Vilken annan bransch hade accepterat att behandlas så som kulturen/evenemangsnäringen blir behandlad för närvarande? Där budskapet gentemot denna är ett enda stort Vi. Får. Se.


Jag förnimmer plötsligt känslan av att bli undanskuffad i ungdomen, de tuffa tjejerna med hårdare attityd som lät en vara med ibland och tyckte jag var kul då och då som sedan stängde dörren mitt framför mig med ett ”Nej förresten, så viktig var du inte”. Ungefär så tror jag många som arbetar inom kultur och nöje känner sig just nu.

Klarar företagen som producerar konserter, teater evenemang ännu en höst med ständiga nyckfulla åtgärder och trubbiga restriktioner? Vi har inte kommit många rutor framåt under ett år.
Johan Hilton uttryckte det tydligt igår i DN, det faller på sin egen orimlighet att ”en minoritet som medvetet och efter förhoppningsvis moget övervägande har valt att avstå från vaccin nu håller en majoritet och en hel näring som gisslan genom sina personliga beslut”.
Jonas Gardell har redan påpekat flera gånger att scenkonsten är en planeringsberoende bransch, där ledtiden för produktioner är på flera år framåt. Som det är nu är det i princip omöjligt att planera och budgetera framåt alls. Så tycker en del att utövare i vår bransch ”gnäller”, och kan ta ett annat jobb.
Bara för att tydliggöra läget- i stort sett alla har redan tagit någon form av annat jobb. Om man inte hade det redan innan. Men nu är det primärt inte den individuella försörjningen jag vill belysa utan att en specifik näring, med som jag nämnt innan ca 250.000 utövare varav merparten egenföretagare, ör on hold. Sedan lång tid.
Vilken annan bransch hade förhållit sig väl till ett sånt scenario och inte påtalat problemet? Ingen.

Jag var på teater igår. Sällan tänker jag så väl som när jag fått se något live, som speglar något alla i lokalen känner igen sig i. Så pratar man om att kultur kostar.
Gör den? Jo det förstås.
Kollegor runtom på landets regionala, kommunala och statliga scener har haft rekordlånga repetitionsperioder då föreställningarnas premiärer skjutits upp både en och fem gånger på sina håll. Lönen tickar in eftersom kontrakten förlängs. Jag unnar mina kollegor all lön i världen, och gläds över att de får förlängda kontrakt, men unnar inte teatrarnas budgetar detta fullkomliga förfall, till följd av ovisshet. Kulturen blöder pengar på många sätt just nu.

Många branscher har som vi vet haft stora prövningar.
Jag är delägare i en vinbar om blygsamma 38 kvm, där restriktionerna påverkat verksamheten enormt under ett och ett halvt år. Där får man dock numera sitta 8 per sällskap inne, vilket gör det möjligt för oss att ta in 32 gäster på våra fyra (enda) bord på denna yta, och då följer vi alla regler vad gäller avstånd mellan sällskapen. (Dock har vi inte ens stolar för detta så jag kan lugna alla med att vi inte utnyttjar möjligheten:)
Samtidigt repeterar jag nu en föreställning som ämnar spela i en lokal som tar 218 personer, men där det endast får sitta kring 80 personer när vi ska spela.

Kultur, evenemang och nöje är de enda näringarna som fortfarande bär oket att inte få öppna upp på det ansvarsfulla vis man talat om under mer än ett år nu. Vi är uppenbarligen inte berättigade till att som andra platser och branscher få anpassa våra verksamheter till rådande situation. Detta trots en mängd möten och diskussioner regering, branschorganisationer och myndigheter emellan.
Det verkar återigen som om det glöms bort att det vi talar om är en mängd företag som legat i en ofrivillig frys under 1,5 år. Många större arbetsgivare har blivit av med spetskompetens som nu arbetar med annat, de har trollat med knäna för att anordna evenemang för 50 personer när det var möjligt, och de har gjort planer för att kunna trycka igång en bredare och mer omfattande aktivitet så fort möjlighet ges.
Vi vet alla att vi inte kan fylla våra stora teater-och konsertlokaler till bredden, lika lite som vi på vår bar tycker det känns fräscht och ansvarsfullt att faktiskt trycka in 32 pers på 38 kvm, även om regelverket säger att vi får.

Jag funderar för kanske femhundrade gången på ett drygt år på just detta.
Att det råder olika lagar för olika verksamheter som ordningslag och rörelsefrihet med är sagt.
Men, är det aldrig någon som ställer uppdaterade följdfrågor som gör att ett svar avkrävs på varför t ex idrott och besöksnäring nu kunnat öppna upp i betydligt större utsträckning än kultur och nöje?
Har någon ansvarig någonsin svarat på varför reglerna ser ut som de gör, nu när man har en pandemilag och har förstått att näringsförbudet kultur och nöje haft drabbar en osannolik mängd drivna egenföretagare?
Jag betvivlar det, då hade vi som är just dessa inte undrat.

Om vi benar ut de nuvarande restriktionerna så innebär de att butiker, gym etc, så får (enl krisinformation.se) ”verksamheter med lokaler som är så stora att de kan släppa in 500 eller fler kunder eller besökare bör göra en särskild riskbedömning av om det finns risk för att trängsel uppstår i verksamhetens lokaler. Verksamheten bör vidta särskilda smittskyddsåtgärder för att minska risken för trängsel på sådana platser.”

Oscarsteatern som har 947 platser och med lätthet genom ett flertal in- och utgångar kan ta in ovan nämnda 500 personer får som bekant i det gällande regelverket bara ta in 300.

De blå stadsbussarna är ca 45 kvm stora och har 52 sittplatser, men får köra 126 personer. En medel-tight avgång kanhända kör 75-80 pers nu kan vi säga.
Ponera att dessa bussar parkerar i ett garage lika stort som en teater. Folkhälsomyndigheten verkar inte tycka att viruset sprids då.

Exakt hur många blå SL-bussar det får plats inne på Oscars har jag inte räknat ut men det är definitivt plats nog för att låta säg 10 bussar, göra en liten buss-cheerleader-pyramid inne i salongen.
Plötsligt kan vi ju få in 750-800 pers på teatern. Den stora frågan torde vara om FHM då skulle se en ökad smitta.
Jag betvivlar att Sveriges teaterproducenter skulle tycka det här var en bra, värdig och hållbar lösning på deras problem.
Dock talar exemplet om för oss att det restriktionsmässigt ser ut så att teatrarna kan räddas av att de blir några slags passagerarfyllda SL-garage.
Eller, kommer beslutsfattarna till sans och inser att smittan verkar strunta i var vi befinner oss och då anpassa regelverken så att fler människor kan arbeta och så att fler branscher kan överleva?

Den som lever får se. Nu ska jag fylla på mitt SL-kort så jag kan ta mig till repetitionerna för den föreställning som vi kanske får spela.