Social

Follow me on:
­

About sannamartin

This author has not yet filled in any details.
So far sannamartin has created 65 blog entries.

Som att vara i himmelen

Jag hade på mig en gul blus igår. Den är i siden, lite svårtvättad sådär. Det var inget smart val.
Den fick fläckar, utifrån och inifrån. Det droppade tårar från mitt ansikte ner på den och jag svettades där jag satt på den gröna gamla sammetsklädda stolen i salongen jag älskar att vistas i.
Det tog sekunder. Sedan vällde hela folksjälen genom mitt blod. Där stod en pojke, på trä, i lite rök och det hördes stråkar. Jag blev så drabbad. 
Sist på bollen, åtminstone denna säsong såg jag Så som i himmelen. Eller, såg. Upplevde är mer rättvist. Den är sannerligen värd sina lovord, och det känns skönt att äntligen få stämma in i hyllningskören. Jag tycker oftast att det jag får gå och se är bra, men att något så snabbt lyckas slå an en ton i mig så jag känner livet i mig så fullt ut händer inte så ofta.
Varje människa har sin unika ton, säger han. Det stämmer nog, och den kan jag fortfarande leta efter.
För ett gäng år sedan sa någon att det finns en sångare du kommer älska, han heter Philip. Nog tyckte jag han sjöng fint då, absolut. Nu däremot är det andnöd efter någon minut, han sjunger om livet och jag sitter och får uppleva det, han sjunger med sin själ och hela sitt väsen och jag brister. Philip jag är så stolt över dig, vilket otroligt ärlig uttryck du har, tack för att jag får se Dig. 
Solen intill, Tuva, hon lyser. Hon ger kärlek till alla och fyller tomrum i mig, vilken enorm lyskraft. Alla vi får möta och se är fantastiska, vilka artister. Jag kommer plötsligt på att jag ju känner er, jag får ha er och se er och ni bjuder oss på er och jag älskar det, och så får blusen nya fläckar igen. Ni berättar allt. Om rädsla, hämningar, utsatthet, ärr vi bär på och hopp vi aldrig slutar bejaka.

Det här är en föreställning om människor som behöver människor. Det är en tre timmars påminnelse om det och om att här och nu faktiskt betyder här och nu. Vi påminns också om att vi aldrig vet vilka ögonblick i våra liv som blir storartade. 
Jag sitter och hör introt till sånger jag aldrig hört och tycker att det är musik jag kan. Att någon lyckas komponera på ett sånt sätt är helt obegripligt. Det är som att musiken kom till för att hela en berättelse som redan var hel och älskad. Det är så överväldigande bra material. Orkestern spelar så man tror man drömmer och entusiasmen och närvaron i dirigentens varje anvisning känner jag ända upp till balkongen.
Jag vet att arbetet med att få fram den här föreställningen har tagit lång tid, längre än den huvudsakliga publiken ens kan ana. Och det märks. Vilken varsam och kärleksfull regi, vilket effektivt, varmt och smart berättande. Jag blir lycklig ända in i själen att Vicky och Johan går in så helt och fullt och satsar så att hela maskineriet blir så tajt. Att vi äntligen får se en historia som handlar om människor som känner, tänker och berörs av varandra, där stora känslor också får ta sin plats, sånt som man i en hel del scenkonst hyser en viss rädsla och ibland även ett förakt för, det var på tiden. Att den spelas just nu är viktigt och hoppfullt i en värld vi ibland vill stoppa och kliva av. För övrigt tänker jag att det kanske är så att det är de som inte känt stora känslor som inte vill se andra uttrycka dem..
Jag gråter mig i stort sett genom hela första akten för att jag påminns om att vi människor är så lika och jag rörs av att vi är så olika. 
Det är så det ska vara. 
En av mina stora förebilder sa en gång att 
Det råder en helvetes brist på generositet. Det är ingenting jag vill medverka till, och det känns helt rimligt att ösa beröm över er idag.
Tack, stort tack ni alla, för att jag fick känna som att jag var i himmelen en stund.

By |maj 14th, 2019|Uncategorized|0 Comments

Inte en krona till.

Så såg också jag den. Något av det smärtsammaste jag sett på evigheter på tv.
Men, vilken fantastisk kärlekshyllning till Josefin, till hennes kärlek till sången, till hennes brinnande hjärta. Vilken upprättelse att äntligen lägga korten på bordet.
Josefin sprakade. När vi spelade Livet med Jonas Gardell 2002 och hon spelade i Chess stötte vi ihop på Cirkus. Hon var och hämtade något på teatern en dag när de inte spelade utan vi skulle spela. Hon klev in och vinkade från sidan av scenen och sa ”Kör hårt nu, hörrni”. Hon hade en man med sig som jag senare fick förklarat för mig var en slags livvakt. Hennes exkille bodde tydligen väldigt nära teatern och hon var ständigt orolig och på sin vakt. Detta visste många i branschen.
Men han, exkillen, han gick på krogen och skanderade ”Jag ÄGER Dramaten”, har kollegor berättat. Han fick roll på roll. Hotade kvinnor på Dramaten. Fick göra tv. Stjärnorna på slottet. Med mera, med mera, medan livet sakta rann ur Josefin på grund av allt han gjort.

”Hösten 2017 kom Me Too.
Me too. Jag Också. För att man ska säga Jag Också så måste någon innan säga ”Det här hände mig. Jag har varit med om det här”.
Hon reste sig i rättssalen 1997 och sa att ”Det här har hänt”
Men då var det tyst. Ingen sa Me Too”
Marie Nilsson om sin syster Josefin i dokumentären.

Nu räcker det.
Jag vill inte att en enda krona till av statliga medel går till att förse en misshandlande man med lön för att han ska synas på nationalscenen. Att han exponeras, applåderas och avlönas när han där berättar historier om hur det är att vara människa är en skymf mot alla Josefins närstående och mot livet självt.
Inte en krona till.

Hur har Dramaten tänkt? Hur tänker dess styrelse? Vad sades när fd kulturminister Alice Bah Kunke tog Operans, Riksteaterns och Dramatens chefer i örat hösten 2017, eller rättare sagt vad sades inte? Det spelar väl inte så stor roll om de lovar att se över rutiner och arbetsmiljöregler om en oerhört skyldig och farlig man får fortsätta i sin gärning på arbetsplatsen? Och vad säger nuvarande kulturminister Amanda Lind? I dessa positioner kan man nämligen ryta ifrån och agera.
Om orden tryter kan ni till exempel yttra
Nej, nu räcker det. Vi skulle sagt det förut men nu är tiden här. Han ska ut. Det blir inget mer för honom här. Vi har begått ett misstag som låtit honom vara här så länge, vi vet det. Någon i den stilen.

Många vet vem det är som gjorde Josefin så illa så att hon till slut dog av sina skador.
De som inte vet ska veta en sak.
De allra flesta män slår inte kvinnor. De allra flesta teatermän är inte alls svin. Men han är. Och han tycker om att få plats i folks medvetande. ”Det är bra att ha ett rykte, har han sagt, det ska kittla till lite i publiken när man går in”.
Därför tänker jag inte skriva hans namn här.
Men ikväll kittlades det inte i publiken på Elverket, eftersom det manlige geniet ställde in pga ”sjukdom”. Vilken skräll. Inte kan väl det ha med att göra att det tändes ljus för Josefin utanför? Inte kunde han med rak rygg ens gå och utföra sitt arbete idag.
Vi kan agera. Säga att nu är det nog, till arbetsplatsen som hållit denna erbarmliga människa om ryggen i alla år, och till Kulturdepartementet. Vi kan också dyrt och heligt lova varandra, oss själva och våra barn att vi inte kommer se genom fingrarna med såna här typer framöver. Arbetsledare som vill ha trovärdighet drämmer näven i bordet nu och för all framtid. Ingen ska behöva utstå det Josefin fick utstå.
Medan vi förändrar så tackar jag henne för allt hon visade av sig och sitt enastående artisteri. Tack Josefin. Du är så saknad.

By |mars 24th, 2019|Uncategorized|0 Comments

Glaspromenad

Härom dagen var det Internationella Barncancerdagen. Jag försökte formulera något vettigt kring hur det är att leva med en dotter som har en forma av cancerdiagnos.

Tack människor för er värme. 
Det ÄR svårt att beskriva vår resa, speciellt kortfattat. Även om vi vet att vi i Lyckes fall av diagnos haft tur, med en hyfsat ”snäll” tumör så är den ändå är bökig, tar hennes syn och behandlingarna är obarmhärtiga. Att på ett rättvist och nyanserat vis berätta hennes historia och vår upplevelse är lite av en promenad på glas. Känsligt. Alltid åsikter, alltid jämförelser, alltid lite av allt.
Att få med samtligt under gårdagens stund i TV4 gick givetvis inte.
Som jag sa- just nu mår vår lilla tjej bra- och då mår vi bra. Just det har varit en konst att faktiskt tillåta sig till. Att försöka surfa på hennes frekvens, och inte själv gräva ner sig i ångest närhon är i skolan eller på balett. Om några veckor är det behandling och röntgen igen, vi vänjer oss…men ändå inte. I sommar kan det förhoppningsvis vara färdigt med det, men vi vet inte. Ovisst är märkligt och läskigt. 
Klippet fins på tv4play, mina reflektioner finns alltsom oftast på min sannamartin.com/texter och själva jag finns en spelhelg till på Chinateatern för de fyra återstående föreställningarna av Ghost. Men mest av allt försöker jag finnas här och nu, för mig själv och min familj. Alltid.

By |februari 18th, 2019|Uncategorized|0 Comments

Hit med lite vanlig vanlighet

En januaritorsdag på Nya Karolinska. Vi har förberett, kolhydratladdat, handlat, ordnat och stålsatt oss. Vi har känt att det börjat torna upp sig de senaste dagarna, som inför varje gång. En tydlig alltför bekant anspänning hos alla här hemma, men mest hos den det berör mest.

Här blir jag en annan. Fast ändå inte. En annan version av mig själv, därför att allt blir hudlöst, ofiltrerat, och för att varje motgång eller litet aber kan få mig att blixtra till. Jag hatar, älskar, är ömsint, blixtsnabb, seg som bly, förtvivlad, vrålstark, viskar och kan ryta ifrån.
Det ringer. Hej det är från Synsam, Hej det är reklamjobb på gång, Hej det är medarbetaren. En av mina verkligheter. 
Men så fås det magont. Mås illa. Äts inget. Fokuset återgår bara direkt, igen, bam, det går på repeat, om och om igen. Den andra verkligheten. Den som inte så många har och som jag önskar att noll människor hade. 
Jag som älskar att få erfarenhet. Men denna, nej…tack.

Jag vilar lite i den orangea nylonfåtöljen. 
Jag ska spela ikväll, om inget oförutsett händer här innan dess. Det känns både orimligt men odramatiskt att spela. Det är en sorts inre kamp dessa dagar. 
Då och då försöker jag zooma ut och titta på allt detta från håll. Ibland idiotförklar jag helt att jag ska gå iväg de här kvällarna. Men ibland känns det ganska viktigt, och rätt så vettigt. Det känns nödvändigt att jag tillåter mig att vara i dessa – båda – verkligheter. Det hela förskönas inte av att jag är hemma hela tiden, att alla går på varann konstant och att undantagstillståndet liksom är ledljuset. Ledljuset är också stunderna av lugn och vardaglighet. Och däri ingår mitt yrkesjag och mitt arbete. Livet är alltid större än teatern, men någonstans berättar ju teatern om, och belyser, livet.
Vår huvudsak, det högprioriterade välbefinnandet och hälsotillståndet är det solklart primära, som det bör vara. Det är tack och lov så självklart att det knappt ens behöver påtalas. Men ändå. 
Jag önskar mig typ mest lite vanlig vanlighet. Ska det vara så mycket begärt:)

By |januari 24th, 2019|Uncategorized|0 Comments

Ingen undergång idag heller

Vacker dag idag.
Och jag hade inte bröstcancer.


Så då gick jag hemåt igen, lättad, förbi avdelningen där jag hälsade på Kristina förra julen, genom parken mellan gamla och nya KS där Robert och jag åt lunch i vårsolen medan Lycke hade lektion i sjukhusskolan. Jag gick strax under helikopterplattan som vi tittat på genom sjukhusfönstret så ofta, bort till Vetekatten, för en kaffe mitt ibland operationsrockar, lagda damlockar och hopp och förtvivlan, som alltid på denna plats. 

Stegen går hemåt nu igen och jag promenerar rakt mot solen, i det skarpa januariljuset syns allt, människors ansiktsuttryck utan filter och styrkan vi alla besitter slår mig så plötsligt och direkt.
Nej, det här landet kommer inte gå under med Stefan Lövféns liggande förslag till regering, inte heller om Ulf Kristersson mot förmodan skulle röstas fram som statsminister. Det kommer inte finnas risk för undergång om vi människor ser vår del i samhället och går framåt, var och en, och ihop, då och då stannar upp och pejlar läget med varann och fortsätter. Ständigt.

By |januari 14th, 2019|Uncategorized|0 Comments

Nytt år

Nyår, nytt år, ännu en början. Gamla siffror, i färska kombinationer, i en ny tid.
Jag glider in i det nya året lite kantstött. Mitt 44e jordsnurr startar med ett sjuhelsikes ryggskott och tårkanaler som tömts på repeat. Efter helt underbara dagar kring sista advent, jul och nyår försöker jag samla intrycket av det gångna året. 
2018 var ett år med mycket att bära. Alltför mycket, stundtals. Ett år med stor sorg, med en högfrekvent anspänning som ständig följeslagare, vilket gjort att det då och då runnit över fullständigt. 

Det blev året då jag vid ett tillfälle tänkte att jag måste ju gå ut, min kropp ska ju för fanken röra på sig, jag behöver sätta igång mig själv. Men stegen i parken fick mig att sjunka, jag klafsade i lera och visste inte vad som var gråt eller snöblandat regn, jag kände bokstavligen hur kroppen inte orkade gå, så jag pallrade mig hem igen. Hem, till ett ganska nytt hem, ett trivsamt och varmt, med en nyinförskaffad grå kanin i det ena flickrummet, som skänkt mer tröst än jag någonsin kunde ana var möjligt. Hem, till en tillvaro av ups och downs på helt nya nivåer. Jag bestämde mig där och då för att det måste få vara just så sorgligt ibland, och att jag inte orkade piska på mig själv fastän jag vet att jag skulle må bra av än det ena än det andra.
Det blev också året då till synes vardagliga saker helt plötsligt fick ett nytt skimmer. Att en familjeglass en försommarkväll kan kännas så lyxigt, att en båttur kunde få oss att kikna av skratt och att ett besök på Gröna Lund kunde uppskattas så av oss allihop. Att en spontanträff med vänner, många soliga sommardagar och vårfärska blommor på köksbordet blev som varma filtar över frusen hud. Nuet, folks. Det berömda. Jag fattar det mer nu än förr. 
Det blev även en tid av nya gyllene stunder i arbetet med fantastiska nya bekantskaper och oförglömliga skratt som åtminstone skapat någon ny rynka i detta fejs.

Idag satte jag på tv´n, vilket inte alltid händer. Jag ser en mycket bekant bild och hör musik som jag en gång kunnat spela på piano. Forrest Gump. Jag fastnade förstås. Jag kan aldrig värja mig. Den historien påminner mig så mycket om hur livet faktiskt kan vara. Ett ögonblicks val kan få enorma konsekvenser för ens egna liv, och även andras. Till synes irrelevanta petitesser kan göra avtryck. Så jag grät lite till. Över allt jag vet och inte ännu vet, över min onda rygg och över allt som är så vansinnigt förgängligt.
Och visst är det ju så, att de små penseldragen i alla konstverk syns också om vi kikar ordentligt, det är de som gör det, och inte bara de breda, det är ju bara vi som alltför ofta hastar för snabbt förbi dem.
Jag vet inte hur jag ska måla framöver. Både i breda drag och med små punktinsatser som får både mig själv och de runt mig att förhoppningsvis kunna andas lättare detta år. Jag vet dock inte hur jag kommer tillåtas avgöra själv, vilket är det svåraste.
Men det är väl som med fjädern i filmen, den finner sin väg. Och rätt vad det är landar den precis där det var tänkt.
Gott nytt år på er- god fortsättning livet, jag hänger med

By |januari 1st, 2019|Uncategorized|0 Comments

”Jag vill bara vara som jag är”

”Nej mamma jag vill inte ha peruken, jag vill bara vara som jag är”.

Barnen i den fullproppade innerstadskyrkan tindrar ikapp med ljusen, föräldrar och lärare tindrar också. Jag tittar mig omkring. 
Det storslagna rummet är fyllt av förväntan. En del föräldrar ser verkligen ut att insupa det andaktsfulla och högtidliga, det säregna vi får se och höra idag och ibland annars såhär års. En del föräldrar trängs lite och en del är påtagligt stressade, det är ju flera luciatåg idag. Det gnälls en del över föräldrarnas tilltänkta placering, över vädret och över den egna arbetsbördan. Det torkas en och annan tår. Någon surfar på Aftonbladet på sin mobil medan barnen sjunger, men majoriteten har bättre smak och vett än så. Sedan är det några få föräldrar, jag vet exakt vilka, som sitter och tänker ”Tänk att vi sitter här. Tänk att hon/han orkar vara med, tänk att det faktiskt blev såhär.”
Jag är en av dem.
Osäkerheten kring när biverkningar, sällsynta sjukhustider och infektioner infaller vet vi aldrig. Men inte idag tydligen. Och då blev det ju en alldeles himmelsk morgon.

Världen må vara vrickad. Den nya budgeten må ha en massa svagheter. Jeansen må sitta för tajt. Människors förmåga att kommunicera smart må vara klart begränsad. Jag må inte ha hunnit dit jag ville i ett visst arbete. Det må småregna på självaste luciadagen. Tiden må vara ur led. Må så vara.
Jag är engagerad i en hel del. Många med mig brinner för olika saker och gör det bästa av den lågan. 
Min utmaning är inte att bestämma mig för vad jag ska engagera mig i utan faktiskt vad jag inte ska engagera mig i. Jag har förstått att jag måste hushålla med det där brinnet som så ofta flammar upp. Jag är bisarrt intresserad av det politiska samtalet, hur folk når fram till varandra och framförallt varför så inte sker. Men, i ett tag nu har jag behövt låta många diskussioner och funderingar vara, för att orka med att vara människa. Fokus just nu är barncancervård, där tar jag de fajter jag kan och känner att jag måste, både för mitt och andras barn.

Det är klart jag blir förtvivlad över att jag ser samma människor sitta och tigga i kylan i vårt område som för fem år sedan. Det är klart att jag blir bestört och rädd för omvärlden när jag läser klimatrapporter. Jag blir matt över lilla Sveriges alldeles för många icke ledar-dugliga politiker som bara håller på och håller på, samtidigt som jag inser att det också är del i en demokrati, att hela livet ju för bövelen är en förhandling, både i och utanför politiken. Jag blir heligt förbannad och äcklad över att läsa reportage om unga bortgifta flickor i Afganistan och galen på vuxna som vill barn ont.
Men jag tänker hela tiden att så länge vi alla drar vårt strå till stacken och agerar, så för vi oss själva framåt. Så länge vi tror att vi kan bidra med något till andra människor så finns det hopp. 
Det är jul snart hörrni, och snart ett nytt år. 
Engagera er. Snälla. I vad fanken som helst, men i mer än att gnälla på Facebook. Jag måste säga att jag ser och hör en hel del gnäll här och mycket ilska över hur en del saker är figurerar också. Jag förstår absolut mycket av den frustrationen men vill ändå zooma ut lite. 
Så- har man för mycket att göra på jobbet; tagga ner. Ingen kommer göra det åt dig. 
Tycker man något är fel, engagera dig då emot det, försök alltid förmå dig att kritisera konstruktivt och att föreslå annat än att bara påtala att något är fel. 
Gå med i föreningar eller ett parti, ta diskussioner, anmäl dig som volontär i ett sammanhang som betyder något för dig. Besitter du tonvis med kunskap, dela med dig av den, är du rik så ge bort lite pengar. Det finns alltid, alltid något att bidra med.

Att välja att inte ha sin peruk, utan att bara vilja vara som man är när man är tärna i ett luciatåg bland andra välkammade och nylockade barn må inte förändra världen. Men det bidrog en åttaåring med idag, och med tanke på hur många som påtalade hur fin hon var och hur strongt det var så tror jag att människor, även små, gör skillnad genom att stå upp för saker och visa vem man är. I stort och smått.

By |december 13th, 2018|Uncategorized|0 Comments

Mamma 70

Mamma! Hon har fyllt 70 år!
Jag sitter i mitt -på nytt- stillsamma hem. Gud hjälpe grannar som ej förvarnats om att min mor fyller sjuttio och sitter med lite vänner i vårt kök. Min ensemble i Ghost framstår som del av en stumfilm jämfört med de jag nyss suttit ibland. 
Ja, nyss gick femton stiliga kvinnor mellan 65-75, härifrån. Vi hade efterfest. 
Mamma fyller alltså år den 6 december, strax innan jul, mitt i allt, mitt i allas bestyr i alla tider. Bor man dessutom i Belgien, vilket vi gjort i perioder, infaller så även St Nicholas den 6e. Därav har födelsedagsbarnet berövats en del uppmärksamhet genom åren.
Men, idag var det totalt D I N dag. 
Vi åt fin lunch hos syrran, dit kom de två barnbarn som finns i stan och överraskade. Du hade bjudit in till stor tjejmiddag ikväll på en tapasrestaurang, men jag spelade Ghost och kunde tyvärr inte vara med. Men, jag kunde fixa en liten efterfest här hemma i alla fall! 
Bland några av dina vänners rundare fötter försökte jag formulera den beundran jag känner inför ditt sätt att bygga, förvalta och se på vänskapsrelationer. Det är en bedrift att samla så många kära, nära vänner en decembertorsdag på ens 70-årsdag. Alla säger till oss; Er mamma, hon är en så fin vän. 
Och det vet jag. Det ser jag. Det känner jag. 
Jag är enorm stolt över dig mamma. Inte minst för att du just precis så visat, i alla tider, att folk får komma, ringa på, ringa, prata, äta och säga hej. Då byggs de där relationerna. 
Där är du en sann förebild.
Med teatersmink i nyllet och lösfransarna på svaj plockar jag i ordning efter vår lilla efterfest. Tänk att jag fick dig som mamma. 
”Kanion kanion”, som de skulle säga i Halmstad. 
Mutti Sjutti. Aj lavv jo

By |december 7th, 2018|Uncategorized|0 Comments

Det vill bli bra


Idag för ett år sedan var jag bjuden på en härlig tjejlunch. Jag skulle följa med på ytterligare en ögonundersökning i raden med en dotter så jag sa att jag kommer efter det besöket är klart. 
Det drog dock ut på tiden. 
De såg något, de sa att synnerven inte såg normal ut och att de skulle remittera till sjukhus där det fanns bättre utrustning. Den ryska läkarkvinnan märkte att jag blev ställd, att min oro gick igång. Jag frågade om det var något hon trodde var farligt och hon log lite snett och sa; Inte för hennes liv, men kanske för hennes syn. 

Vi gick hemåt, jag med en klump i magen. Hela förra hösten hade synen blivit sämre, kontrollerna tätare och jag hade ingen bra magkänsla.
Veckan efter blev den värsta jag upplevt. Undersökningar, prover, olika röntgenbesök, neurologiska tester, jag tyckte allt började barka snett. 
Och lilla hon, hon tyckte jag var så jobbig, så pinsam. Min röst bar inte när jag ställde frågor till läkarna. Jag kunde inte andas ordentligt och var vilsen och kraftlös.
Just idag för ett år sedan började de utreda vad det var som var fel. Idag för ett år sedan skiftade centrum hemma från en familj med två friska barn till något lite annat. Idag för ett år sedan lärde jag känna en helt ny form av trötthet och ångest.
Och idag är vi här. Igen. I en nybyggd sjukhuskorridor fylld av höstsol, engagemang och hopp cyklar hon omkring.
Mycket är man med om i livet som man inte ser komma, och saker blir inte som man alltid trott och tänkt. Men saker kan bli ok ändå. Trots gupp och tvära kast på vägen.
Det vill bli bra.

By |november 16th, 2018|Uncategorized|0 Comments

Ett år.

Nu är det morgon igen. Jag vaknade nyss bredvid en flicka som jag vant mig vid att se utan hår. 

En längre stunds morgonläsning, för den som vill.

En del datum behöver inte Facebook påminna mig om att det är något speciellt. Idag är det ett år sedan vi gick med just den flickan till skolan, som vanligt, men då ändå inget var som det skulle.
Om någon hade sagt till mig då att det skulle vara och kännas såhär nu hade jag blivit lättad. 
I stort har vi mått ok, men en del dagar och stunder har varit outhärdliga, både att uppleva och förhålla sig till. 
Det sägs att långsamt ju också leder någonstans. Det här g å r långsamt. 
Tålamod, hopp, ilska, vanmakt, lyhördhet, förtvivlan, tillit, om och om igen. Repeat. Och koncentration , jag måste lyssna så vansinnigt noga på vad som sägs, vid varenda besök, inte läsa in någon form av undertext, den finns nämligen inte i det verkliga livet. Läkarna har varit otroligt bra och tydliga. Inte gett oss fel sorts förhoppningar, inte skrämt oss och de gav tidigt en bild av hur det här året skulle komma att se ut, som faktiskt har stämt.

En klok läkarvän sa tidigt att det definitivt är en ansträngande tid som väntar, och så sa hon; Fastän ingen förälder någonsin skulle välja att vara i den här situationen så ger den något som många beskriver som berikande i slutändan. 
Numera kan jag säga att jag förstår precis, men jag hade alla gånger föredragit att vara mindre vis och mindre vetande ifall vi i så fall kunnat få vara utan den här erfarenheten. 
Så, är jag en bättre människa idag? Jag vete fan. Men mycket har hänt, som faktiskt inte är så dumt.
Jag har mer distans till saker. Bryr mig mindre om vad folk tycker. Är snällare mot mig själv. Prioriterar lättare. Säger ifrån tydligare. Är selektiv med vilka människor jag träffar, vilka jag släpper in på riktigt och vilka jobb jag gör mig tillgänglig för. Jag är en bättre (ärligare och mer erfaren) OCH sämre (hör sällan av mig och är alltså brutalt ärlig) vän tror jag, vilket är en märklig och komplex kombination.

Vi vet så oerhört lite om vad som väntar. Det gäller att närvaro inte blir ett klyschigt ord att ha i sin bildade vokabulär, en chimär på distans. Den behöver vara konstant, en del av våra stunder och lika sjävklar som luften vi andas. Även detta med att finnas där för människor, det kan se ut på olika sätt men jag säger det igen- vi har ett val vad gäller vem vi vill vara. I vår närhet har människor överraskat på flera vis. 

Tack till alla som gjort. Tack till de som ringt, kommit, bjudit in, föreslagit, gett av sin tid, sin kraft, sin axel, tagit ett nej, skickat små saker till huvudpersonen, gett vår familj möjligheter, lyssnat, pratat, skrattat, varit som vanligt och accepterat att vi inte är det.
Tack till mig själv som kunnat och orkat formulera, vilket gjort det lättare att minnas och förstå det hela, samt även verkar gjort att andra verkar uppskatta sin egen vardag med dess skavanker lite mer.

Kaninen är kvar och sprider mysfaktor. Flickan är lika finurlig och älskvärd som alltid, med eller utan hår, som för övrigt är en mycket met laddad fråga för oss vuxna än för barn. 
Och champagne, ja det drack vi igår också.

By |november 2nd, 2018|Uncategorized|0 Comments