ett minne blott.
Då hjälper det inte hur mycket vi än har tvättat händerna.