Social

Follow me on:
­

En efterlängtad och av tusentals drottningar helt kontrollerad brand

Det brinner i Sverige. Det är ingen brand som är okontrollerad och oönskad, utan det är en efterlängtad, av tusentals drottningar helt kontrollerad brand. Utifrån yrkesgrupper där kvinnor och tjejer i sin vardag inte kan utföra sina arbeten tryggt och fritt säger vi nu ifrån. Till och med 2017 i Sverige, världens mest jämställda land, sitter köns – och maktstrukturerna så djupt rotade så att en del män fortfarande på fullt allvar tror att de kan ta sig friheten att ta på en kvinna utan hennes medgivande.
Snälla människor som tror att det handlar om ”att vi inte ens kan flirta med varandra nuförtiden” -det handlar inte om det. Öppna ögonen. Ni som tycker #metoo har gått överstyr – läs. Fundera över hur vi vill ha det. Jag vägrar att acceptera att vi bara ska ströva som en bedövad massa och låta detta gå vidare till nästa generation.
Nu är det förändring. Nu äntligen rubbas balansen.
Igår hade kulturjournalisten Anneli Dufva sagt i P1 att ”vi måste ha klart för oss att det endast är en bråkdel av de kvinnor som står på de här listorna som verkligen varit utsatta för övergrepp”. Jag brukar tycka om hennes program då hon ofta är påläst och har ett så genuint teaterintresse. Här hade hon visst missat att göra research.
Efter 42 jordsnurr varav 22 år som aktiv i teater- och musikbranschen trodde jag att jag hade hört om det mesta som hade skett på det här området i vår bransch. Men nej. När jag läser i hemliga forum om vad tjejer jag arbetat med, beundrat på avstånd eller lärt känna via andra kollegor har upplevt vill jag förändra världen, slå vissa på käften och ha fest. Samtidigt. Det är orimligt att det tillåts pågå under vår livstid, det är osmakligt och omoraliskt att chefer håller ”stjärnor” (oavsett yrke) om ryggen och det är absurt att en del av dessa ”stjärnor” får lön ur statlig kassa.
En stor del av oss har inte varit med om våldäkt och övergrepp, men A L L A i dessa forum har upplevt en rejäl dos sunkiga och primitiva ÖVERTRAMP.

Inom mig känner jag ingen direkt glädje öve de upprop som gjorts nu i dagarna. Men – en enorm lättnad, och samtidigt en stor sorg över att mänskligheten och humanismen inte nått längre.
Men nu, nu får vi vara med om att säga ifrån. Stopp. Lägg av. Game over.
Och det hörs. Det ger effekt. Det är på tiden.
Därför ska det få brinna vidare.

#tystnadtagning #närmusikentystnar #visjungerut

By |november 17th, 2017|Uncategorized|0 Comments

Om skatteplanering, potentiella skurkar och vårt eviga dömande

Dagens – Långa – reflektion!
Det finns två saker vi aldrig pratar om i Sverige. Vad vi röstar på, och vad vi tjänar.
Då och då kan vi läsa om någon som tjänar väldigt mycket. Vi är då inte sena med att uttala vårt förakt, på avstånd ska det gärna raljeras och nedvärderas oavsett vad personen ifråga kanske företagit sig och byggt upp.
När jag var 13 år flyttade min familj tillbaka till landet mina föräldrar bodde och jobbade i när jag föddes. Beck to la belle Belgique.
Pappa jobbade på pappersbladet Holmen Hygien och mamma var sekreterare på vår skola. Efter två år, när vi började 9an, så kom det väldigt många nya till skolan. Det visade sig att man kunde sälja företag i Sverige och skatta mindre för det i Belgien fram till ett visst datum, 1 Jan 1991. Mina nyfunna kompisar hade haft föräldrar som drivit eget, med god, dock rätt så varierad framgång. Dessa hade sedan bestämt sig för att flytta med sina familjer och starta om i ett annat land.
Att döma ut människor som gjorde det valet då pga de skatteregler som rådde vore inte speciellt smakligt eller konstruktivt av någon.

Kan vi gå lite grann till botten med varför sånt här inträffar, varför människor som driver företag gör den här typen av val?

Debatten och inläggen i de sociala mediekanalerna de senaste dagarna blir som brukligt rätt så ensidiga, dömande och utan vidare resonemang när man direkt vill sätta dit någon. En miljardär som byggt upp verksamheter i Sverige, som sedan går vidare internationellt och bygger upp sitt företag till säg, flera företag och sett till att tusentals människor får jobb har ju
1. Redan skattat initialt i Sverige
2. Tänkt mycket rätt eftersom det den kommit på sysselsätter folk
3. Antagligen knutit till sig medarbetare och kompetens som ser hur man kan bygga vidare och inte förlora på att säg, skatta i ett land som du inte verkar eller bor mest i.

Det är svårt att beskatta internationella företag idag. Lyssnandes på en P1-intervju för en tid sedan, med två docenter och professorer på skatterätt lär jag mig att det finns starka incitament för företagen att utnyttja olika skattesystem.
Beskattningen bygger på vad företagen gör i form av försäljning och var de bygger sina juridiska enheter. Detta möjliggör att det går att kryssa o välja bolagsformer som ger en bättre beskattning, vilket då blir attraktivt. Så länge systemet inte ändras kommer agerandet leva kvar.
Det företagen gör när det skatteplanerar, även internationellt, är alltså inte olagligt.
Det här är inget nytt, problematiken och debatten har figurerat under lång tid.
Skälen är affärsmässiga o ej skattemässiga, det vill säga att man lägger kostader för verksamheten i högskatteländer och sina intäkter i lågskatteländer, det finns regler för att det ska vara affärsmässigt.

Internationellt diskuteras det mycket bland experter om vi kommer beskatta bolag annorlunda om ett tag. Bland annat diskuteras den sk destinationsprincipen, som innebär att man beskattar där varan hamnar och inte produceras.
Då uppkommer andra problem, för Sverige skulle det innebära att skattebasen krymper eftersom vi producerar mycket som går på export, då skulle detta beskattas där det hamnar och ej i Sverige.
Ska man komma runt problematiken bygger det helt på att länder kommer överens om ett system gemensamt. Så länge man har olika system i olika länder så kommer det finnas kryphål och möjligheter att utnyttja systemen, det ser vi ju precis nu idag; Vi har många olika skattesystem och på grund av det går det att laborera och undvika skatt.
Förr talade man om att multinationella företag blev dubbelbeskattade, nu talar man snarare om ”double no taxation”, bolagen beskattas inte direkt någonstans. (Detta ses över av internationella instanser, bl a OECD, som vill hitta ett sätt att göra det hållbart).
Det stora problemet är att konkurrensen snedvrids mellan de företag som kan utnyttja andra länders skattesystem och de företag som inte kan göra det eftersom de får en högre kapitalkostnad och på så vis inte kan ”vara med i matchen”. Vore det inte lämpligt om politiker och näringslivet talade om detta utifrån ett ”vill vi ha det såhär”?

Bolagsbeskattningen i Sverige har inte varit robust. Det är ständiga förändringar vilket skapar osäkerhet.
Nu i den sk paradisläckan vill vi utmåla bl a Leif Östling, Bertil Hult och Christer Gardell som skurkar som smiter från ansvar och inte har någon moral.
Sakkunniga experter är rörande överens;
De är inte skurkar. Problemet är att vi har inte regler som hindrar någon som dessa från att utnyttja den här typen av upplägg.
Faktum är att det görs otroligt lite för att motverka skatteplanering i Sverige. Så länge skatter finns kommer det finnas skatteflykt, vilket för att passivitet absolut inte kan försvaras. Sverige har inte motverkat detta i någon ens mindre utsträckning och knappt något på den här fronten har utvecklats sedan Panama-läckan för några år sedan. Detta går att läsa om i DI idag, bland annat.

Detta är så det är, sedan är det alltså något helt annat vad vi tycker. Vill man förändra finns det bara en sak att göra – egegera sig.
Jag personligen tycker det är otroligt märkligt att dessa system inte setts över. Jag tycker även att skatt över lag är både självklart men samtidigt komplext. Min syster som inte har barn skattar för mina barns skolgång. Kompisen utan körkort skattar för att vägen jag ofta kör mellan Stockholm och Göteborg skall vara i oklanderligt skick. Rasisten skattar för att nyanlända ska kunna få vara kvar.
Självklart behöver vi ett system som gör att det går att bygga upp företag och flytta samt bredda verksamheten internationellt utan att det blir en skattekatastof för varken Sverige eller företaget. Självklart måste de som bor och verkar i Sverige och vill se Sverige som sina rättigheters mark skatta ordentligt här. Vad vi däremot inte behöver är denna ständiga indelning av vi och dem – vilket späs på även från bildat håll när ens åsiktsmaskin tycker till utan att vi läser på. Samtidigt måste jag säga att den omoderna synen på att det skulle vara fult att tjäna pengar är ganska tröttsam. Det är inte fult.
Sverige ÄR ett mellanmjölksland. Vare sig vi pratar om just den här frågan eller hanteringen av exempelvis flyktingströmmen och de ensamkommande –
Vi säger att vi ska göra en sak, vi gör sedan något halvhjärtat och till sist ändrar vi oss och kan inte fullfölja det vi sagt.

Om vi försöker separera lite ärenden från varandra här så är det ju högst osmakligt att ha just Östling som chef för Svenskt Näringsliv. Om inte olämpligheten liksom talar för sig själv så gör han själv det på ett utmärkt plumpt sätt. Att som chef över en institution vars vision är att ”Företagsamma människor i konkurrenskraftiga företag i gemenskap leder till ökat välstånd” uttala orden ”Vad fan får jag för pengarna” är både obildat och nonchalant. Bye bye.

By |november 9th, 2017|Uncategorized|0 Comments

Me Too – ett efterlängtat avgrundsvrål

När jag i början av veckan läste om #MeToo och alla historier tillhörande kvinnor jag känner och känner till, såg jag kanska snabbt att det även stod ”naturligtvis”, ”såklart”, ”givetvis”, i inläggen där de beskrev sina erfarenheter. Det var så tydligt att i stort sett alla såg det som självklart att de också råkat ut för något som passade under hashtagen och hade med ämnet att göra. Historierna jag tar del av i tidningar, på Facebook, på Instagram, Twitter och i verkligheten delges av kvinnor i alla åldrar, i alla branscher, och rör händelser för längesedan och alldeles nyss.
Min tolvåriga dotter sa vid frukosten igår att många i hennes ålder och närhet gjort inlägg rörande #metoo och jag frågade henne om hon hört om någon hon känner varit med om något obehagligt, men hon trodde mer att inläggen snarare gjordes för att visa sympati och engagemang. Alltid något i kråksången, tänker jag. Men hur är samtiden, hur är världen, när barn i sympati och empati funderar över att tjejer blivit antastade, trakasserade eller utsatta för någon form av kroppsligt eller sexuellt relaterad kränkning? Hur går deras tankar?

Många killar och män har i egna berättelser vittnat om att de borde förstått obehaget vi kände, de borde oftare sagt ifrån, de borde stått emot grupptryck i situationer där en tjej kanske blev hånad. Ja visst är det så, även vi tjejer borde vågat stå upp mer för varandra.
Jag ser även enstaka inlägg med fraser som ”..också detta manshat”,
Låt mig bara klargöra; MeToo har ingenting med manshat att göra. Inte ett dyft. Noll. Det finns alldeles för många vettiga män för att ägna sig åt någon form av manshat.
Det handlar istället om ett sjuhelsikes starkt, alltför väl underbyggt avgrundsvrål med en början för mycket länge sedan. Kvinnor utgör hälften av världens befolkning och äntligen säger tjejer, flickor, döttrar, mammor, kvinnor, farmödrar och mormödrar ENOUGH IS ENOUGH – den andra befolkningshälften får inte ta sig den typen av friheter som den gjort i alla tider. Det är färdigt. Det är inte svårare än så.
Fortsättningsvis slås jag också av hur viktigt det är att i synnerhet män förstår att vi inte endast pratar om våld, våldtäkter och övergrepp. Vi pratar framför allt om en enormt stor dos övertramp. Att raljera, hota, tafsa. Att vara ett gränsfall, att få en tjej att känna en otrygghet, det är ett övertramp.
Många tycker att det är för tyst från männen just nu. Jag vet inte om jag håller med.
Det kanske är så att män faktiskt backar nu i denna omfattande och obekväma debatt. Det kanske är så att man tycker att det känns mest lämpligt, att ödmjukt tänka efter, på hur man sett, varit medveten om och kanske till och med varit delaktig i den struktur som råder.

Snart är jag statistiskt sett mitt i livet. När jag tar del av MeToo-historierna, när jag hör kraften i hur nog vi faktiskt tycker att det är känner jag en enorm styrka. Som mamma till två döttrar tänker jag att äntligen kanske fler förstår vad jämlikhet kan vara.

När jag ser hur kvinna efter kvinna berättar då hon hittat styrka i att andra berättat, när delade erfarenheter gör att vi äntligen kan sluta ifrågasätta vårt eget agerande i de här fallen, då känner jag mig säkrare. Nypen i rumpan, kommentarerna om brösten eller de alkoholdränkta andetagen som mot vår vilja kommer för nära, de tog sin plats i historien, de tog sin plats nyss, men det finns inte någon som helst plats för de i framtiden.

By |oktober 20th, 2017|Uncategorized|0 Comments

Nej, vi har tack och lov inte slutat reagera.

Låt oss leka med tanken att det finns ett alldeles eget litet land i staten Sverige. Vi leker med tanken att det inte gör något att ett litet gäng står på en egen estrad varpå vilken de utger sig för att värna Sverige och svenska värderingar. Vi vågar oss på att tänka, hur skulle det se ut om många helt vanliga människor skulle ge dem sitt stöd.

Vi går vidare i tanken och reflekterar över att detta egna politiska lilleputteland inne i det lite större lilleputtelandet Sverige endast existerar för att dess åsikter tidigare negligerats och det varit politiskt inkorrekt att ta in dem i en rumsren dialog.
Eftersom de varit politiska vildar, outsiders med en högst tveksam bakgrund och då de lutar sig mot en ideologi med ett oerhört olämpligt ursprung, har vi i det lite större lilleputtelandet inte räknat med att de ska höras och synas så mycket så att det en dag ska påverka oss och det vi betraktat som vårt.
Ju mer tiden gick började många av oss långsamt, med ett visst motstånd, inse att det egna politiska lillputtelandet blivit en del av det större, eftersom det visat sig inte vara någon lek att det hade en hel del människors sympati. Vi började sakta inse att sättet vi låtsats som att de inte hördes och syntes inte hade fungerat, trots att de underbyggde sin egen unkenhet i tid och otid.
Många av oss vill ta fram en skämskudde när framträdande figurer för den lilla klicken gång på gång visar sig tala eller agera på ett sätt som får förskolebarn i trotsåldern att framstå som praktexemplar i socialt vett och sunt förnuft.
Rubrikerna, och de höjda ögonbrynen som rynkat våra pannor till leda till följd av den lilla pölen har vid det här laget i lilleputtelandet Sverige blivit så många att vår reaktionsförmåga har urvattnats.

När vi var yngre och lekte på skolgårdarna så avslutades kanhända leken ibland för att andra la sig i det vi lekte, och på så vis blev saker till en annan sorts interaktion. Man fick anpassa sig till vad fler ville eftersom det inte var schysst att säga att andra inte fick vara med.
Men ibland gick det ju för långt och någon kom liksom in och förstörde den lek man så fint bygg upp och utvecklat under en rätt lång stund. Då var man ju tvungen att säga ifrån.

En dag för att säga ifrån kan vara solig onsdag i oktober, då en av de högst uppsatta i vårt tredje största demokratiskt valda riksdagsparti insinuerar att vårt samhälle håller på att kollapsa, urarta och falla samman på grund av att en polis tar en bild med två människor med utländsk bakgrund som påstås vara här illegalt.
Det kan vara en ypperlig dag att fråga sig om vi alltså har vant oss så till den milda grad vid denna offentliga gränslösa urballning så att vi har slutat reagera på en av partiets främsta företrädares förminskande formuleringar?
Nej, tack och lov har vi inte vant oss riktigt så mycket. Vi är många som reagerar och många som tycker att de gång på gång blåser bort sin egen trovärdighet som ett regelätt och värdigt riksdagsparti.
Låt oss leka med tanken att det kommer en dag då så många människor sympatiserar med sunt förnuft att de inte kommer saknas av någon i det lite större lilleputtelandet Sverige.

By |oktober 4th, 2017|Uncategorized|0 Comments

Det jag oroade mig för som barn var inte det här

När jag gick i lågstadiet kunde jag ibland om dagarna vara lite brydd över att min grova göteborgska skulle få djursholmskillarna att retas. Andra dagar var jag rädd för att stöta på fasaner på vägen till skolan, eftersom jag var rädd för dem och gick omvägar som gjorde att jag kom för sent. Vissa stunder var jag rätt ledsen över att jag inte riktigt passade in, men oftast gick det riktigt bra att vara jag. De roliga dagarna var fler än de jobbiga helt enkelt.
Hemma fanns en gammal tv med knappar framtill, och vi tjafsade ofta om vems tur det var att ”knäppa över”. Vi hade inte video förrän andra hade haft det ett tag, vilket ju givetvis också störde mig en del. Men vår familj var intakt och vi hade det bra. Vissa klasskompisar hade skilda föräldrar, någon hade mycket äldre föräldrar.
En kille i klassen hade föräldrar som så uppenbart inte kom överens. Jag minns att han blev så otroligt glad varje gång hans pappa kom och hämtade honom. Hans pappa hade skinnjacka och jeans, och aldrig kostym eller skjorta som de flesta andra pappor man såg där i skolan. Någon sa att den där pappan drack. Jag förstod inte vad det innebar.
En annan kille i klassen kom från Chile, hans hår var helt makalöst fluffigt och helt kolsvart och hans ögon så pigga och glada, så tacksamma på något sätt. Hans familj var färgstark och pratade svenska på sitt eget vis. Min kompis som var från Polen bodde i en lägenhet som hade kylen full av chokladbollar som man fick smaka av, för hennes pappa arbetade på Delicato.
Jag minns inte riktigt nu hur mycket jag visste om omvärlden vid den här tiden. Jag förstod att en del människor i miljön jag vistades i under de här åren var rätt så rika, men det var inte mer än ett konstaterande, för olikheter fanns så det räckte och blev över ändå.
När jag tänker efter idag, så visste jag nog inte så mycket annat alls.
Jag var definitivt inte medveten om hur mycket alla föräldrar ständigt kämpade för sina barn, och för sig själva. Jag har först i vuxen ålder tänkt på hur mycket kraft och kämparglöd det fanns runt mig och mina klasskamrater. Jag har minnen av hur både den hörselskadade tjejen och killen i klassen fick höra att de inte pratade tydligt, alltid av vissa andra barn. Deras föräldrar måste också gråtit av frustration ibland. Han den stökiga killen, som skrek och smällde i dörrar, han hade med all säkerhet haft en bokstavsdiagnos idag, oavsett om han bott i Djursholm eller i Rosengård.
Någons mormor var sjuk, någons farfar skulle begravas. Inga detaljer om sjukdomar och dess följder kände jag direkt till, eftersom de inte fanns i min närhet då.

Jag växte upp. Jag har haft det där ständiga vemodet och den oönskade ängsligheten i följe hela livet, men, liksom balansen i barndomen var där ändå alltid mer av glädjen.
Jag gick på i livet, jag oroade mig över en del saker varav de allra flesta aldrig inträffade.
Jag försöker uppfostra och peppa mina barn på samma vis, och brukar påtala att vi ofta är ängsliga i onödan.
Men när USA och Nordkorea farligretas inför världsöppen ridå blir de käcka och peppande fraserna rätt så ihåliga. När en elvaårig kompis blir påkörd och dör av vansinnesbilen på Drottninggatan i april och man vet att ens flicka har kvar hennes telefonnummer i mobilen finns inga vettiga ord kvar.
Och när ens sjuåring kommer innanför dörren och mellan glasstuggorna säger ”mamma, sätt dig ska jag berätta en sak”, och redogör för hur det kommit en sjuksköterska till klassen idag och berättat att deras klasskompis fått cancer och ska tappa håret och bara komma och hälsa på ibland i höst, ja, då vill jag bara skrika. Eller tystna.
Eller ändra på väldigt, väldigt mycket. Som jag ju naturligtvis inte alls har makt över eller möjlighet att ändra på.
Det framstår ikväll som en enkel sak att berätta inrepeterade historier med musik och dramatik på en scen inför betalande storpublik, jämfört med att ge innehåll till ett samtal kring köksbordet om det svåra som plötsligt är en del av ens barns vardag.
Men jag antar att vi får gå på, lite till, i livet. Jag antar att vi får fortsätta hoppas på att annat vi är ängsliga för aldrig händer.

Och under tiden, ja, så får vi väl helt enkelt bara andas.

By |september 4th, 2017|Uncategorized|0 Comments

Vår tids pest

Härom dagen vakande vi till en så vansinnigt vacker dag. Ni vet en sådan dag som man möter med andakt och som man ramar in i minnet. En dag som man lagrar och tänker tillbaka på i februari nästa år, när sommaren fortfarande känns så obegripligt långt bort och man inte ser att man varken ska kunna bada i havet igen eller att träden åter ska kläs i grönt. Morgonen hade liksom den där lätta, ljumma luften som skred förbi huden som sammet! Himlen var så blå och såg så vänlig och storslagen ut samtidigt. Det kändes helt omöjligt att världen kunde innehålla så mycket skit som den faktiskt gör.
Men. Medan jag dök ner i havet och kände livet i mig så fick den människa som under längst tid enskilt stått mig närmst under hela mitt 42-åriga liv diagnosen bröstcancer.
Min lillasyster.
Min älskade, lilla, galna, skitsmarta, världsvana lillsyrra. Hon som basat över flera hundra fabriksanställda kineser på kinesiska, hon som bor på andra sidan jorden men står mig närmare än få levande någonsin kommer att göra, hon som ser ut som en snyggare version av mig själv och som skrattar åt det jag berättar innan jag ens fattat själv att det var kul.
Hon satt alltså i ett rum på det sjukhus hon fötts på en gång och hörde en farbror doktor säga att något dåligt ska opereras bort från henne, dagen efter hennes 35-årsdag. Hon hörde detta sägas riktat till henne själv.

Vid sidan av mina barn är det kring mina två yngre systrar min beskyddarinstinkt blir som störst. Alla andra nära som till och med min man eller mina föräldrar känner jag klarar sig tillräckligt väl utan att jag ska kliva upp på någon slags mental skyddsbarrikad för deras skull. Jag kan, men jag behöver inte.
Men i det här så vill jag.
Jag är äldst. Jag har råkat ut för mindre angenäma hälsobesvär och incidenter själv under mitt liv men inte liknande det här. Jag skulle föredra att det jävligast riktade slaget tar mer på mig och inte lika hårt på de där två. Det känns på något vis mer rimligt.

Jag är inte rädd för att vara ledsen eller arg. Jag blir bara rädd när jag känner mig uppgiven och likgiltig. Ibland, någon stund då och då, känner jag de känslorna komma.
Vår tids pest, sa Mikael Nyqvist som begravdes i fredags, om cancer. Sannerligen.
En av de mest hälsosamma, starka och positiva personer jag någonsin känt åkte på en cancerdiagnos härom året. Ytterligare en nära vän har stridit sig igenom två år av blytunga behandlingar, och en tredje behandlades när hennes båda barn var så små att de varken kunde gå eller prata. Ingen av dessa tre har haft samma cancerdiagnos och ingen av dem har heller levt ett hårt eller ohälsosamt liv.
Småbarn, småbarnsföräldrar, män, kvinnor, gammal, ung, rik, fattig, ljus, mörk. Ingen går säker. Hur ska vi tackla detta faktum att celler inom oss delar sig ohämmat och skapar ett krig inombords?
I Sverige lever idag en halv miljon människor som någon gång fått en cancerdiagnos. Det är hisnande. Hur får vi stopp på det här helvetet och hur förhåller man sig till att det finns och kommer nära? Jag vet att nuet är det enda vi har. Och att forskningen går framåt, det vet jag med.

Allt medan jag funderade på det här morgonen efter vi fått beskedet gick jag vilse i regnet i skogen på vår ö.
Jag hittade på riktigt inte stigen. Verkligheten blev så påtaglig just där och då. Hur ska man veta vart man ska egentligen? Hur ska man hitta rätt förbannande väg i alla snårskogar som livet envisas med att visa upp?
Precis då ringde syrran. Jag skrattade till och berättade att jag var vilse. Hon skrattade och sa ”Du är ju helt efterbliven”. Jag vet, sa jag.
Vi pratade en stund och jag hittade ut ur fel del av skogen och jag tänkte att om cancer varit en människa som kommit mot mig där så hade jag jävlats och visat in den fel, i snåren där jag gått vilse.
Den måste förvillas bort, bort från oss.
Och så tänkte jag: Rädslan för det vi kan förlora får aldrig någonsin bli större än glädjen över det vi har.
Precis då hittade jag rätt stig.

By |juli 25th, 2017|Uncategorized|0 Comments

Livet. Så fullständigt obegripligt.

Livet. Så fullständigt obegripligt.
Jag försöker förstå men tror inte jag gör det ändå. Huvudvärken följer mig av och till sedan i fredags precis som för så många andra.
Det hela var liksom förfärligt redan innan vi visste att det var ett barn inblandat. Att det sedan var ett barn som fanns i periferin av just vårt liv är bara ännu mer obegripligt. Mamman jag småpratade med på ett föräldramöte härom året har en sorg så bottenlös att jag på fullt allvar tror att jag själv hade dött av den.

Min stora flicka sover lite oroligt.
Vi, och andra föräldrar till barn från skolan de gick på i i lågstadiet, ber henne o hennes vänner att inte söka information om händelsen på nätet. Vi säger att de måste säga till direkt om något udda, gräsligt och olämpligt för situationen uppkommer i deras prepubertala mobilflöden.
Varför ska man som förälder ens behöva varna för och tänka på detta nu? Uppenbarligen för att det finns människor som tycker det borde vara en rättighet att dela en bild på ett trasigt barn. Detta gör mig kräkfärdig och mer förbannad än vad som är hälsosamt.

Merparten av dagarna är hon ganska så mycket som hon brukar, men dämpad.
Jag hör kompisarna tala med varandra och säga; ”Jag tror mina tårar är slut”.
De pratar om att hon var enda barnet. De yngre barnen svarar då med en slags superdirekt, barnslig självklarhet att det är därför det kan vara smart att ha flera barn.

Det är så mycket som jag inte kan ta in och ge svar på. Det är bara för mycket att ett barn råkade vara just där, just då.
Samtidigt som det är för mycket så ska vi klä på oss, fira påsk och leva på. Men ingenting är egentligen som vanligt.

Det finns inte en chans att vi kan skydda oss mot ensamma galningar. Att en del röster i både etablerade och sociala medier får det att låta som att det kunde funnits lösningar, om man bara lyssnat på folks oro bland annat, blir faktiskt osmakligt och fullkomligt icke pragmatiskt.
Visst kan vi se över in-och utreseregler, avvisningsmöjligheter och dylikt men nej, det gör oss ändå inte garanterade evig säkerhet och frist från idioti.
De som uttrycker allt detta och mer därtill om hur vi kunnat undvika fredagens attentat gör tyvärr inte saken bättre för mamman jag satt bredvid där på föräldramötet.
Jag tror faktiskt inte hon vill höra hur onda muslimer må vara, hur man borde agera kring utvisning och hur arga folk är på systemet.

Mina barn, allas barn.
Det här är er stad, vår stad. Ni kan röra er här, ni ska röra er här. Känn att i stort sett alla här är schyssta, känn respekten och känn kärleken som finns.
Känn att ni får ta plats i er framtid, hur obildade, förminskande, futtiga politiska poänger som än försöks göras såhär snart efter att den här djävulskapen ägt rum.

By |april 12th, 2017|Uncategorized|0 Comments

7/4-17. Vårt absoluta ansvar ligger nu i de goda idéerna.

För en dryg timma sedan ventilskrev jag av mig.

Precis denna minut skulle vår 165e föreställning av Phantom of the Opera börjat.
Istället för den numera mycket välbekanta Lloyd Webberska musiken lyssnar jag på radion, där Coldplay sjunger Fix You. Chris Martins mjuka röst sjunger att ljusen ska guida oss hem. De slitna orden är precis de jag vill höra, de jag själv skulle vilja yttra och sjunga.
Mellan fraserna ser jag Stockholm framför mig. Min hemstad, vår huvudstad och allas vår stad, vars själva geografi vittnar om dess öppenhet.

Ett par timmar tidigare var jag på väg för att hämta vår yngsta dotter i skolan, när jag hör nyheter på hög volym utanför en butik strax intill skolan. Inne på skolan hör jag rektorn göra ett utrop för att tydliggöra för personalen på skolan att inga barn idag tillåts gå hem själva och att alla skolelever omedelbart ska gå in. Ångesten syns i varenda vuxet ögonpar jag möter, och alla vuxna börjar ögonblickligen samarbeta och mobilerna går varma, alla hjälps åt.
Det hela är smått obegripligt att ta in, men det obegripliga ligger även i att höra folk på gatan yttra ”hur kunde detta hända här”.
Därför att Sverige är en del av världen. Det är svaret. Likaväl som vi får dela det vackra som erbjuds när världen kommer närmare oss så får vi ta del av det oönskade. Vi vet att vi lever i en turbulent tid och däri kan vi omöjligt skydda oss mot den här typen av bisarr och beräknande ondska. Galenskap är invånare i varenda nation.
I stunder som denna visar sociala medier sina bästa och sämsta sidor. Samtidigt som människor öppnar sina hem för strandade Stockholmsvandrare florerar det bilder och mobilfilmer innehållande döda människor, jämte floskler som ”Var inte rädda”.
Men jo, jag är rädd. Ängslig, orolig och rädd, mest för det som komma skall.
Vem hade inte turen att få hem sin mamma, man eller vän ikväll? Hur blir samtals – och debattklimatet nu, hur blir det med vi och dem-tänket? Hur blir det med öppenhet och tolerans, och mångfald?
Vilka idéer och ideologier kan efter dagens händelse få fastare grogrund?

Efter terrordåden i Paris hösten 2015 blev vår då 10-åriga dotter mycket orolig. Hon undrade hur det var möjligt att genomföra ett dåd som avsiktligt tog livet av oskyldiga människor. Efter bästa föräldraförmåga försökte jag då resonera kring det faktum att enstaka personer med dåliga och dumma idéer kan förstöra mycket för många andra, men att vi med bra och snällare ideér är så många fler och om vi samarbetar så har inte de dumma idéerna till slut någon plats.
Idag säger samma dotter att det är uppenbart att finns för många människor med dåliga idéer.

Att vara förälder i en värld där denna typ av händelser inträffar liknar en vandring i en dunkel labyrint, där man verkligen gör sitt yttersta för att hitta ut. Man gör sitt yttersta för att föra ett ärligt resonemang och för att ingjuta ett slags optimistiskt, lugnande hopp.
När mina barn ikväll frågade varför jag ska vara hemma och inte spela ikväll, svarar jag att det är för att det inte går att ta sig till teatern för varken oss eller publiken, och att ansvaret för våra chefer att samla så många på en och samma plats efter en sådan här händelse blir för stort.

Att få ett spontant fredagsmys med familjen skulle kunna ses som en nåd vilken annan fredag som helst, men i ett öppet samhälle, i vilket människor bland annat bör kunna gå på teater, så vill en del av mig på något sätt ändå spela föreställning ikväll, hur trivialt det än kan låta.
Jag vill vara en del i det öppna samhället, jag vill berätta historier sprungna ur hopp och förtvivlan, historier som påminner oss om våra olikheter och dess nödvändighet. Jag vill vara en i gruppen, både på och utanför scenen här i vår stad. Jag vill stolt välkomna en publik med förväntningar på sin stund i salongen, precis som jag vill natta mina barn med förhoppningen om en vacker morgondag.

Vårt absoluta ansvar ligger nu i de goda idéerna. Vi är många som har dem, och samarbetar vi alla kring dessa så kan vi bryta mycket mer mark än de som vill begränsa, förminska och skada.
Precis som Stockholm binds samman av vattnet och broarna bör våra framtidsvisioner och viljor bli till en gemensam övertygelse om att stå enade. Enade för demokrati, tolerans och för fred.

By |april 7th, 2017|Uncategorized|0 Comments

Jag och Superwoman

Härom dagen, precis innan vår söndagsföreställning av Phantom of the opera, kallade min kollega Emmi mig för superwoman. Jag skrattade lite och viftade bort det och sa att hon är så gullig som sa så, men inte fasen är jag superwoman, en sån finns väl knappt.
Senare började jag fundera lite på livet just nu, och hur jag förhåller mig till det. På hur oerhört olika de olika perioderna av livet varit under åren för mig. På hur livet på senare tid lärt mig att vara så oändligt tacksam för de korta stunder av balans vi får, när allt lirar, när alla i familjen mår bra, när smolket i bägaren inte märks och grumlar vattnet. De är en sann raritet, perioderna av någon slags harmoni.
Jag är utav den sorten som uppskattar vardagen. Det är inte direkt så att jag har förväntningar på att dagarna med guldkant ska ha ett speciellt namn och att det är då man köper fin mat, har vikt all tvätt och avlägsnat eventuell oönskad kroppsbehåring. Dagar som har förväntningar på sig tenderar ju att inte helt leverera, eller hur? Vardagen är ju själva livet. Det var liksom ingen som sa att livet är fredagsmys, lördagsgodis, lönehelg, vinst på lotto, söndagsbrunch, idel passion och ljusa sinnen. Jag är mycket väl medveten om detta och jag lyckas ofta uppskatta det lilla, och jag är bra på att få rätt så grå dagar att skimra till lite.
Men, rätt vad det är kommer det sjok av utmaningar man inte var beredd på. Livet knackar inte på ens axel utan kör liksom mer rakt in i ens pannlob.
Det jag försöker beskriva här är på inget sätt en nuvarande katastrof i min tillvaro, men men kan säga att en del av bollarna i mitt eget bollhav just nu varken är rena, snygga eller önskvärda.
I det läget kör jag ändå på. Jag kör på för att jag mår bra av att köra på. Jag kör inte på utan pauser, det bör ju ingen göra, och jag är lyhörd inför vilka signaler jag får från mig själv.
Jag tänker att inte fasen är jag superwoman för det. Och inte en chans att superwoman skulle gråta bara för att hon inte fattar ett bokföringsprogram, inte skulle hon sucka över småsaker eller gå runt och vara ängslig av sig på grund av en del som händer nu i tillvaron. Eller?
Jag går in och viker ännu lite tvätt och helt plötsligt får jag syn på en gammal t-shirt jag köpte till en maskerad för väldigt länge sedan. En knallblå t-shirt med set berömda Superman/woman-emblemet på bröstet. Jag låter den ligga kvar längst ner i lådan eftersom jag inte direkt överväger att ta på mig den. Jag dricker lite kaffe och skriver kalasinbjudningar, pratar med skolsköterskan, bokar in jobbmöten, föreslår mig själv som röst till ett jobb, bestämmer lekträffar och läser betygsinformation, allt medan ny tvätt snurrar, benen värker på ett bra sätt efter träningen och de gråa håren på huvudet inte direkt blir färre. Jag funderar över drömmar och visioner, bearbetar sångtexter, svarar i telefon och fryser in mat.
När jag ser det i skrift ser jag det ju.
Jag ÄR superwoman.
Jag och så himla många fler.

Inte för att vi klämmer in alla våra ”måsten” som vi tror är livsnödvändiga för andra, nej, utan för att vi är så väldigt mångfacetterade. För att vi själva väljer vad vi lägger tankar och tid på och för att vi engagerar oss i våra liv. För att vi väljer att agera, för att vi känner efter och för att vi lyckas leverera olika mycket livskraft olika dagar, både till oss själva och kanske fler i vår närhet.
Jag går med bestämda steg in i sovrummet och flyttar upp t-shirten till översta högen. Jag ska bannemig se den varenda gång jag öppnar garderoben. Jag ska titta på den som en trofé som ska påminna mig om att superwoman finns, bland annat i mig.

By |mars 29th, 2017|Uncategorized|0 Comments

Trist men skönt. Fri men tom.

Jaha. Så åkte de till landet.
Jag är avundsjuk. Jag vill följa med.
Jag är tillfreds ändå. Det kan vara skönt att vara lite själv. Fast jag är vemodig. Och då blir jag sorgsen. Fast lite lättad är jag också. Liksom lite..fri. Lite skönt är det. Men faktiskt väldigt…trist.
Jag jobbar och får då några dagar för mig själv med lite mer tid än vanligt innan varje föreställning medan barnen har sportlov o får lite ledigt på landet med sin pappa, bland vänner i en miljö som vi älskar.

Varför blir jag såhär? Jag som tycker om att vara själv. Jag lever ett intensivt, aktivt liv. Jag kan verkligen må gott av att inte ta hand om fler än mig själv ett par dagar. Men det är som att känslan av lättnad och vetskapen om att jag har friheten att lägga en viss tid på vad som helst bara känns bra för en liten stund. Som en god croissant som smälter behagligt i munnen och sedan bara blir till nån slag degklump i mitten av ens varande, ofta med dåligt samvete som extra bonus.
Så är det just nu här hemma. Tystnaden och de tomma rummen är som den där degklumpen.
Jag går runt och tänker att det var väl onödigt, att de åkte. Det var kul i typ en timme att vara själv.

Lilla pysselmästarinnans senaste alster som ligger utspridda över vårt hem får ligga kvar, lite hur som helst. I vanliga fall känns de lite i vägen och jag går bara och flyttar alla saker till olika högar som jag på något obegripligt sätt tänkt att jag ska styra upp någon gång.
Den lilla stora snart tonårigas kläder, sminksaker och väskor på golv, säng och bord som jag blir tokig på lite titt som tätt ter sig plötsligt som en varm påminnelse om att hon nyss var här och att vi alldeles nyss hade varandra.
Den dammiga dataväskan och skorna i herrstorlek i hallen viskar att nu, nu minsann får jag egen tid för det som jag kanske vill och behöver.
Men jag vet liksom inte vad jag behöver. Jag behöver helt klart inte gå runt o fixa och flytta alla deras saker och styra upp allas ägodelar för då känner jag mig bara ännu mer tom. Jag behöver heller inte gå hemifrån riktigt ännu.
Jag sätter mig vid barnens skrivbord och skriver. Jag skriver i vanlig ordning ner det jag själv förundras, förfasas eller funderar över.
Jag förundras över vad mina tankar gör med mig ibland. När jag funderar händer det att jag målar upp scenarion jag helst skulle se inte existerade för någon någonsin. Och då blir jag så liten och ängslig så jag knappt kan andas. Så slår det mig att vi alla hamnar för ibland, i ett ”Tänk Om”-tänk. Det är bara funderingar, fantasier och tankar, och ändå påverkar de mig rejält, åtminstone för stunden.
När vår äldsta dotter var nyfödd satt jag och våndades av olika inte alls angenäma anledningar. I min smärta och vånda då var kärleken och tacksamheten ändå så brutal och påtagligt enorm, och den nyss komna våren utanför vårt fönster gav allt ett ännu vackrare skimmer och jag tänkte att ”Det här är för bra för att vara sant”.
Jag kan fortfarande känna precis så. I allt vardagsstök bland damm, jobb, gnäll och logistik, i allt tjafs och tjat under ett hölje av otillräcklighet kan jag lik förbannat få känslan av att livet med allt detta ovan nämnda bannemig är helt osannolikt rikt.
Då är det klart att det i en tyst och tom lägenhet helt plötsligt känns mycket fattigare.

Jag koncentrerar mig på en insikt jag fick när vår yngsta dotter var liten;
Rädslan över det vi kan förlora får aldrig någonsin överstiga glädjen över det vi har.
Jag tänker att nyss hade vi varandra här. Nu har vi varandra på distans, min älskade familj och jag. Jag har de tre i en bil på väg till vårt andra hem och de har mig, en ambivalent barnsligt rastlös liten fru och mamma som redan saknar dem.

Mina dagar själv hemma är alltså ännu ett val. Jag får välja att se de som sköna dagar, fulla av möjligheter att ta hand om mig själv och inte skynda mig någonstans för någon annans skull. Jag ska välja att längta istället för att sakna. Och jag ska välja att innerligt glädjas åt det jag har, med och utan familjen här hemma.

By |mars 2nd, 2017|Uncategorized|0 Comments