Uncategorized

Härom dagen, precis innan vår söndagsföreställning av Phantom of the opera, kallade min kollega Emmi mig för superwoman. Jag skrattade lite och viftade bort det och sa att hon är så gullig som sa så, men inte fasen är jag superwoman, en sån finns väl knappt.
Senare började jag fundera lite på livet just nu, och hur jag förhåller mig till det. På hur oerhört olika de olika perioderna av livet varit under åren för mig. På hur livet på senare tid lärt mig att vara så oändligt tacksam för de korta stunder av balans vi får, när allt lirar, när alla i familjen mår bra, när smolket i bägaren inte märks och grumlar vattnet. De är en sann raritet, perioderna av någon slags harmoni.
Jag är utav den sorten som uppskattar vardagen. Det är inte direkt så att jag har förväntningar på att dagarna med guldkant ska ha ett speciellt namn och att det är då man köper fin mat, har vikt all tvätt och avlägsnat eventuell oönskad kroppsbehåring. Dagar som har förväntningar på sig tenderar ju att inte helt leverera, eller hur? Vardagen är ju själva livet. Det var liksom ingen som sa att livet är fredagsmys, lördagsgodis, lönehelg, vinst på lotto, söndagsbrunch, idel passion och ljusa sinnen. Jag är mycket väl medveten om detta och jag lyckas ofta uppskatta det lilla, och jag är bra på att få rätt så grå dagar att skimra till lite.
Men, rätt vad det är kommer det sjok av utmaningar man inte var beredd på. Livet knackar inte på ens axel utan kör liksom mer rakt in i ens pannlob.
Det jag försöker beskriva här är på inget sätt en nuvarande katastrof i min tillvaro, men men kan säga att en del av bollarna i mitt eget bollhav just nu varken är rena, snygga eller önskvärda.
I det läget kör jag ändå på. Jag kör på för att jag mår bra av att köra på. Jag kör inte på utan pauser, det bör ju ingen göra, och jag är lyhörd inför vilka signaler jag får från mig själv.
Jag tänker att inte fasen är jag superwoman för det. Och inte en chans att superwoman skulle gråta bara för att hon inte fattar ett bokföringsprogram, inte skulle hon sucka över småsaker eller gå runt och vara ängslig av sig på grund av en del som händer nu i tillvaron. Eller?
Jag går in och viker ännu lite tvätt och helt plötsligt får jag syn på en gammal t-shirt jag köpte till en maskerad för väldigt länge sedan. En knallblå t-shirt med set berömda Superman/woman-emblemet på bröstet. Jag låter den ligga kvar längst ner i lådan eftersom jag inte direkt överväger att ta på mig den. Jag dricker lite kaffe och skriver kalasinbjudningar, pratar med skolsköterskan, bokar in jobbmöten, föreslår mig själv som röst till ett jobb, bestämmer lekträffar och läser betygsinformation, allt medan ny tvätt snurrar, benen värker på ett bra sätt efter träningen och de gråa håren på huvudet inte direkt blir färre. Jag funderar över drömmar och visioner, bearbetar sångtexter, svarar i telefon och fryser in mat.
När jag ser det i skrift ser jag det ju.
Jag ÄR superwoman.
Jag och så himla många fler.

Inte för att vi klämmer in alla våra ”måsten” som vi tror är livsnödvändiga för andra, nej, utan för att vi är så väldigt mångfacetterade. För att vi själva väljer vad vi lägger tankar och tid på och för att vi engagerar oss i våra liv. För att vi väljer att agera, för att vi känner efter och för att vi lyckas leverera olika mycket livskraft olika dagar, både till oss själva och kanske fler i vår närhet.
Jag går med bestämda steg in i sovrummet och flyttar upp t-shirten till översta högen. Jag ska bannemig se den varenda gång jag öppnar garderoben. Jag ska titta på den som en trofé som ska påminna mig om att superwoman finns, bland annat i mig.

Jaha. Så åkte de till landet.
Jag är avundsjuk. Jag vill följa med.
Jag är tillfreds ändå. Det kan vara skönt att vara lite själv. Fast jag är vemodig. Och då blir jag sorgsen. Fast lite lättad är jag också. Liksom lite..fri. Lite skönt är det. Men faktiskt väldigt…trist.
Jag jobbar och får då några dagar för mig själv med lite mer tid än vanligt innan varje föreställning medan barnen har sportlov o får lite ledigt på landet med sin pappa, bland vänner i en miljö som vi älskar.

Varför blir jag såhär? Jag som tycker om att vara själv. Jag lever ett intensivt, aktivt liv. Jag kan verkligen må gott av att inte ta hand om fler än mig själv ett par dagar. Men det är som att känslan av lättnad och vetskapen om att jag har friheten att lägga en viss tid på vad som helst bara känns bra för en liten stund. Som en god croissant som smälter behagligt i munnen och sedan bara blir till nån slag degklump i mitten av ens varande, ofta med dåligt samvete som extra bonus.
Så är det just nu här hemma. Tystnaden och de tomma rummen är som den där degklumpen.
Jag går runt och tänker att det var väl onödigt, att de åkte. Det var kul i typ en timme att vara själv.

Lilla pysselmästarinnans senaste alster som ligger utspridda över vårt hem får ligga kvar, lite hur som helst. I vanliga fall känns de lite i vägen och jag går bara och flyttar alla saker till olika högar som jag på något obegripligt sätt tänkt att jag ska styra upp någon gång.
Den lilla stora snart tonårigas kläder, sminksaker och väskor på golv, säng och bord som jag blir tokig på lite titt som tätt ter sig plötsligt som en varm påminnelse om att hon nyss var här och att vi alldeles nyss hade varandra.
Den dammiga dataväskan och skorna i herrstorlek i hallen viskar att nu, nu minsann får jag egen tid för det som jag kanske vill och behöver.
Men jag vet liksom inte vad jag behöver. Jag behöver helt klart inte gå runt o fixa och flytta alla deras saker och styra upp allas ägodelar för då känner jag mig bara ännu mer tom. Jag behöver heller inte gå hemifrån riktigt ännu.
Jag sätter mig vid barnens skrivbord och skriver. Jag skriver i vanlig ordning ner det jag själv förundras, förfasas eller funderar över.
Jag förundras över vad mina tankar gör med mig ibland. När jag funderar händer det att jag målar upp scenarion jag helst skulle se inte existerade för någon någonsin. Och då blir jag så liten och ängslig så jag knappt kan andas. Så slår det mig att vi alla hamnar för ibland, i ett ”Tänk Om”-tänk. Det är bara funderingar, fantasier och tankar, och ändå påverkar de mig rejält, åtminstone för stunden.
När vår äldsta dotter var nyfödd satt jag och våndades av olika inte alls angenäma anledningar. I min smärta och vånda då var kärleken och tacksamheten ändå så brutal och påtagligt enorm, och den nyss komna våren utanför vårt fönster gav allt ett ännu vackrare skimmer och jag tänkte att ”Det här är för bra för att vara sant”.
Jag kan fortfarande känna precis så. I allt vardagsstök bland damm, jobb, gnäll och logistik, i allt tjafs och tjat under ett hölje av otillräcklighet kan jag lik förbannat få känslan av att livet med allt detta ovan nämnda bannemig är helt osannolikt rikt.
Då är det klart att det i en tyst och tom lägenhet helt plötsligt känns mycket fattigare.

Jag koncentrerar mig på en insikt jag fick när vår yngsta dotter var liten;
Rädslan över det vi kan förlora får aldrig någonsin överstiga glädjen över det vi har.
Jag tänker att nyss hade vi varandra här. Nu har vi varandra på distans, min älskade familj och jag. Jag har de tre i en bil på väg till vårt andra hem och de har mig, en ambivalent barnsligt rastlös liten fru och mamma som redan saknar dem.

Mina dagar själv hemma är alltså ännu ett val. Jag får välja att se de som sköna dagar, fulla av möjligheter att ta hand om mig själv och inte skynda mig någonstans för någon annans skull. Jag ska välja att längta istället för att sakna. Och jag ska välja att innerligt glädjas åt det jag har, med och utan familjen här hemma.

Jag sitter och funderar på en liten resa jag gjorde i höstas. Ett dygns visit för att hälsa på min mormor. Bara ett ynka dygn som etsat sig fast i form av olika slags funderingar hos mig.

När jag landar på den lilla flygplatsen slår den halländska luften mildare emot mig än den jag reste ifrån i Stockholm.
Efter en stund är jag vid huset som mamma och pappa köpte när jag var 2 år. Det är öde och höstlikt på tomten. Det är betydligt mer mossa än gräs, och inte ett löv finns kvar på någon av de björkar som omger kvarteret. Det är fuktigt på stengången fram till dörren, doften av rå havsluft här ute är densamma oavsett årstid.
Inne är det varmare än jag hade väntat mig. Jag höjer värmen och tänder upp lite innan det slår mig; Jag har aldrig varit ensam här. Inte på det här sättet. Jag är alltid här och hälsar på mamma, oftast med minst ett barn, en syster och allra oftast med ännu fler närstående än så.
Jag går omkring lite, går in i rum efter rum. Rummen är små. Jag har sovit i alla. När jag var liten sov jag i ett, sedan bytte jag när jag blev äldre, och igen när jag blev ännu äldre. Det finns minnen från varenda vrå. De flesta minnena är vänliga, varma och ljusa. Ett och annat fyller mig med mer vemod och ledsamhet.
Jag går över till den lilla Ica-butiken bredvid för att handla lite, dels till mig men även till min mormor, som är själva anledningen till att jag överhuvudtaget åkt hit. Det finns fina korallfärgade smårosor, det ska hon få. Av doften att döma anar jag att det finns nybakade lussekatter, det köper jag också.
Hon är gammal nu, mormor. Jag har aldrig någonsin kallat henne för mormor, utan alltid sagt Mimmi. Jag tyckte tydligen det passade bättre när jag var liten och ingen sa emot. Så hon heter helt enkelt Mimmi för ganska många nu. Hon bodde själv utan problem i hennes och morfars hus i ungefär 11 år efter det att hon blev änka. Sedan gick det lite utför i några år, och hon fick hemhjälp, men i vintras räckte inte det heller riktigt, så då fick hon flytta till ett äldreboende.
När jag hälsar på henne blir hon så glad. Jag blir glad också, inte minst för att jag ser att hon blir omhändertagen på ett så fint sätt. Personalen skojar med de gamla, de förser dem med mat och ser till att de har det så bra de kan.
Vad är det egentligen att bli äldre? Är det att tiden går, att åren sätter sina spår i både vårt yttre och inre, är det att vi samlar minnen och blir visare?
När jag ser in i Mimmis ögon och hon ler ser jag väldigt mycket av det som var hon även när jag var liten. Och det är väl klart, för det är fortfarande hon. Hennes alla åldrar finns samlade i henne. Hon är sitt 50-åriga jag, som i den åldern fick sitt första barnbarn, som var jag. Hon bär sin 25-årings glansdagar inom sig, hon bär all den glädje många fått vid hennes sida, hon minns hur mycket som helst från sin barndom i Göteborgs Haga men inte vad hon fick till lunch nyss.

Mimmi frågar samma frågor om och om igen, Jag svarar och vi skrattar. Alla mina tre gamla jag fått stå nära i mitt liv, min farmor, morfar och mormor Mimmi har jag skrattat med in i det sista. Alla tre har haft gåvan att ha självdistans och att kunna se det dråpliga i situationer som uppstod.
Jag tänker att jag så gärna vill få möjligheten att åldras. Jag tänker att jag bär min finniga 16-åring inom mig, min frustrerade 6-åring, buttra 13-åring och sprudlande 19-åring också. Min festande 22-åring, oroliga 35-åring och överlyckliga 40-åring likaså. Och nu är jag snart 42.
Allt finns lagrat i mig, allt har funnits och jag bär det och är det. Precis som Mimmi, bara det att hon levt 50 år mer än jag och snart är 92.
Jag kommer att tänka på den kända strofen av Jacques Werup;
”Jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig”. Det är sant och viktigt, och jag tänker att det ju även gäller det som finns i oss själva, det vi bär med oss och minns från olika faser och perioder i våra liv kan vi aldrig förlora. Jag försöker i vardagen frenetiskt relatera tillbaka till hur jag kände mig som 11-åring när jag blir osäker på vad min egen 11-åring behöver. Om jag inte ens försöker tror jag distansen blir större och förståelsen mindre.
Men hur det är att vara 92, det vet jag inte. Kanske får jag aldrig veta.

Ibland, relativt ofta blir jag förvånad över vuxna människor.
I rådande tider med minskande solidaritet och ett trist vi och dem-tänk på flera håll finns det ju faktiskt en del att förfasas över. Oavsett klass, vuxen ålder eller politisk hemvist borde vi väl ändå kunna förvänta oss av varandra att vi tar ansvar för det vi företar oss och det vi ställer till med. Men tydligen är det för mycket begärt.
Vi ser nämligen tydliga tecken på en ny folkrörelse. Eller ideologi. Eller smitmetod, om man så vill.
Jag ska nu förklara för er vad det här är.
Det handlar om Nånannanismen.
Nånannanismen har sin grogrund i brist på ork, brist på empati och brist på vett om ni frågar mig. Den bör ses som ett allmänt hot mot trivsel, föredömligt debattklimat eller helt vanlig social kompetens.
Det är Nånannanismen som gör att vuxna människor i Stockholms innerstad ställer ner sina egna grovsopor på den gemensamma innergården eftersom man iskallt räknar med att NÅN ANNAN kommer att avlägsna dem därifrån. Så man slipper själv.
Den gör att den gemensamma sophanteringen på samma innergård helt plötsligt är full av stora kartongbitar som gör att de vanliga hushållssoporna inte får plats för att någon tänkt att NÅN ANNAN får väl källsortera sin papp nu när jag själv inte orkar.
Den sprider sig som ogräs i människors välutvecklade, medvetna tankemönster i form av att vuxna människor ohämmat tillåter sig raljera över andra på nätet. Eftersom det ju är så underhållande att läsa om hur fula eller dåliga de som syns i tv till exempel är så får väl NÅN ANNAN stå för att skriva mer politiskt korrekta och tråkiga inlägg.
Den får väl fungerande människor att strunta i att se åt eller säga hej till den romska kvinnan utanför Ica för att brådskan och viktighetsgraden i ens egna liv får det att framstå som fullständigt självklart att NÅN ANNAN säkert har mer tid och ork att ägna sig åt sånt.

Nånannanismen syns inte enkom i det lilla, utan har kommit att spridas avsevärt i vår samtid och vårt samhälle så till den grad att det i det politiska landskapet också görs tydligt att staten tycker NÅN ANNAN (läs kommunerna) ska ta ansvar för såväl bostadsbyggande som integrationslösningar. Kommunerna tycker givetvis likadant fast tvärtom.
Till och med utanför Sverige ser vi med all önskvärd tydlighet hur Nånannanismen fått fäste, hela EU tycker ju att NÅT ANNAT land ska ta fler flyktingar än just deras eget land. I USA finns en president som säger lite vad han får för sig eftersom NÅN ANNAN världsledare får hålla sig till fakta.

När slutade vi se vår egen del i allting? Jag bara frågar mig när detta hände.
Helt plötligt känns det som om vi kommer komma på att ”Nej men herregud, våra barn gör ju INGENTING! De förväntar sig ju bara att bli servade och curlade jämt och ständigt! Det är ju fullkomligt gräsligt och opassande på alla vis!”
Men…är det inte så att barn gör som vi vuxna gör och inte som vi säger?
Innan chocken av igenkänning har lagt sig hos dig som tycker att NÅN ANNAN kan dra fler strån till stacken än du själv kan du väl puffa till skämskudden framför ansiktet och dyrt och heligt lova både dig själv och andra att styra upp din inställning lite. Kavla upp de av någon annan tvättade ärmarna och se din del i hur det ser ut, låter och känns omkring dig. Då kommer det här bli en riktigt bra vecka ska du se!

Jag kom just på en sak om mig själv.             Jag har ett oerhört stort intresse för att människor ska förstå varandra. Det är som att jag brinner för det, det är ett av fundamenten i den jag är och blivit och i det jag gör. Jag har insett att jag faktiskt även tar ett visst ansvar för att vi människor ska nå fram till och förstå varann, här i mitt dagliga liv och i den tid som nu råder. Hur klokt just detta är att försöka ta ett visst ansvar kring kan vi ju tala om en annan gång.
Jag vet inte hur detta började. Hur blev jag som jag blev?Jag tänker tillbaka och ser en bra uppväxt i stort, med kärlek, stöd, högt i tak, lek och många bra vuxna i min omgivning. Det jag störde mig på och det jag klagade över som ung kan jag med ödmjuk distans idag med fler år inom mig titta tillbaka på. Jag ser då att så många gjorde så mycket, absolut så gott de bara kunde, så även jag själv. Och med åren har jag insett att det ju räcker otroligt långt.
I den här uppväxten var jag så vemodig, men ändå så glad. Så bestämd, men ändå så osäker. Så mån om att få vara med, men ändå inte tillräckligt till lags. Så blev jag. Och har i mångt och mycket förblivit. Å ena sidan, å andra sidan. Ständigt. Och jag ville förstå de här sidorna hos mig själv. Jag ville också bli vän med dem och kunna använda mina egna olikheter.
Då är det inte helt långsökt eller obegripligt att man gärna börjar ägna sig åt berättande, i olika form.
Berättande är ju kommunikation i dess finaste form. När någon berättar bör vi höra på, och när någon hör på bör vi fortsätta berätta. Kommunikationen kan inte upphöra, då slutar vi att förstå varandra. När någon så inte förstår oss, får vi alltså vässa vårt berättande, och vårt sätt att lyckas bli hörda. Nog är det så att vi alla har ett enskilt ansvar att visa vilja till att förstå andra, och att göra oss själva förstådda.
En sak har jag, på grund av olika omständigheter, blivit bra på. Jag kan tala så att de flesta andra förstår. Oavsett bakgrund, status, kultur, klass, yrke eller ålder. Jag vet inte hur och varför. Kalla det social kompetens eller vad du vill. Jag tror att det bland annat har med min vilja att både förstå mig själv och andra. Det är som att jag inte nöjer mig med något slags filter emellan, det som så ofta finns mellan oss människor. Jag vill inte ha det, och jag vill inte endast ha en viss klick människor att kommunicera med. Jag vill begripa, lyssna och bli förstådd och lyssnad på. Jag tänker ofta på hur jag själv agerade och tänkte som barn, på så vis tror jag att jag bättre kan förstå mina barn. Lika lite som en treåring självmant hoppar i en vinteroverall, lika lite vill vi vuxna bli förminskade till ett enda fack, eller en stöpt form, inputtade i något hörn där någon tydligen tycker att vi passar. Jag vägrar att döma ut något eller någon på grund av andras åsikter eller för att andra missförstått eller inte lyssnat ordentligt. Jag vägrar gå med på sedan länge befästa påståenden om vad som är ont och vad som är gott, och slår ett slag för att generalisering oftast är högst olämplig.
Jag tror att gemensamt för många av oss är vår komplexitet. Å ena sidan si, å andra sidan så.
Så i denna kollektiva bräcklighet torde väl det godaste av det goda vara viljan till förståelse, både mellan oss och inom oss.
Så med detta sagt kanske någon undrar, hur går det där med att förstå sig själv…?
Jo tack, det går framåt. Det tar bara lite tid.

Hur långt över målet kan man skjuta? En i mina ögon annars kunnig, härlig och kompetent journalist har fatalt missat det väsentliga i hela den aktuella diskussionen.
Det som varit i ropet senaste tiden handlar inte ett skvatt om att lucia VAR en kvinna. Det har ingen diskuterat!
Det handlar om att barn – som på olika sätt är en del av allas våra traditioner såhär års, har rätt att ikläda sig vilken roll barnet så vill.
Det handlar om att ett barn, pga en medverkan i en reklam, blev utsatt för hån och rasistiska kommentarer primärt pga sin hudfärg, sekundärt för att barnet var en pojke.
Har Elisabet powernapat sig igenom att det är detta det hela faktiskt handlar om?

Hon skriver om symboler. Den ”svenska” traditionen Lucia härstammar både från romersk-ortodoxa kyrkans helgon från Saracusa OCH vår egen folktro med att 13 december är midvinter- motsvarighet till midsommar. Läs på, och gör som jag; förundras över att vi ens firar detta hopkok!

Det fullständigt hopar sig frågor när jag läser detta. Att påstå att ”kvinnliga symboler ska tas över av män” men inte tvärtom är ju helt obegripligt.
Nog fanken leker flickor Star wars, Emil i Lönneberga, Superman och Spiderman trots att de figurerna ”är” killar. Självklart ska de pojkar som vill klä sig som lucia. Likaväl som flickor är tomteklädda i luciatåget. (Obs; Tomten, Santa Claus, St Nicholas = icke alls kvinnor)
Det är inte det direktsändanationella firandet i någon domkyrka vi diskuterar här, utan mindre barn som klär ut sig. Perspektiv bitte.
Tycker vi inte det är ok och att vi har större problem i samhället än att killar drar på sig en luciakrona nån gång i barndomen – ja DÅ är vi bannemig inte långt ifrån en systemkollaps!

Personligen tycker jag inte det handlar om jämställdhet, som hon också nämner, utan om barns rätt till fördomsfrihet och lek. Det bli lätt att folk drar upp kortet om att jämställdhetsdiskussionen gått för långt. Den spelar inte huvudrollen här.

Det är dessutom uppenbart att Elisabet Höglund inte känner till att det här var mer än, som hon skriver här, ”ett inlägg med en bild på en Facebooksida”.
Nej, detta var, återigen, ett sätt av Åhléns att i en bred kampanj påvisa att varuhuset har något för alla. (Precis som i våras när de lät hela vårmodet visas av kvinnor i annars sällan representerad ålder)
Att vara påläst torde väl vara typ kurs 1 a i journalistik.

Det är exakt pga såna här händelser med efterföljande fria tolkningar som debatt-och samtalsklimatet spårar ur. Man minns knappt hur det var från början pga allas brännande åsikter.
Några som dock verkar fatta vad det handlar om är Åhléns själva. De gjorde ett aktivt val att göra en underbar bild för att visa att ”här finns allt möjligt för alla”. Att det skulle vara så oerhört kontroversiellt begrep knappt någon. Följden blev outhärdlig för en enskild familj, och av respekt för den familjen drog Åhléns tillbaka bilden. Rätt, rätt och rätt igen. (Sedan ska ingen glömma att business är just business, klart Åhléns vill sälja julgrejer. Men det till trots- jag personligen lyfter absolut på hatten åt den här inkluderande kampanjen).

Sedan är det ju så, att vad vi än tycker, så kommer barn ändå klä ut sig, leka, fantisera och byta roller med andra barn. Som de bör. Och vi vuxna bör supporta och möjligen i viss mån avundas.

Vi bryr oss alldeles för mycket om vad andra gör. Men alldeles för lite om varandra egentligen. Ju fler som på ett självklart vis accepteras i tidig ålder, desto fler mår bättre. Ju fler som mår bättre, är bättre för och med andra. Ska det vara så förbannat svårt?

En reaktion på inlägg på:

Ursäkta en stilla tisdagsundran. Vari finns rimligheten i att sportvärlden fullständigt tokdömer ut Therese Johaug eftersom hon borde vetat att man inte smörjer en läpp med ett preparat man inte känner till till hundra procent? Det är tydligen helt förkastligt och en skandal av enorma proportioner.
Parallellt med detta undrar jag samtidigt vari rimligheten finns i att folk uppenbarligen inte längre kan gå och se en fotbollsmatch. Utan att jämföra Johaug och derbyt i sak vill jag ändå belysa hur en del saker sakta blir vardag och en del saker tendrar att skapa mer chock.
Igår fick ett derby mellan Hammarby och Djurgården avbrytas och förra veckan utbröt bråk o tumult utanför Stadion när Djurgårdens U21 lag skulle spela mot Hammarbys. Just då skulle ett gäng 11-åriga flickor, bland annat min, ta sig hem från sin friidrottsträning. Det gick sådär. De blev rädda, ledsna, osäkra och fick springa till de bussar som tack och lov ändå gick ifrån området.
Sedan när ska vi acceptera att fotboll har helt egna regler även utanför planen? Sedan när är det förenligt att frångå vanligt vett bara för att man tillhör en fotbollsklack? Och sedan när skulle ALLT som inte fungerar vara politikernas ansvar? VAD hände med det egna ansvaret och klubbarnas pathos?
Utdrag ur Aftonbladets intervju igår med Djurgårdens anfallsspelare Mathias Ranegie:

”Sportbladet pratade med Ranégie efter matchen. Då menade anfallaren att de fansen, som tog sig förbi avspärrningarna, blev förbannade på grund av att Hammarbys klack sjöng ”Always look on the bright side of life”.
– De blev nog trötta på den där ramsan…jag blev också rätt trött på den. Jag tror de sjöng i tio minuter, till slut tappade de det. Fansen…det är inte lätt att vara djurgårdsfans, speciellt i den här matchen när vi har 2-0 och tappar till 2-4. Så hade jag varit en supporter så hade jag också…jag hade lagt ner hela branschen.
– Vi stack i väg rätt snabbt efteråt. Så är det, blir man provocerad så… jag tappar det också, vi är inte mer än människor.
Tycker du att de gjorde rätt?
– Nej, men det kan jag inte säga heller. Jag kan förstå, men det är en annan sak. Sen att det skulle vara rätt, nej. Provocerar man människor så kan de till slut tappa det. Så funkar livet, så är det. Hade de inte sjungit den ramsan så hade det inte blivit någonting, det är jag helt övertygad om.”

Var fasen ska jag börja.
Eh. Det är inte lätt att vara Djurgårdsfans, visst sörru men ingen har liksom sagt att det ens är lätt att vara människa. Och pardon my french men angående ”vi är inte mer än människor” så vill jag bara påpeka att det vi pratar om här faktiskt inte är mer än fotboll. Det är inte ett krig. Och vet du- DU och din sports val att deala med de här pinsamheterna får MIG och många andra att tappa det! Väx upp. Om någon retas på skolgården i sexan- ska vi ”förstå” om denne också tappar det och visar det på samma vis som era supportrar visar missnöje på er match?

Det handlar väl om sport. Eller det brukade göra det. Men vad handlar det om numera, på riktigt? Makt och pengar? Antagligen. Brukligt nuförtiden. All over the place.
Men – om det varit en annan publik arena som en teater, Melodifestivalen, eller till och med en annan lagsport- då hade det inte låtit såhär. Då hade inte evenemangen arrangerats på ett sånt här sätt. Man hade inte accepterat att andra som köpt biljetter ska behöva bli såhär störda när de kanske tillhör en mer civiliserad skara som kan hantera en situation där en match liksom är och får vara en match.
Fotbollskulturen har fullkomligt ballat ur och det som händer är svinigt och ovärdigt. All inspiration som barn och ungdomar får av äldre duktiga förebilder betyder ingenting så länge det inte markeras mycket tydligare från just spelare, ledare, klubbar och arrangörer. En stilla undran till- Vad väntas det på?l

Att tycka olika är en nåd. En rejäl rikedom att diskutera och förhålla sig till. Men…då och då blir tyckande helt plötsligt en smärre ”sanning”.
DN idag. Johanna Pålsson har varit o sett Oscarsrevyn. Gott så. Eller vänta.. Nej. För Johanna Pålsson låter i presentationen av sig själv på DN meddela att hon recenserar musik, och att hon gillar ”Andreas Tillianderska melodikavibraton, bob hund-poetiska texter och högtalarkonserter för elektroakustisk musik” (vilket givetvis inte alls är fel på något sätt).
Då tänker jag lite att…det kanske inte är hon som främst bör skickas för att berätta för läsarna om revy? Eller teater för den delen. Samma recensent skrev om Phantom Of the opera förra veckan att ”det ju är originalproduktionen, men att den skulle må bra av en ansiktslyftning”. Då frångår man ju originalet…
Recensionen börjar med orden ”Att göra revy 2016 är inte lätt”.
Utan att ens ha sett revyn och mina (detta vet jag redan) eminenta och überkompetenta scenkollegor kan jag direkt säga att just detta är korrekt. Det är inte lätt.
Lätt är det inte att göra någon form av scenkonst idag. Allt jämförs tydligen med allt, och vi balanserar på det berömda håret för att i allt berättande inte trampa någon på ens en liten tå.
Att recensera något man som, förhoppningsvis intresserad och sakkunnig, bevittnar bör väl innebära att man för läsaren redogör för intrycken man fått av en upplevelse, och att man är tydlig med vilken kontext det handlar om.
I det här fallet- som inte är helt unikt i recensionssverige- känner jag inte att detta står helt klart. Vill denna utsända se just detta, kan hen ge en rättvis bild av vad publiken kan förvänta sig?
Jag själv vet inte då jag alltså inte sett föreställningen- men min poäng och mitt ifrågasättande handlar om en del som känns igen från livet PÅ scenen; Typecasting.
Hur kommer det sig att man skickar representanter från stora aktörer som DN vars uppenbara expertis är på ett annat område, och som inte ens i första stycket kan undvika paralleller till redan skrivna verk och som i stort endast använder sig av adjektiv som ”plump, tandlöst och trubbigt”?
Skulle inte alla som arbetar med sceniska verk vinna på att de som bedömer vårt arbete liksom VILL se det vi just presenterar?
I många andra tidningar hyllas Oscarsrevyn. Olika är bra, som redan sagts.
Slutet i DNs recension är ändå knäppast.
Om Calle Norlén och Edward Af Sillén saknar fingertoppskänsla- ja då vet jag inte vilka som har det.

Midsommarafton. En av mina absoluta favoritdagar på hela året. Idag vaknar jag dessvärre upp med stråk av frustration. Oftast när denna känsla infinner sig har den med världen i stort och inte med livet i det lilla att göra. Frustration = skriva. Att skriva i affekt och frustration är nästan alltid en dålig idé, men för att inte midsommarkransen ska flyga av mitt huvud i någon slags explosion om några timmar skriver jag nu ändå, läs den som så vill:)

Brexit är ett faktum, EU har fått sitt livs käftsmäll och jag är urbesviken. Det är oerhört tråkigt att de brittiska landsortsborna (vilket det är) röstat för att separeras mer från övriga Europa. De sänder signaler till yngre generationer att det är bäst att ”stand alone, not united”, något jag aldrig kommer hålla med om. Motsättningarna inom deras eget samhälle verkar inte så många ha tänkt på.

EU behöver verkligen en väckarklocka på många sätt, självklart är det så. Det har förvuxit sig, det har brett ut sig som en vit medelålders man på Stockholms tunnelbana och ingen tar EU i örat.
Men – säg mig, varför i vår tid, börjar man så ofta i så fel ände? Varför börjar man med att säga ”Om det är såhär kanske vi inte är med”? Varför börjar man inte med en hederlig gammal städning där man lyfter lite på skiten i hörnen och tittar efter med funderingen,; ”behöver vi det här”?
EU skulle behöva gå ner i vikt, vilket skulle resultera i en fokusering på det det var – en fredsbevarande union.
Varför börjar vi så ofta i fel ände?
När vi ändå har den frågan uppe vill jag föra över det på resonemanget om den nya hårdare asyllagen som riksdagen klubbade igenom i veckan. Hur kommer det sig att man inte väljer att rensa i systemen, städa bland bromsklossarna och se till att själva slussen in i Sverige blir fungerande? Istället sitter man o ser på landet ur ett helikopterperspektiv från riksdagen, och satsar på en lag som kommer innebära enorma administrativa kostnader och mer byråkrati, en lag som dessutom är långt ifrån glasklart formulerad.
Min magknip kommer när jag förstår att det inte alls kommer att satsas på de som kommer hit, då de bara ska vara här ”ett litet tag” (13 månader – 3 år beroende på flyktingstatus eller skyddsbehov).
Hur ställer vi om inställningen och ser människor som resurser? Att just utelämna eller missa den biten gör mig faktiskt mest ledsen.
Vad gäller familjeåterförening är jag ändå hoppfull när jag läser, den finns och är, om en mamma som tex jag själv kommer hit och vill få hit mina barn. (”Rätt till familjeåterförening gäller bara för maka/sambo/barn under18 år” står det i kursiv, mindre stil längst ned i formuleringen. Smart.)
Däremot kommer ett ensamkommande barn ha mycket svårare att få hit sina föräldrar och syskon. Detta är en lite annan sak och ett ämne i sig. En del människor som arbetar med ensamkommande barn ser dock inte just denna ”åtstramning” som negativ, då en familjeåterförening ofta tenderat att föra tillbaka ett barn som klarat sig bra här i skolan, lärt sig svenska, fått vänner och kommit in i samhället till en ”gammal” roll i familjen som innebär att barnet inte kan fortsätta med allt ovan. En mycket kontroversiell diskussion som kanhända inte tål en såhär kort variant, en vinkel som förvånade mig först men blev mer logisk efter samtal men ett gäng insatta. Och vad är åtstramning för ord? Ovärdigt, kallt och snålt.
Självklart är ingenting i detta hur vi bygger ett samhälle eller en bra värld enkelt, jag har sagt det förr och det tål att sägas igen- det är beundransvärt att vilja bli politiker på toppnivå och försöka påverka. Oavsett om vi är politiker eller ej kan vi väl för bövelen se till att främst bidra till en schysst, nyanserad diskussion och ge av vår respekt och empati till människor som flyr hit. Tyvärr tror jag att den nya lagen även kan komma att minska folks engagemang eftersom den korta tid våra nyanlända riskerar bli här sänder en signal om att de ändå inte kommer bli en del av oss. Det hela känns beklämmande kortsiktigt.
Vad händer med att vara en del av vår tid, och förslagsvis lägga krut på att motverka byråkrati och förlegade system, som till exempel det som Arbetsförmedlingen står för, denna koloss till omodern myndighet vars regelverk sätter käppar i hjulen när folk tar egna initiativ och tex får jobb via LinkedIn eller andra nätverk? Gör om, gör rätt, gräv där ni står politiker. Eller nej förresten, gräv där VI står, människorna, drivkraften, erfarenheten och verkligheten.
Kära Midsommarafton. Det är ljummet ute. Varmare än i världspolitiken. Det är moln nu, men ska bli sol, säger de som vet. Som det så ofta blir ju. Den här dagen innebär stor förväntan och förhoppning hos både barn och vuxna, precis som vi bör känna när vi tänker på världen och framtiden. Hoppet om att vi kan bättre och att världen är allas vår värld kommer alltid finnas kvar. Nu ska jag binda mig en krans. Glad midsommar.