Social

Follow me on:
­

Året.

Jag älskar dramatik. Händelser och upplevelser kan bli till minnen och anekdoter som utvecklar oss, som uppskattas och välkomnas.
Men 2017 blev året då allt detta blev för mycket. Anekdoterna blev till allvarliga historier innehållande huvudkaraktärer jag inte alls ville placera däri, och minnena av den här tiden doftar en hel del sorg och rädsla.
På nyårsafton förra året satt jag och min ena lillasyster och pratade om våra förhoppningar inför 2017. Vi kom överens om en sak vi ville lova oss själva och varandra; Tagga ner.
Vi tyckte vi var så trötta och slitna och vi kunde tydligt se att vi behövde lyssna inåt lite mer och ta hand om oss själva nu.

Sagt och gjort. Efter årsskiftet ”övade” jag på att inte arbeta så mycket parallellt med att jag spelade Phantom of the Opera sex föreställningar i veckan. Det gick ganska bra, jag längtade vår och ljus medan jag försökte ta hand om mig själv mitt i en intensiv vardag i vår familj.
Plötsligt kom en dag som jag hade befarat långt tidigare. Jag blev på mycket nära håll anhörig till ett utmattningssyndrom. Det var mycket mer diffust och obehagligt än jag kunnat ana. Veckan därpå, i slutet av mars, fick vi reda på att vår dotters ena öga behövde tränas upp genom att stänga det andra ögats syn med en lapp. Det blev en käftsmäll. Ett glatt, bestämt och kreativt barn blev ledset, hämmat och nedstämt. Inte en enda halvdag gick utan tjafs och gråt kring den där ögonlappen. Men, med hjälp av skolans stöd gick det sakta åt rätt håll efter en tid.
Det blev april. Det kom en lastbil. Den tog livet av en liten tjej som gått i skola med vår lika lilla tjej. Händelsen skakade om oss och många i vår närhet enormt, inte minst vår äldsta dotter.
Efter att Phantom spelat sin sista Stockholmsföreställning, efter att utmattningssyndrom och synnedsättning började gå framåt begav vi oss ner mot västkusten den sista juni. Robban och jag gjorde Give me five i bilen och sa att ”nu är den här jobbiga våren historia, för nu är det sommar”! I’ll drink to that!
Två veckor senare, mitt i högsommarens snålblåst, gick båda våra farbröder bort. Mer sorg och tyngd i bröstet, hos ännu fler.
I samma vecka hittade min yngsta syrra en knöl i bröstet, och ompritoriteringarna var ännu en gång ett brutalt faktum. Operation, syskonbarn, cyniska skämt, sjukhus, skratt, oro, strand, gråt, samvaro, besked, och lättnad. Det ville bli bra.

Så blev det höst. I ny lägenhet, som vi längtat efter.
Lapptjatet fortsatte, utmattning gick mot bättring, skolor startade.
Under höstens hela, efterlängtade konsertturné mådde jag urkasst. Bihåleinflammation, öroninflammation och bronkit höll mig i sina grepp i tio veckor, två penicillinkurer knaprades med det sångliga självförtroendet och den mentala energin jävligt mycket på svaj.
Eftersom året varit smått Norénskt var det bara att försöka vila, och försöka skratta åt allt när tillfälle bjöds. Skratt är det ändå rätt gott om måste jag säga. Så också hos min kompis, som sedan två år tillbaka hanterar och lever med en sjukdom som man inte vill ska finnas alls, och som även den tog en ny vändning just i år.

Fem dagar efter sista konserten på turnén får vi redan på att lapptjatet nu kan upphöra eftersom synfelet är något annat och något mer.
Ytterligare en vecka senare vet vi det vi vet nu.
Hur fruktansvärt tufft det måste varit för en sjuåring att tvingas täcka för det öga som ser och bara titta med det vars synförmåga i stort sett är helt igentäppt av en slags tumör orkar jag knappt tänka på.
Efter ett planeringsmöte med en fantastisk professor står vi en morgon och får papper av en sköterska i en korridor på Nya Karolinska. Det slår mig att vi står på den plätt, strax innanför dörrarna till Nordens främsta avdelning för barncancer, där inga föräldrar någonsin har lust att sätta sin fot.
Folk frågar hur vi gör. Vi kör på, säger vi. Det är bara att hänga med. Jag var livrädd för att jag inte skulle orka innan de hade sagt det som vi nu vet, så vansinnigt orolig för att det kändes som att kraften var helt slut. Men av någon outgrundlig anledning var den inte det. Så vad gör vi? Vi funderar, gråter, skrattar, lever och lär. Varken mer eller mindre.

Jag längtar inte efter mer dramatik nu. Jag har aldrig läst så lite böcker eller konsumerat så lite teater, tv eller film som i år. Som för att befästa att verkligheten lik förbannat överträffar varenda dikt som finns.

Jag längtar till lugn och ro. Jag längtar efter att det ska kännas stabilt, för att citera Dr Alban, av alla man nu kan citera i livet.
Allt detta ovan minns jag alltså från i år. Och allt detta blir faktiskt till berättelser.
Men jag minns även en massa andra ögonblick. Skatter till stunder har det trots allt varit gott om även nu under 2017!

Så – Gott slut nu. Gott slut på något som gärna får vända till något hoppfullt, något starkare och bättre. Pris och pokal till oss och många andra vars år utmanat så det räcker.
Alldeles snart är det ett nytt år.
Ett Gott och Nytt.

By |december 29th, 2017|Uncategorized|0 Comments

De ä bar å åk

Jag är förundrad.
Jag är ärligen förundrad över hur hjärnan fungerar. Eller inte alls fungerar.
Härom dagen kunde jag inte köpa en parkeringsbiljett. Det var tamigfan helt omöjligt. Jag stod framför apparaten och läste, på mitt eget språk, och jag fattade absolut ingenting. Det var som algebra. Eller mandarin. Fullständigt icke tolkbarr alls. Till slut fick jag ropa på min bättre hälft, vars hjärna uppenbart fungerade mycket bättre, där och då.

Under snart ett års tid har jag oroat mig och till viss del sörjt att ett av våra barn har så pass dålig syn så att hon riskerar bli blind på ett öga.
Under dagarna de utredde henne för att ta reda på hur det faktiskt låg till kunde jag inte prata ordentligt, knappt äta och definitivt inte fungera. Då var ångesten vidrig, övergripande och total. När vi väl fick ett besked med en diagnos och en plan kom någon slags bisarr tacksamhet i stil med ”mitt barn har inte någon sjukdom hon kan dö av i alla fall”. Som en sliten slänggunga mellan känslostormar, en dagen bra, andra dagen anus, för att citera halvmodern television. Att vårt medvetande är så böljande och så vanvettigt anpassningsbart är ju inte klokt. Det är ju schizofrent. Jag blir nästan provocerad av att det jag är glad över idag hade jag brutit ihop över för bara någon månad sedan.

Eftersom jag alltid låtit, skrivit och uttryckt mig kommer jag naturligtvis fortsätta med det. Och nej, jag tänker inte bara skriva om sjukhus och cancer, jävligheter och orättvisor eller mig och mitt barn. Kanhända förvisso bli så då och då.

Men nej hörrni. Nu ska jag gå och möta den däringa lilla huvudpersonen efter hennes gympa och göra som många andra föräldrar gör; Tjata om att allt ska med i ryggsäcken, be henne hitta den andra vanten och inte glömma sin läsläxa.
Sedan ska vi tänka som Stenmark. De ä bara å åk.

By |december 6th, 2017|Uncategorized|0 Comments

Allt är som vanligt men ingenting är som det ska

Det finns en hel del saker i livet som vi kan se oss själva göra och vara med om. Till dessa hör inte att stå inför sin dotters klass och berätta för hennes små kompisar om att hon har en form av cancertumör bakom sitt ena öga.

I morse var det två föräldrar med på samlingen. De berättade att det finns en tumör bakom det ena ögat på deras dotter. Diagnosen heter Opticus Gliom och är en låg-gradig, godartad tumör som gör att synen på ena ögat har försämrats drastisk under den senaste tiden. För att krympa och i bästa fall få bort den kommer hon behandlas med cytostatika (cellgifter) på Astrid Lindgrens sjukhus under ungefär ett år. Förhoppningsvis kommer hon kunna vara en hel del i skolan ändå, men kanske med lite mindre ork och med mindre hår.” De raderna skickades nyss från skolan till föräldrarna i vår dotters klass.

Jag formulerar den här texten för att få ur mig vad jag bär på och vad vi går igenom, givetvis. Kanske kan det också vara så att de här orden får någon annan att prioritera bättre och gilla mer i sitt eget liv än annars. Jag skriver inte det här för att outa mitt barn, som har mer integritet än det finns bokstäver i alfabetet, jag skriver inte heller av längtan efter ett gäng klick. Jag skriver detta för att få förmå mig att förstå, för att själv äga orden kring det som sker och för att få mig och andra i min samtid att fundera på det de har och på val vi kan göra.

De senaste tio dagarna har varit ett töcken. Likt en torktumlare som går runt runt utan paus, med snustorr luft inuti, innehållande omfattande utredningar med ögonröntgen, syntester, neurologiska tester, blodprover, skiktröntgen och magnetröntgen. Att ligga bredvid sin dåsiga sjuåring när tre läkare kliver in i rummet och man ser ordet ”barnonkolog” på en av deras bröstbrickor önskar jag ingen, överhuvudtaget ingen. Nervositeten på sal 23 under eftermiddagen igår slår all sammanlagd prestationsångest på Broadway under ett helt spelår. Jag trodde jag skulle gå sönder.

Men även i helvetet finns det grader. Det var tydligt att läkarna kan ge föräldrar mycket sämre nyheter än den vi fick. Huvudpersonen själv tycker mamman är jobbig som gråter. Huvudpersonen mår så pass bra att hon inte riktigt förstår varför all denna uppståndelse är nödvändig. Huvudpersonen vill mest bara ha en kanin.

Vi åker hem. Vi steker pannkakor, meddelar skolan och delger vår stora, världsutspridda familj vad vi just fått reda på. Vi pratar, och vi korkar upp champagne. När ska man annars ha champagne, säger vi.

Många tankar blir det, med många sidospår. 2017 kan på ett personligt och medicinskt plan liknas vid en sämre Norén-parodi för vår familj. I år, och de fyra föregående åren, har jag fått erfarenhet av att vara vän, kollega och syster till flera som fått cancerdiagnoser. Om jag hade sagt ”Säg till om jag kan göra något” till dessa berörda personer så kan jag lova er att jag knappt hade träffat dem alls under deras tuffa tid. Missförstå mig rätt nu – Vi känner en enorm kärlek och tacksamhet över alla som hört av sig med all sköns supportande ord och meddelanden under bara det senaste dygnet, tusen gånger om! Jag vet att vi kan luta oss mot många av dem och att det inte är tomma ord.                                             Men – det fungerar inte så att man säger till. Tro mig.                                                                                       Det fungerar inte så att två ledsna, trötta människor med ansvar för två barn sitter en morgon och säger ”vi måste nog be x eller x om hjälp..med..något”. Det fungerar inte så eftersom man sällan själv vet precis vad man behöver.

Vi människor är onödigt ängsliga. Vuxna, bildade, moderna människor är rädda att trampa fel om vi hör av oss till någon som har det svårt. Om vi smsar ”Säg bara till om vi kan göra något” så tar vi en bekväm väg; Vi hör av oss, men vi lägger över ansvaret på den som har det jävligt. Och det är inte helt rimligt. Jag vill slå ett slag för GÖR. Jag själv fick rådet av en cancersjuk kompis när min syster fick bröstcancer – Trampa hellre fel än att inte trampa alls. AGERA.                                                                                            Jag vet att det blir oerhört obekvämt för en del att läsa det här. Det är helt min avsikt. Jag vill verkligen att vi alla tänker till. Hur vill jag vara? Är jag att räkna med? Här på sociala medier är vi generellt sett mer bekanta än vänner, så jag hoppas att ni förstår att det här resonemanget inte handlar om mig, oss och vår situation just nu, och att jag tycker alla som läser detta ska göra saker för just oss. Det här är snarare en reflektion över vilken väg många av oss tenderar att välja i allmänhet, när människor runt oss inte mår bra.

Nuet är högst underligt. Ena stunden är jag skitarg på livet. Nästa gråter jag och är rädd. Ibland kräks jag. Allt är som vanligt men ingenting är som det ska. Men, ovisshet är så mycket värre än visshet. Fokuset återkom och torktumlaren stannade. Och nej, det var ju inte så att någon stod vi vår födsel och sa ”Välkommen till livet, det här kommer bli lätt”. Och klart som fasen att ungen ska ha en kanin.

By |november 29th, 2017|Uncategorized|0 Comments

En efterlängtad och av tusentals drottningar helt kontrollerad brand

Det brinner i Sverige. Det är ingen brand som är okontrollerad och oönskad, utan det är en efterlängtad, av tusentals drottningar helt kontrollerad brand. Utifrån yrkesgrupper där kvinnor och tjejer i sin vardag inte kan utföra sina arbeten tryggt och fritt säger vi nu ifrån. Till och med 2017 i Sverige, världens mest jämställda land, sitter köns – och maktstrukturerna så djupt rotade så att en del män fortfarande på fullt allvar tror att de kan ta sig friheten att ta på en kvinna utan hennes medgivande.
Snälla människor som tror att det handlar om ”att vi inte ens kan flirta med varandra nuförtiden” -det handlar inte om det. Öppna ögonen. Ni som tycker #metoo har gått överstyr – läs. Fundera över hur vi vill ha det. Jag vägrar att acceptera att vi bara ska ströva som en bedövad massa och låta detta gå vidare till nästa generation.
Nu är det förändring. Nu äntligen rubbas balansen.
Igår hade kulturjournalisten Anneli Dufva sagt i P1 att ”vi måste ha klart för oss att det endast är en bråkdel av de kvinnor som står på de här listorna som verkligen varit utsatta för övergrepp”. Jag brukar tycka om hennes program då hon ofta är påläst och har ett så genuint teaterintresse. Här hade hon visst missat att göra research.
Efter 42 jordsnurr varav 22 år som aktiv i teater- och musikbranschen trodde jag att jag hade hört om det mesta som hade skett på det här området i vår bransch. Men nej. När jag läser i hemliga forum om vad tjejer jag arbetat med, beundrat på avstånd eller lärt känna via andra kollegor har upplevt vill jag förändra världen, slå vissa på käften och ha fest. Samtidigt. Det är orimligt att det tillåts pågå under vår livstid, det är osmakligt och omoraliskt att chefer håller ”stjärnor” (oavsett yrke) om ryggen och det är absurt att en del av dessa ”stjärnor” får lön ur statlig kassa.
En stor del av oss har inte varit med om våldäkt och övergrepp, men A L L A i dessa forum har upplevt en rejäl dos sunkiga och primitiva ÖVERTRAMP.

Inom mig känner jag ingen direkt glädje öve de upprop som gjorts nu i dagarna. Men – en enorm lättnad, och samtidigt en stor sorg över att mänskligheten och humanismen inte nått längre.
Men nu, nu får vi vara med om att säga ifrån. Stopp. Lägg av. Game over.
Och det hörs. Det ger effekt. Det är på tiden.
Därför ska det få brinna vidare.

#tystnadtagning #närmusikentystnar #visjungerut

By |november 17th, 2017|Uncategorized|0 Comments

Om skatteplanering, potentiella skurkar och vårt eviga dömande

Dagens – Långa – reflektion!
Det finns två saker vi aldrig pratar om i Sverige. Vad vi röstar på, och vad vi tjänar.
Då och då kan vi läsa om någon som tjänar väldigt mycket. Vi är då inte sena med att uttala vårt förakt, på avstånd ska det gärna raljeras och nedvärderas oavsett vad personen ifråga kanske företagit sig och byggt upp.
När jag var 13 år flyttade min familj tillbaka till landet mina föräldrar bodde och jobbade i när jag föddes. Beck to la belle Belgique.
Pappa jobbade på pappersbladet Holmen Hygien och mamma var sekreterare på vår skola. Efter två år, när vi började 9an, så kom det väldigt många nya till skolan. Det visade sig att man kunde sälja företag i Sverige och skatta mindre för det i Belgien fram till ett visst datum, 1 Jan 1991. Mina nyfunna kompisar hade haft föräldrar som drivit eget, med god, dock rätt så varierad framgång. Dessa hade sedan bestämt sig för att flytta med sina familjer och starta om i ett annat land.
Att döma ut människor som gjorde det valet då pga de skatteregler som rådde vore inte speciellt smakligt eller konstruktivt av någon.

Kan vi gå lite grann till botten med varför sånt här inträffar, varför människor som driver företag gör den här typen av val?

Debatten och inläggen i de sociala mediekanalerna de senaste dagarna blir som brukligt rätt så ensidiga, dömande och utan vidare resonemang när man direkt vill sätta dit någon. En miljardär som byggt upp verksamheter i Sverige, som sedan går vidare internationellt och bygger upp sitt företag till säg, flera företag och sett till att tusentals människor får jobb har ju
1. Redan skattat initialt i Sverige
2. Tänkt mycket rätt eftersom det den kommit på sysselsätter folk
3. Antagligen knutit till sig medarbetare och kompetens som ser hur man kan bygga vidare och inte förlora på att säg, skatta i ett land som du inte verkar eller bor mest i.

Det är svårt att beskatta internationella företag idag. Lyssnandes på en P1-intervju för en tid sedan, med två docenter och professorer på skatterätt lär jag mig att det finns starka incitament för företagen att utnyttja olika skattesystem.
Beskattningen bygger på vad företagen gör i form av försäljning och var de bygger sina juridiska enheter. Detta möjliggör att det går att kryssa o välja bolagsformer som ger en bättre beskattning, vilket då blir attraktivt. Så länge systemet inte ändras kommer agerandet leva kvar.
Det företagen gör när det skatteplanerar, även internationellt, är alltså inte olagligt.
Det här är inget nytt, problematiken och debatten har figurerat under lång tid.
Skälen är affärsmässiga o ej skattemässiga, det vill säga att man lägger kostader för verksamheten i högskatteländer och sina intäkter i lågskatteländer, det finns regler för att det ska vara affärsmässigt.

Internationellt diskuteras det mycket bland experter om vi kommer beskatta bolag annorlunda om ett tag. Bland annat diskuteras den sk destinationsprincipen, som innebär att man beskattar där varan hamnar och inte produceras.
Då uppkommer andra problem, för Sverige skulle det innebära att skattebasen krymper eftersom vi producerar mycket som går på export, då skulle detta beskattas där det hamnar och ej i Sverige.
Ska man komma runt problematiken bygger det helt på att länder kommer överens om ett system gemensamt. Så länge man har olika system i olika länder så kommer det finnas kryphål och möjligheter att utnyttja systemen, det ser vi ju precis nu idag; Vi har många olika skattesystem och på grund av det går det att laborera och undvika skatt.
Förr talade man om att multinationella företag blev dubbelbeskattade, nu talar man snarare om ”double no taxation”, bolagen beskattas inte direkt någonstans. (Detta ses över av internationella instanser, bl a OECD, som vill hitta ett sätt att göra det hållbart).
Det stora problemet är att konkurrensen snedvrids mellan de företag som kan utnyttja andra länders skattesystem och de företag som inte kan göra det eftersom de får en högre kapitalkostnad och på så vis inte kan ”vara med i matchen”. Vore det inte lämpligt om politiker och näringslivet talade om detta utifrån ett ”vill vi ha det såhär”?

Bolagsbeskattningen i Sverige har inte varit robust. Det är ständiga förändringar vilket skapar osäkerhet.
Nu i den sk paradisläckan vill vi utmåla bl a Leif Östling, Bertil Hult och Christer Gardell som skurkar som smiter från ansvar och inte har någon moral.
Sakkunniga experter är rörande överens;
De är inte skurkar. Problemet är att vi har inte regler som hindrar någon som dessa från att utnyttja den här typen av upplägg.
Faktum är att det görs otroligt lite för att motverka skatteplanering i Sverige. Så länge skatter finns kommer det finnas skatteflykt, vilket för att passivitet absolut inte kan försvaras. Sverige har inte motverkat detta i någon ens mindre utsträckning och knappt något på den här fronten har utvecklats sedan Panama-läckan för några år sedan. Detta går att läsa om i DI idag, bland annat.

Detta är så det är, sedan är det alltså något helt annat vad vi tycker. Vill man förändra finns det bara en sak att göra – egegera sig.
Jag personligen tycker det är otroligt märkligt att dessa system inte setts över. Jag tycker även att skatt över lag är både självklart men samtidigt komplext. Min syster som inte har barn skattar för mina barns skolgång. Kompisen utan körkort skattar för att vägen jag ofta kör mellan Stockholm och Göteborg skall vara i oklanderligt skick. Rasisten skattar för att nyanlända ska kunna få vara kvar.
Självklart behöver vi ett system som gör att det går att bygga upp företag och flytta samt bredda verksamheten internationellt utan att det blir en skattekatastof för varken Sverige eller företaget. Självklart måste de som bor och verkar i Sverige och vill se Sverige som sina rättigheters mark skatta ordentligt här. Vad vi däremot inte behöver är denna ständiga indelning av vi och dem – vilket späs på även från bildat håll när ens åsiktsmaskin tycker till utan att vi läser på. Samtidigt måste jag säga att den omoderna synen på att det skulle vara fult att tjäna pengar är ganska tröttsam. Det är inte fult.
Sverige ÄR ett mellanmjölksland. Vare sig vi pratar om just den här frågan eller hanteringen av exempelvis flyktingströmmen och de ensamkommande –
Vi säger att vi ska göra en sak, vi gör sedan något halvhjärtat och till sist ändrar vi oss och kan inte fullfölja det vi sagt.

Om vi försöker separera lite ärenden från varandra här så är det ju högst osmakligt att ha just Östling som chef för Svenskt Näringsliv. Om inte olämpligheten liksom talar för sig själv så gör han själv det på ett utmärkt plumpt sätt. Att som chef över en institution vars vision är att ”Företagsamma människor i konkurrenskraftiga företag i gemenskap leder till ökat välstånd” uttala orden ”Vad fan får jag för pengarna” är både obildat och nonchalant. Bye bye.

By |november 9th, 2017|Uncategorized|0 Comments

Me Too – ett efterlängtat avgrundsvrål

När jag i början av veckan läste om #MeToo och alla historier tillhörande kvinnor jag känner och känner till, såg jag kanska snabbt att det även stod ”naturligtvis”, ”såklart”, ”givetvis”, i inläggen där de beskrev sina erfarenheter. Det var så tydligt att i stort sett alla såg det som självklart att de också råkat ut för något som passade under hashtagen och hade med ämnet att göra. Historierna jag tar del av i tidningar, på Facebook, på Instagram, Twitter och i verkligheten delges av kvinnor i alla åldrar, i alla branscher, och rör händelser för längesedan och alldeles nyss.
Min tolvåriga dotter sa vid frukosten igår att många i hennes ålder och närhet gjort inlägg rörande #metoo och jag frågade henne om hon hört om någon hon känner varit med om något obehagligt, men hon trodde mer att inläggen snarare gjordes för att visa sympati och engagemang. Alltid något i kråksången, tänker jag. Men hur är samtiden, hur är världen, när barn i sympati och empati funderar över att tjejer blivit antastade, trakasserade eller utsatta för någon form av kroppsligt eller sexuellt relaterad kränkning? Hur går deras tankar?

Många killar och män har i egna berättelser vittnat om att de borde förstått obehaget vi kände, de borde oftare sagt ifrån, de borde stått emot grupptryck i situationer där en tjej kanske blev hånad. Ja visst är det så, även vi tjejer borde vågat stå upp mer för varandra.
Jag ser även enstaka inlägg med fraser som ”..också detta manshat”,
Låt mig bara klargöra; MeToo har ingenting med manshat att göra. Inte ett dyft. Noll. Det finns alldeles för många vettiga män för att ägna sig åt någon form av manshat.
Det handlar istället om ett sjuhelsikes starkt, alltför väl underbyggt avgrundsvrål med en början för mycket länge sedan. Kvinnor utgör hälften av världens befolkning och äntligen säger tjejer, flickor, döttrar, mammor, kvinnor, farmödrar och mormödrar ENOUGH IS ENOUGH – den andra befolkningshälften får inte ta sig den typen av friheter som den gjort i alla tider. Det är färdigt. Det är inte svårare än så.
Fortsättningsvis slås jag också av hur viktigt det är att i synnerhet män förstår att vi inte endast pratar om våld, våldtäkter och övergrepp. Vi pratar framför allt om en enormt stor dos övertramp. Att raljera, hota, tafsa. Att vara ett gränsfall, att få en tjej att känna en otrygghet, det är ett övertramp.
Många tycker att det är för tyst från männen just nu. Jag vet inte om jag håller med.
Det kanske är så att män faktiskt backar nu i denna omfattande och obekväma debatt. Det kanske är så att man tycker att det känns mest lämpligt, att ödmjukt tänka efter, på hur man sett, varit medveten om och kanske till och med varit delaktig i den struktur som råder.

Snart är jag statistiskt sett mitt i livet. När jag tar del av MeToo-historierna, när jag hör kraften i hur nog vi faktiskt tycker att det är känner jag en enorm styrka. Som mamma till två döttrar tänker jag att äntligen kanske fler förstår vad jämlikhet kan vara.

När jag ser hur kvinna efter kvinna berättar då hon hittat styrka i att andra berättat, när delade erfarenheter gör att vi äntligen kan sluta ifrågasätta vårt eget agerande i de här fallen, då känner jag mig säkrare. Nypen i rumpan, kommentarerna om brösten eller de alkoholdränkta andetagen som mot vår vilja kommer för nära, de tog sin plats i historien, de tog sin plats nyss, men det finns inte någon som helst plats för de i framtiden.

By |oktober 20th, 2017|Uncategorized|0 Comments

Nej, vi har tack och lov inte slutat reagera.

Låt oss leka med tanken att det finns ett alldeles eget litet land i staten Sverige. Vi leker med tanken att det inte gör något att ett litet gäng står på en egen estrad varpå vilken de utger sig för att värna Sverige och svenska värderingar. Vi vågar oss på att tänka, hur skulle det se ut om många helt vanliga människor skulle ge dem sitt stöd.

Vi går vidare i tanken och reflekterar över att detta egna politiska lilleputteland inne i det lite större lilleputtelandet Sverige endast existerar för att dess åsikter tidigare negligerats och det varit politiskt inkorrekt att ta in dem i en rumsren dialog.
Eftersom de varit politiska vildar, outsiders med en högst tveksam bakgrund och då de lutar sig mot en ideologi med ett oerhört olämpligt ursprung, har vi i det lite större lilleputtelandet inte räknat med att de ska höras och synas så mycket så att det en dag ska påverka oss och det vi betraktat som vårt.
Ju mer tiden gick började många av oss långsamt, med ett visst motstånd, inse att det egna politiska lillputtelandet blivit en del av det större, eftersom det visat sig inte vara någon lek att det hade en hel del människors sympati. Vi började sakta inse att sättet vi låtsats som att de inte hördes och syntes inte hade fungerat, trots att de underbyggde sin egen unkenhet i tid och otid.
Många av oss vill ta fram en skämskudde när framträdande figurer för den lilla klicken gång på gång visar sig tala eller agera på ett sätt som får förskolebarn i trotsåldern att framstå som praktexemplar i socialt vett och sunt förnuft.
Rubrikerna, och de höjda ögonbrynen som rynkat våra pannor till leda till följd av den lilla pölen har vid det här laget i lilleputtelandet Sverige blivit så många att vår reaktionsförmåga har urvattnats.

När vi var yngre och lekte på skolgårdarna så avslutades kanhända leken ibland för att andra la sig i det vi lekte, och på så vis blev saker till en annan sorts interaktion. Man fick anpassa sig till vad fler ville eftersom det inte var schysst att säga att andra inte fick vara med.
Men ibland gick det ju för långt och någon kom liksom in och förstörde den lek man så fint bygg upp och utvecklat under en rätt lång stund. Då var man ju tvungen att säga ifrån.

En dag för att säga ifrån kan vara solig onsdag i oktober, då en av de högst uppsatta i vårt tredje största demokratiskt valda riksdagsparti insinuerar att vårt samhälle håller på att kollapsa, urarta och falla samman på grund av att en polis tar en bild med två människor med utländsk bakgrund som påstås vara här illegalt.
Det kan vara en ypperlig dag att fråga sig om vi alltså har vant oss så till den milda grad vid denna offentliga gränslösa urballning så att vi har slutat reagera på en av partiets främsta företrädares förminskande formuleringar?
Nej, tack och lov har vi inte vant oss riktigt så mycket. Vi är många som reagerar och många som tycker att de gång på gång blåser bort sin egen trovärdighet som ett regelätt och värdigt riksdagsparti.
Låt oss leka med tanken att det kommer en dag då så många människor sympatiserar med sunt förnuft att de inte kommer saknas av någon i det lite större lilleputtelandet Sverige.

By |oktober 4th, 2017|Uncategorized|0 Comments

Det jag oroade mig för som barn var inte det här

När jag gick i lågstadiet kunde jag ibland om dagarna vara lite brydd över att min grova göteborgska skulle få djursholmskillarna att retas. Andra dagar var jag rädd för att stöta på fasaner på vägen till skolan, eftersom jag var rädd för dem och gick omvägar som gjorde att jag kom för sent. Vissa stunder var jag rätt ledsen över att jag inte riktigt passade in, men oftast gick det riktigt bra att vara jag. De roliga dagarna var fler än de jobbiga helt enkelt.
Hemma fanns en gammal tv med knappar framtill, och vi tjafsade ofta om vems tur det var att ”knäppa över”. Vi hade inte video förrän andra hade haft det ett tag, vilket ju givetvis också störde mig en del. Men vår familj var intakt och vi hade det bra. Vissa klasskompisar hade skilda föräldrar, någon hade mycket äldre föräldrar.
En kille i klassen hade föräldrar som så uppenbart inte kom överens. Jag minns att han blev så otroligt glad varje gång hans pappa kom och hämtade honom. Hans pappa hade skinnjacka och jeans, och aldrig kostym eller skjorta som de flesta andra pappor man såg där i skolan. Någon sa att den där pappan drack. Jag förstod inte vad det innebar.
En annan kille i klassen kom från Chile, hans hår var helt makalöst fluffigt och helt kolsvart och hans ögon så pigga och glada, så tacksamma på något sätt. Hans familj var färgstark och pratade svenska på sitt eget vis. Min kompis som var från Polen bodde i en lägenhet som hade kylen full av chokladbollar som man fick smaka av, för hennes pappa arbetade på Delicato.
Jag minns inte riktigt nu hur mycket jag visste om omvärlden vid den här tiden. Jag förstod att en del människor i miljön jag vistades i under de här åren var rätt så rika, men det var inte mer än ett konstaterande, för olikheter fanns så det räckte och blev över ändå.
När jag tänker efter idag, så visste jag nog inte så mycket annat alls.
Jag var definitivt inte medveten om hur mycket alla föräldrar ständigt kämpade för sina barn, och för sig själva. Jag har först i vuxen ålder tänkt på hur mycket kraft och kämparglöd det fanns runt mig och mina klasskamrater. Jag har minnen av hur både den hörselskadade tjejen och killen i klassen fick höra att de inte pratade tydligt, alltid av vissa andra barn. Deras föräldrar måste också gråtit av frustration ibland. Han den stökiga killen, som skrek och smällde i dörrar, han hade med all säkerhet haft en bokstavsdiagnos idag, oavsett om han bott i Djursholm eller i Rosengård.
Någons mormor var sjuk, någons farfar skulle begravas. Inga detaljer om sjukdomar och dess följder kände jag direkt till, eftersom de inte fanns i min närhet då.

Jag växte upp. Jag har haft det där ständiga vemodet och den oönskade ängsligheten i följe hela livet, men, liksom balansen i barndomen var där ändå alltid mer av glädjen.
Jag gick på i livet, jag oroade mig över en del saker varav de allra flesta aldrig inträffade.
Jag försöker uppfostra och peppa mina barn på samma vis, och brukar påtala att vi ofta är ängsliga i onödan.
Men när USA och Nordkorea farligretas inför världsöppen ridå blir de käcka och peppande fraserna rätt så ihåliga. När en elvaårig kompis blir påkörd och dör av vansinnesbilen på Drottninggatan i april och man vet att ens flicka har kvar hennes telefonnummer i mobilen finns inga vettiga ord kvar.
Och när ens sjuåring kommer innanför dörren och mellan glasstuggorna säger ”mamma, sätt dig ska jag berätta en sak”, och redogör för hur det kommit en sjuksköterska till klassen idag och berättat att deras klasskompis fått cancer och ska tappa håret och bara komma och hälsa på ibland i höst, ja, då vill jag bara skrika. Eller tystna.
Eller ändra på väldigt, väldigt mycket. Som jag ju naturligtvis inte alls har makt över eller möjlighet att ändra på.
Det framstår ikväll som en enkel sak att berätta inrepeterade historier med musik och dramatik på en scen inför betalande storpublik, jämfört med att ge innehåll till ett samtal kring köksbordet om det svåra som plötsligt är en del av ens barns vardag.
Men jag antar att vi får gå på, lite till, i livet. Jag antar att vi får fortsätta hoppas på att annat vi är ängsliga för aldrig händer.

Och under tiden, ja, så får vi väl helt enkelt bara andas.

By |september 4th, 2017|Uncategorized|0 Comments

Vår tids pest

Härom dagen vakande vi till en så vansinnigt vacker dag. Ni vet en sådan dag som man möter med andakt och som man ramar in i minnet. En dag som man lagrar och tänker tillbaka på i februari nästa år, när sommaren fortfarande känns så obegripligt långt bort och man inte ser att man varken ska kunna bada i havet igen eller att träden åter ska kläs i grönt. Morgonen hade liksom den där lätta, ljumma luften som skred förbi huden som sammet! Himlen var så blå och såg så vänlig och storslagen ut samtidigt. Det kändes helt omöjligt att världen kunde innehålla så mycket skit som den faktiskt gör.
Men. Medan jag dök ner i havet och kände livet i mig så fick den människa som under längst tid enskilt stått mig närmst under hela mitt 42-åriga liv diagnosen bröstcancer.
Min lillasyster.
Min älskade, lilla, galna, skitsmarta, världsvana lillsyrra. Hon som basat över flera hundra fabriksanställda kineser på kinesiska, hon som bor på andra sidan jorden men står mig närmare än få levande någonsin kommer att göra, hon som ser ut som en snyggare version av mig själv och som skrattar åt det jag berättar innan jag ens fattat själv att det var kul.
Hon satt alltså i ett rum på det sjukhus hon fötts på en gång och hörde en farbror doktor säga att något dåligt ska opereras bort från henne, dagen efter hennes 35-årsdag. Hon hörde detta sägas riktat till henne själv.

Vid sidan av mina barn är det kring mina två yngre systrar min beskyddarinstinkt blir som störst. Alla andra nära som till och med min man eller mina föräldrar känner jag klarar sig tillräckligt väl utan att jag ska kliva upp på någon slags mental skyddsbarrikad för deras skull. Jag kan, men jag behöver inte.
Men i det här så vill jag.
Jag är äldst. Jag har råkat ut för mindre angenäma hälsobesvär och incidenter själv under mitt liv men inte liknande det här. Jag skulle föredra att det jävligast riktade slaget tar mer på mig och inte lika hårt på de där två. Det känns på något vis mer rimligt.

Jag är inte rädd för att vara ledsen eller arg. Jag blir bara rädd när jag känner mig uppgiven och likgiltig. Ibland, någon stund då och då, känner jag de känslorna komma.
Vår tids pest, sa Mikael Nyqvist som begravdes i fredags, om cancer. Sannerligen.
En av de mest hälsosamma, starka och positiva personer jag någonsin känt åkte på en cancerdiagnos härom året. Ytterligare en nära vän har stridit sig igenom två år av blytunga behandlingar, och en tredje behandlades när hennes båda barn var så små att de varken kunde gå eller prata. Ingen av dessa tre har haft samma cancerdiagnos och ingen av dem har heller levt ett hårt eller ohälsosamt liv.
Småbarn, småbarnsföräldrar, män, kvinnor, gammal, ung, rik, fattig, ljus, mörk. Ingen går säker. Hur ska vi tackla detta faktum att celler inom oss delar sig ohämmat och skapar ett krig inombords?
I Sverige lever idag en halv miljon människor som någon gång fått en cancerdiagnos. Det är hisnande. Hur får vi stopp på det här helvetet och hur förhåller man sig till att det finns och kommer nära? Jag vet att nuet är det enda vi har. Och att forskningen går framåt, det vet jag med.

Allt medan jag funderade på det här morgonen efter vi fått beskedet gick jag vilse i regnet i skogen på vår ö.
Jag hittade på riktigt inte stigen. Verkligheten blev så påtaglig just där och då. Hur ska man veta vart man ska egentligen? Hur ska man hitta rätt förbannande väg i alla snårskogar som livet envisas med att visa upp?
Precis då ringde syrran. Jag skrattade till och berättade att jag var vilse. Hon skrattade och sa ”Du är ju helt efterbliven”. Jag vet, sa jag.
Vi pratade en stund och jag hittade ut ur fel del av skogen och jag tänkte att om cancer varit en människa som kommit mot mig där så hade jag jävlats och visat in den fel, i snåren där jag gått vilse.
Den måste förvillas bort, bort från oss.
Och så tänkte jag: Rädslan för det vi kan förlora får aldrig någonsin bli större än glädjen över det vi har.
Precis då hittade jag rätt stig.

By |juli 25th, 2017|Uncategorized|0 Comments

Livet. Så fullständigt obegripligt.

Livet. Så fullständigt obegripligt.
Jag försöker förstå men tror inte jag gör det ändå. Huvudvärken följer mig av och till sedan i fredags precis som för så många andra.
Det hela var liksom förfärligt redan innan vi visste att det var ett barn inblandat. Att det sedan var ett barn som fanns i periferin av just vårt liv är bara ännu mer obegripligt. Mamman jag småpratade med på ett föräldramöte härom året har en sorg så bottenlös att jag på fullt allvar tror att jag själv hade dött av den.

Min stora flicka sover lite oroligt.
Vi, och andra föräldrar till barn från skolan de gick på i i lågstadiet, ber henne o hennes vänner att inte söka information om händelsen på nätet. Vi säger att de måste säga till direkt om något udda, gräsligt och olämpligt för situationen uppkommer i deras prepubertala mobilflöden.
Varför ska man som förälder ens behöva varna för och tänka på detta nu? Uppenbarligen för att det finns människor som tycker det borde vara en rättighet att dela en bild på ett trasigt barn. Detta gör mig kräkfärdig och mer förbannad än vad som är hälsosamt.

Merparten av dagarna är hon ganska så mycket som hon brukar, men dämpad.
Jag hör kompisarna tala med varandra och säga; ”Jag tror mina tårar är slut”.
De pratar om att hon var enda barnet. De yngre barnen svarar då med en slags superdirekt, barnslig självklarhet att det är därför det kan vara smart att ha flera barn.

Det är så mycket som jag inte kan ta in och ge svar på. Det är bara för mycket att ett barn råkade vara just där, just då.
Samtidigt som det är för mycket så ska vi klä på oss, fira påsk och leva på. Men ingenting är egentligen som vanligt.

Det finns inte en chans att vi kan skydda oss mot ensamma galningar. Att en del röster i både etablerade och sociala medier får det att låta som att det kunde funnits lösningar, om man bara lyssnat på folks oro bland annat, blir faktiskt osmakligt och fullkomligt icke pragmatiskt.
Visst kan vi se över in-och utreseregler, avvisningsmöjligheter och dylikt men nej, det gör oss ändå inte garanterade evig säkerhet och frist från idioti.
De som uttrycker allt detta och mer därtill om hur vi kunnat undvika fredagens attentat gör tyvärr inte saken bättre för mamman jag satt bredvid där på föräldramötet.
Jag tror faktiskt inte hon vill höra hur onda muslimer må vara, hur man borde agera kring utvisning och hur arga folk är på systemet.

Mina barn, allas barn.
Det här är er stad, vår stad. Ni kan röra er här, ni ska röra er här. Känn att i stort sett alla här är schyssta, känn respekten och känn kärleken som finns.
Känn att ni får ta plats i er framtid, hur obildade, förminskande, futtiga politiska poänger som än försöks göras såhär snart efter att den här djävulskapen ägt rum.

By |april 12th, 2017|Uncategorized|0 Comments