Social

Follow me on:
­

Vår tids pest

Härom dagen vakande vi till en så vansinnigt vacker dag. Ni vet en sådan dag som man möter med andakt och som man ramar in i minnet. En dag som man lagrar och tänker tillbaka på i februari nästa år, när sommaren fortfarande känns så obegripligt långt bort och man inte ser att man varken ska kunna bada i havet igen eller att träden åter ska kläs i grönt. Morgonen hade liksom den där lätta, ljumma luften som skred förbi huden som sammet! Himlen var så blå och såg så vänlig och storslagen ut samtidigt. Det kändes helt omöjligt att världen kunde innehålla så mycket skit som den faktiskt gör.
Men. Medan jag dök ner i havet och kände livet i mig så fick den människa som under längst tid enskilt stått mig närmst under hela mitt 42-åriga liv diagnosen bröstcancer.
Min lillasyster.
Min älskade, lilla, galna, skitsmarta, världsvana lillsyrra. Hon som basat över flera hundra fabriksanställda kineser på kinesiska, hon som bor på andra sidan jorden men står mig närmare än få levande någonsin kommer att göra, hon som ser ut som en snyggare version av mig själv och som skrattar åt det jag berättar innan jag ens fattat själv att det var kul.
Hon satt alltså i ett rum på det sjukhus hon fötts på en gång och hörde en farbror doktor säga att något dåligt ska opereras bort från henne, dagen efter hennes 35-årsdag. Hon hörde detta sägas riktat till henne själv.

Vid sidan av mina barn är det kring mina två yngre systrar min beskyddarinstinkt blir som störst. Alla andra nära som till och med min man eller mina föräldrar känner jag klarar sig tillräckligt väl utan att jag ska kliva upp på någon slags mental skyddsbarrikad för deras skull. Jag kan, men jag behöver inte.
Men i det här så vill jag.
Jag är äldst. Jag har råkat ut för mindre angenäma hälsobesvär och incidenter själv under mitt liv men inte liknande det här. Jag skulle föredra att det jävligast riktade slaget tar mer på mig och inte lika hårt på de där två. Det känns på något vis mer rimligt.

Jag är inte rädd för att vara ledsen eller arg. Jag blir bara rädd när jag känner mig uppgiven och likgiltig. Ibland, någon stund då och då, känner jag de känslorna komma.
Vår tids pest, sa Mikael Nyqvist som begravdes i fredags, om cancer. Sannerligen.
En av de mest hälsosamma, starka och positiva personer jag någonsin känt åkte på en cancerdiagnos härom året. Ytterligare en nära vän har stridit sig igenom två år av blytunga behandlingar, och en tredje behandlades när hennes båda barn var så små att de varken kunde gå eller prata. Ingen av dessa tre har haft samma cancerdiagnos och ingen av dem har heller levt ett hårt eller ohälsosamt liv.
Småbarn, småbarnsföräldrar, män, kvinnor, gammal, ung, rik, fattig, ljus, mörk. Ingen går säker. Hur ska vi tackla detta faktum att celler inom oss delar sig ohämmat och skapar ett krig inombords?
I Sverige lever idag en halv miljon människor som någon gång fått en cancerdiagnos. Det är hisnande. Hur får vi stopp på det här helvetet och hur förhåller man sig till att det finns och kommer nära? Jag vet att nuet är det enda vi har. Och att forskningen går framåt, det vet jag med.

Allt medan jag funderade på det här morgonen efter vi fått beskedet gick jag vilse i regnet i skogen på vår ö.
Jag hittade på riktigt inte stigen. Verkligheten blev så påtaglig just där och då. Hur ska man veta vart man ska egentligen? Hur ska man hitta rätt förbannande väg i alla snårskogar som livet envisas med att visa upp?
Precis då ringde syrran. Jag skrattade till och berättade att jag var vilse. Hon skrattade och sa ”Du är ju helt efterbliven”. Jag vet, sa jag.
Vi pratade en stund och jag hittade ut ur fel del av skogen och jag tänkte att om cancer varit en människa som kommit mot mig där så hade jag jävlats och visat in den fel, i snåren där jag gått vilse.
Den måste förvillas bort, bort från oss.
Och så tänkte jag: Rädslan för det vi kan förlora får aldrig någonsin bli större än glädjen över det vi har.
Precis då hittade jag rätt stig.

By |juli 25th, 2017|Uncategorized|0 Comments

Livet. Så fullständigt obegripligt.

Livet. Så fullständigt obegripligt.
Jag försöker förstå men tror inte jag gör det ändå. Huvudvärken följer mig av och till sedan i fredags precis som för så många andra.
Det hela var liksom förfärligt redan innan vi visste att det var ett barn inblandat. Att det sedan var ett barn som fanns i periferin av just vårt liv är bara ännu mer obegripligt. Mamman jag småpratade med på ett föräldramöte härom året har en sorg så bottenlös att jag på fullt allvar tror att jag själv hade dött av den.

Min stora flicka sover lite oroligt.
Vi, och andra föräldrar till barn från skolan de gick på i i lågstadiet, ber henne o hennes vänner att inte söka information om händelsen på nätet. Vi säger att de måste säga till direkt om något udda, gräsligt och olämpligt för situationen uppkommer i deras prepubertala mobilflöden.
Varför ska man som förälder ens behöva varna för och tänka på detta nu? Uppenbarligen för att det finns människor som tycker det borde vara en rättighet att dela en bild på ett trasigt barn. Detta gör mig kräkfärdig och mer förbannad än vad som är hälsosamt.

Merparten av dagarna är hon ganska så mycket som hon brukar, men dämpad.
Jag hör kompisarna tala med varandra och säga; ”Jag tror mina tårar är slut”.
De pratar om att hon var enda barnet. De yngre barnen svarar då med en slags superdirekt, barnslig självklarhet att det är därför det kan vara smart att ha flera barn.

Det är så mycket som jag inte kan ta in och ge svar på. Det är bara för mycket att ett barn råkade vara just där, just då.
Samtidigt som det är för mycket så ska vi klä på oss, fira påsk och leva på. Men ingenting är egentligen som vanligt.

Det finns inte en chans att vi kan skydda oss mot ensamma galningar. Att en del röster i både etablerade och sociala medier får det att låta som att det kunde funnits lösningar, om man bara lyssnat på folks oro bland annat, blir faktiskt osmakligt och fullkomligt icke pragmatiskt.
Visst kan vi se över in-och utreseregler, avvisningsmöjligheter och dylikt men nej, det gör oss ändå inte garanterade evig säkerhet och frist från idioti.
De som uttrycker allt detta och mer därtill om hur vi kunnat undvika fredagens attentat gör tyvärr inte saken bättre för mamman jag satt bredvid där på föräldramötet.
Jag tror faktiskt inte hon vill höra hur onda muslimer må vara, hur man borde agera kring utvisning och hur arga folk är på systemet.

Mina barn, allas barn.
Det här är er stad, vår stad. Ni kan röra er här, ni ska röra er här. Känn att i stort sett alla här är schyssta, känn respekten och känn kärleken som finns.
Känn att ni får ta plats i er framtid, hur obildade, förminskande, futtiga politiska poänger som än försöks göras såhär snart efter att den här djävulskapen ägt rum.

By |april 12th, 2017|Uncategorized|0 Comments

7/4-17. Vårt absoluta ansvar ligger nu i de goda idéerna.

För en dryg timma sedan ventilskrev jag av mig.

Precis denna minut skulle vår 165e föreställning av Phantom of the Opera börjat.
Istället för den numera mycket välbekanta Lloyd Webberska musiken lyssnar jag på radion, där Coldplay sjunger Fix You. Chris Martins mjuka röst sjunger att ljusen ska guida oss hem. De slitna orden är precis de jag vill höra, de jag själv skulle vilja yttra och sjunga.
Mellan fraserna ser jag Stockholm framför mig. Min hemstad, vår huvudstad och allas vår stad, vars själva geografi vittnar om dess öppenhet.

Ett par timmar tidigare var jag på väg för att hämta vår yngsta dotter i skolan, när jag hör nyheter på hög volym utanför en butik strax intill skolan. Inne på skolan hör jag rektorn göra ett utrop för att tydliggöra för personalen på skolan att inga barn idag tillåts gå hem själva och att alla skolelever omedelbart ska gå in. Ångesten syns i varenda vuxet ögonpar jag möter, och alla vuxna börjar ögonblickligen samarbeta och mobilerna går varma, alla hjälps åt.
Det hela är smått obegripligt att ta in, men det obegripliga ligger även i att höra folk på gatan yttra ”hur kunde detta hända här”.
Därför att Sverige är en del av världen. Det är svaret. Likaväl som vi får dela det vackra som erbjuds när världen kommer närmare oss så får vi ta del av det oönskade. Vi vet att vi lever i en turbulent tid och däri kan vi omöjligt skydda oss mot den här typen av bisarr och beräknande ondska. Galenskap är invånare i varenda nation.
I stunder som denna visar sociala medier sina bästa och sämsta sidor. Samtidigt som människor öppnar sina hem för strandade Stockholmsvandrare florerar det bilder och mobilfilmer innehållande döda människor, jämte floskler som ”Var inte rädda”.
Men jo, jag är rädd. Ängslig, orolig och rädd, mest för det som komma skall.
Vem hade inte turen att få hem sin mamma, man eller vän ikväll? Hur blir samtals – och debattklimatet nu, hur blir det med vi och dem-tänket? Hur blir det med öppenhet och tolerans, och mångfald?
Vilka idéer och ideologier kan efter dagens händelse få fastare grogrund?

Efter terrordåden i Paris hösten 2015 blev vår då 10-åriga dotter mycket orolig. Hon undrade hur det var möjligt att genomföra ett dåd som avsiktligt tog livet av oskyldiga människor. Efter bästa föräldraförmåga försökte jag då resonera kring det faktum att enstaka personer med dåliga och dumma idéer kan förstöra mycket för många andra, men att vi med bra och snällare ideér är så många fler och om vi samarbetar så har inte de dumma idéerna till slut någon plats.
Idag säger samma dotter att det är uppenbart att finns för många människor med dåliga idéer.

Att vara förälder i en värld där denna typ av händelser inträffar liknar en vandring i en dunkel labyrint, där man verkligen gör sitt yttersta för att hitta ut. Man gör sitt yttersta för att föra ett ärligt resonemang och för att ingjuta ett slags optimistiskt, lugnande hopp.
När mina barn ikväll frågade varför jag ska vara hemma och inte spela ikväll, svarar jag att det är för att det inte går att ta sig till teatern för varken oss eller publiken, och att ansvaret för våra chefer att samla så många på en och samma plats efter en sådan här händelse blir för stort.

Att få ett spontant fredagsmys med familjen skulle kunna ses som en nåd vilken annan fredag som helst, men i ett öppet samhälle, i vilket människor bland annat bör kunna gå på teater, så vill en del av mig på något sätt ändå spela föreställning ikväll, hur trivialt det än kan låta.
Jag vill vara en del i det öppna samhället, jag vill berätta historier sprungna ur hopp och förtvivlan, historier som påminner oss om våra olikheter och dess nödvändighet. Jag vill vara en i gruppen, både på och utanför scenen här i vår stad. Jag vill stolt välkomna en publik med förväntningar på sin stund i salongen, precis som jag vill natta mina barn med förhoppningen om en vacker morgondag.

Vårt absoluta ansvar ligger nu i de goda idéerna. Vi är många som har dem, och samarbetar vi alla kring dessa så kan vi bryta mycket mer mark än de som vill begränsa, förminska och skada.
Precis som Stockholm binds samman av vattnet och broarna bör våra framtidsvisioner och viljor bli till en gemensam övertygelse om att stå enade. Enade för demokrati, tolerans och för fred.

By |april 7th, 2017|Uncategorized|0 Comments

Jag och Superwoman

Härom dagen, precis innan vår söndagsföreställning av Phantom of the opera, kallade min kollega Emmi mig för superwoman. Jag skrattade lite och viftade bort det och sa att hon är så gullig som sa så, men inte fasen är jag superwoman, en sån finns väl knappt.
Senare började jag fundera lite på livet just nu, och hur jag förhåller mig till det. På hur oerhört olika de olika perioderna av livet varit under åren för mig. På hur livet på senare tid lärt mig att vara så oändligt tacksam för de korta stunder av balans vi får, när allt lirar, när alla i familjen mår bra, när smolket i bägaren inte märks och grumlar vattnet. De är en sann raritet, perioderna av någon slags harmoni.
Jag är utav den sorten som uppskattar vardagen. Det är inte direkt så att jag har förväntningar på att dagarna med guldkant ska ha ett speciellt namn och att det är då man köper fin mat, har vikt all tvätt och avlägsnat eventuell oönskad kroppsbehåring. Dagar som har förväntningar på sig tenderar ju att inte helt leverera, eller hur? Vardagen är ju själva livet. Det var liksom ingen som sa att livet är fredagsmys, lördagsgodis, lönehelg, vinst på lotto, söndagsbrunch, idel passion och ljusa sinnen. Jag är mycket väl medveten om detta och jag lyckas ofta uppskatta det lilla, och jag är bra på att få rätt så grå dagar att skimra till lite.
Men, rätt vad det är kommer det sjok av utmaningar man inte var beredd på. Livet knackar inte på ens axel utan kör liksom mer rakt in i ens pannlob.
Det jag försöker beskriva här är på inget sätt en nuvarande katastrof i min tillvaro, men men kan säga att en del av bollarna i mitt eget bollhav just nu varken är rena, snygga eller önskvärda.
I det läget kör jag ändå på. Jag kör på för att jag mår bra av att köra på. Jag kör inte på utan pauser, det bör ju ingen göra, och jag är lyhörd inför vilka signaler jag får från mig själv.
Jag tänker att inte fasen är jag superwoman för det. Och inte en chans att superwoman skulle gråta bara för att hon inte fattar ett bokföringsprogram, inte skulle hon sucka över småsaker eller gå runt och vara ängslig av sig på grund av en del som händer nu i tillvaron. Eller?
Jag går in och viker ännu lite tvätt och helt plötsligt får jag syn på en gammal t-shirt jag köpte till en maskerad för väldigt länge sedan. En knallblå t-shirt med set berömda Superman/woman-emblemet på bröstet. Jag låter den ligga kvar längst ner i lådan eftersom jag inte direkt överväger att ta på mig den. Jag dricker lite kaffe och skriver kalasinbjudningar, pratar med skolsköterskan, bokar in jobbmöten, föreslår mig själv som röst till ett jobb, bestämmer lekträffar och läser betygsinformation, allt medan ny tvätt snurrar, benen värker på ett bra sätt efter träningen och de gråa håren på huvudet inte direkt blir färre. Jag funderar över drömmar och visioner, bearbetar sångtexter, svarar i telefon och fryser in mat.
När jag ser det i skrift ser jag det ju.
Jag ÄR superwoman.
Jag och så himla många fler.

Inte för att vi klämmer in alla våra ”måsten” som vi tror är livsnödvändiga för andra, nej, utan för att vi är så väldigt mångfacetterade. För att vi själva väljer vad vi lägger tankar och tid på och för att vi engagerar oss i våra liv. För att vi väljer att agera, för att vi känner efter och för att vi lyckas leverera olika mycket livskraft olika dagar, både till oss själva och kanske fler i vår närhet.
Jag går med bestämda steg in i sovrummet och flyttar upp t-shirten till översta högen. Jag ska bannemig se den varenda gång jag öppnar garderoben. Jag ska titta på den som en trofé som ska påminna mig om att superwoman finns, bland annat i mig.

By |mars 29th, 2017|Uncategorized|0 Comments

Trist men skönt. Fri men tom.

Jaha. Så åkte de till landet.
Jag är avundsjuk. Jag vill följa med.
Jag är tillfreds ändå. Det kan vara skönt att vara lite själv. Fast jag är vemodig. Och då blir jag sorgsen. Fast lite lättad är jag också. Liksom lite..fri. Lite skönt är det. Men faktiskt väldigt…trist.
Jag jobbar och får då några dagar för mig själv med lite mer tid än vanligt innan varje föreställning medan barnen har sportlov o får lite ledigt på landet med sin pappa, bland vänner i en miljö som vi älskar.

Varför blir jag såhär? Jag som tycker om att vara själv. Jag lever ett intensivt, aktivt liv. Jag kan verkligen må gott av att inte ta hand om fler än mig själv ett par dagar. Men det är som att känslan av lättnad och vetskapen om att jag har friheten att lägga en viss tid på vad som helst bara känns bra för en liten stund. Som en god croissant som smälter behagligt i munnen och sedan bara blir till nån slag degklump i mitten av ens varande, ofta med dåligt samvete som extra bonus.
Så är det just nu här hemma. Tystnaden och de tomma rummen är som den där degklumpen.
Jag går runt och tänker att det var väl onödigt, att de åkte. Det var kul i typ en timme att vara själv.

Lilla pysselmästarinnans senaste alster som ligger utspridda över vårt hem får ligga kvar, lite hur som helst. I vanliga fall känns de lite i vägen och jag går bara och flyttar alla saker till olika högar som jag på något obegripligt sätt tänkt att jag ska styra upp någon gång.
Den lilla stora snart tonårigas kläder, sminksaker och väskor på golv, säng och bord som jag blir tokig på lite titt som tätt ter sig plötsligt som en varm påminnelse om att hon nyss var här och att vi alldeles nyss hade varandra.
Den dammiga dataväskan och skorna i herrstorlek i hallen viskar att nu, nu minsann får jag egen tid för det som jag kanske vill och behöver.
Men jag vet liksom inte vad jag behöver. Jag behöver helt klart inte gå runt o fixa och flytta alla deras saker och styra upp allas ägodelar för då känner jag mig bara ännu mer tom. Jag behöver heller inte gå hemifrån riktigt ännu.
Jag sätter mig vid barnens skrivbord och skriver. Jag skriver i vanlig ordning ner det jag själv förundras, förfasas eller funderar över.
Jag förundras över vad mina tankar gör med mig ibland. När jag funderar händer det att jag målar upp scenarion jag helst skulle se inte existerade för någon någonsin. Och då blir jag så liten och ängslig så jag knappt kan andas. Så slår det mig att vi alla hamnar för ibland, i ett ”Tänk Om”-tänk. Det är bara funderingar, fantasier och tankar, och ändå påverkar de mig rejält, åtminstone för stunden.
När vår äldsta dotter var nyfödd satt jag och våndades av olika inte alls angenäma anledningar. I min smärta och vånda då var kärleken och tacksamheten ändå så brutal och påtagligt enorm, och den nyss komna våren utanför vårt fönster gav allt ett ännu vackrare skimmer och jag tänkte att ”Det här är för bra för att vara sant”.
Jag kan fortfarande känna precis så. I allt vardagsstök bland damm, jobb, gnäll och logistik, i allt tjafs och tjat under ett hölje av otillräcklighet kan jag lik förbannat få känslan av att livet med allt detta ovan nämnda bannemig är helt osannolikt rikt.
Då är det klart att det i en tyst och tom lägenhet helt plötsligt känns mycket fattigare.

Jag koncentrerar mig på en insikt jag fick när vår yngsta dotter var liten;
Rädslan över det vi kan förlora får aldrig någonsin överstiga glädjen över det vi har.
Jag tänker att nyss hade vi varandra här. Nu har vi varandra på distans, min älskade familj och jag. Jag har de tre i en bil på väg till vårt andra hem och de har mig, en ambivalent barnsligt rastlös liten fru och mamma som redan saknar dem.

Mina dagar själv hemma är alltså ännu ett val. Jag får välja att se de som sköna dagar, fulla av möjligheter att ta hand om mig själv och inte skynda mig någonstans för någon annans skull. Jag ska välja att längta istället för att sakna. Och jag ska välja att innerligt glädjas åt det jag har, med och utan familjen här hemma.

By |mars 2nd, 2017|Uncategorized|0 Comments

Mimmi, åldern och jag.

Jag sitter och funderar på en liten resa jag gjorde i höstas. Ett dygns visit för att hälsa på min mormor. Bara ett ynka dygn som etsat sig fast i form av olika slags funderingar hos mig.

När jag landar på den lilla flygplatsen slår den halländska luften mildare emot mig än den jag reste ifrån i Stockholm.
Efter en stund är jag vid huset som mamma och pappa köpte när jag var 2 år. Det är öde och höstlikt på tomten. Det är betydligt mer mossa än gräs, och inte ett löv finns kvar på någon av de björkar som omger kvarteret. Det är fuktigt på stengången fram till dörren, doften av rå havsluft här ute är densamma oavsett årstid.
Inne är det varmare än jag hade väntat mig. Jag höjer värmen och tänder upp lite innan det slår mig; Jag har aldrig varit ensam här. Inte på det här sättet. Jag är alltid här och hälsar på mamma, oftast med minst ett barn, en syster och allra oftast med ännu fler närstående än så.
Jag går omkring lite, går in i rum efter rum. Rummen är små. Jag har sovit i alla. När jag var liten sov jag i ett, sedan bytte jag när jag blev äldre, och igen när jag blev ännu äldre. Det finns minnen från varenda vrå. De flesta minnena är vänliga, varma och ljusa. Ett och annat fyller mig med mer vemod och ledsamhet.
Jag går över till den lilla Ica-butiken bredvid för att handla lite, dels till mig men även till min mormor, som är själva anledningen till att jag överhuvudtaget åkt hit. Det finns fina korallfärgade smårosor, det ska hon få. Av doften att döma anar jag att det finns nybakade lussekatter, det köper jag också.
Hon är gammal nu, mormor. Jag har aldrig någonsin kallat henne för mormor, utan alltid sagt Mimmi. Jag tyckte tydligen det passade bättre när jag var liten och ingen sa emot. Så hon heter helt enkelt Mimmi för ganska många nu. Hon bodde själv utan problem i hennes och morfars hus i ungefär 11 år efter det att hon blev änka. Sedan gick det lite utför i några år, och hon fick hemhjälp, men i vintras räckte inte det heller riktigt, så då fick hon flytta till ett äldreboende.
När jag hälsar på henne blir hon så glad. Jag blir glad också, inte minst för att jag ser att hon blir omhändertagen på ett så fint sätt. Personalen skojar med de gamla, de förser dem med mat och ser till att de har det så bra de kan.
Vad är det egentligen att bli äldre? Är det att tiden går, att åren sätter sina spår i både vårt yttre och inre, är det att vi samlar minnen och blir visare?
När jag ser in i Mimmis ögon och hon ler ser jag väldigt mycket av det som var hon även när jag var liten. Och det är väl klart, för det är fortfarande hon. Hennes alla åldrar finns samlade i henne. Hon är sitt 50-åriga jag, som i den åldern fick sitt första barnbarn, som var jag. Hon bär sin 25-årings glansdagar inom sig, hon bär all den glädje många fått vid hennes sida, hon minns hur mycket som helst från sin barndom i Göteborgs Haga men inte vad hon fick till lunch nyss.

Mimmi frågar samma frågor om och om igen, Jag svarar och vi skrattar. Alla mina tre gamla jag fått stå nära i mitt liv, min farmor, morfar och mormor Mimmi har jag skrattat med in i det sista. Alla tre har haft gåvan att ha självdistans och att kunna se det dråpliga i situationer som uppstod.
Jag tänker att jag så gärna vill få möjligheten att åldras. Jag tänker att jag bär min finniga 16-åring inom mig, min frustrerade 6-åring, buttra 13-åring och sprudlande 19-åring också. Min festande 22-åring, oroliga 35-åring och överlyckliga 40-åring likaså. Och nu är jag snart 42.
Allt finns lagrat i mig, allt har funnits och jag bär det och är det. Precis som Mimmi, bara det att hon levt 50 år mer än jag och snart är 92.
Jag kommer att tänka på den kända strofen av Jacques Werup;
”Jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig”. Det är sant och viktigt, och jag tänker att det ju även gäller det som finns i oss själva, det vi bär med oss och minns från olika faser och perioder i våra liv kan vi aldrig förlora. Jag försöker i vardagen frenetiskt relatera tillbaka till hur jag kände mig som 11-åring när jag blir osäker på vad min egen 11-åring behöver. Om jag inte ens försöker tror jag distansen blir större och förståelsen mindre.
Men hur det är att vara 92, det vet jag inte. Kanske får jag aldrig veta.

By |februari 26th, 2017|Uncategorized|0 Comments

Den förödande Nånannanismen

Ibland, relativt ofta blir jag förvånad över vuxna människor.
I rådande tider med minskande solidaritet och ett trist vi och dem-tänk på flera håll finns det ju faktiskt en del att förfasas över. Oavsett klass, vuxen ålder eller politisk hemvist borde vi väl ändå kunna förvänta oss av varandra att vi tar ansvar för det vi företar oss och det vi ställer till med. Men tydligen är det för mycket begärt.
Vi ser nämligen tydliga tecken på en ny folkrörelse. Eller ideologi. Eller smitmetod, om man så vill.
Jag ska nu förklara för er vad det här är.
Det handlar om Nånannanismen.
Nånannanismen har sin grogrund i brist på ork, brist på empati och brist på vett om ni frågar mig. Den bör ses som ett allmänt hot mot trivsel, föredömligt debattklimat eller helt vanlig social kompetens.
Det är Nånannanismen som gör att vuxna människor i Stockholms innerstad ställer ner sina egna grovsopor på den gemensamma innergården eftersom man iskallt räknar med att NÅN ANNAN kommer att avlägsna dem därifrån. Så man slipper själv.
Den gör att den gemensamma sophanteringen på samma innergård helt plötsligt är full av stora kartongbitar som gör att de vanliga hushållssoporna inte får plats för att någon tänkt att NÅN ANNAN får väl källsortera sin papp nu när jag själv inte orkar.
Den sprider sig som ogräs i människors välutvecklade, medvetna tankemönster i form av att vuxna människor ohämmat tillåter sig raljera över andra på nätet. Eftersom det ju är så underhållande att läsa om hur fula eller dåliga de som syns i tv till exempel är så får väl NÅN ANNAN stå för att skriva mer politiskt korrekta och tråkiga inlägg.
Den får väl fungerande människor att strunta i att se åt eller säga hej till den romska kvinnan utanför Ica för att brådskan och viktighetsgraden i ens egna liv får det att framstå som fullständigt självklart att NÅN ANNAN säkert har mer tid och ork att ägna sig åt sånt.

Nånannanismen syns inte enkom i det lilla, utan har kommit att spridas avsevärt i vår samtid och vårt samhälle så till den grad att det i det politiska landskapet också görs tydligt att staten tycker NÅN ANNAN (läs kommunerna) ska ta ansvar för såväl bostadsbyggande som integrationslösningar. Kommunerna tycker givetvis likadant fast tvärtom.
Till och med utanför Sverige ser vi med all önskvärd tydlighet hur Nånannanismen fått fäste, hela EU tycker ju att NÅT ANNAT land ska ta fler flyktingar än just deras eget land. I USA finns en president som säger lite vad han får för sig eftersom NÅN ANNAN världsledare får hålla sig till fakta.

När slutade vi se vår egen del i allting? Jag bara frågar mig när detta hände.
Helt plötligt känns det som om vi kommer komma på att ”Nej men herregud, våra barn gör ju INGENTING! De förväntar sig ju bara att bli servade och curlade jämt och ständigt! Det är ju fullkomligt gräsligt och opassande på alla vis!”
Men…är det inte så att barn gör som vi vuxna gör och inte som vi säger?
Innan chocken av igenkänning har lagt sig hos dig som tycker att NÅN ANNAN kan dra fler strån till stacken än du själv kan du väl puffa till skämskudden framför ansiktet och dyrt och heligt lova både dig själv och andra att styra upp din inställning lite. Kavla upp de av någon annan tvättade ärmarna och se din del i hur det ser ut, låter och känns omkring dig. Då kommer det här bli en riktigt bra vecka ska du se!

By |februari 20th, 2017|Uncategorized|0 Comments

Förståelse och annat komplext

Jag kom just på en sak om mig själv.             Jag har ett oerhört stort intresse för att människor ska förstå varandra. Det är som att jag brinner för det, det är ett av fundamenten i den jag är och blivit och i det jag gör. Jag har insett att jag faktiskt även tar ett visst ansvar för att vi människor ska nå fram till och förstå varann, här i mitt dagliga liv och i den tid som nu råder. Hur klokt just detta är att försöka ta ett visst ansvar kring kan vi ju tala om en annan gång.
Jag vet inte hur detta började. Hur blev jag som jag blev?Jag tänker tillbaka och ser en bra uppväxt i stort, med kärlek, stöd, högt i tak, lek och många bra vuxna i min omgivning. Det jag störde mig på och det jag klagade över som ung kan jag med ödmjuk distans idag med fler år inom mig titta tillbaka på. Jag ser då att så många gjorde så mycket, absolut så gott de bara kunde, så även jag själv. Och med åren har jag insett att det ju räcker otroligt långt.
I den här uppväxten var jag så vemodig, men ändå så glad. Så bestämd, men ändå så osäker. Så mån om att få vara med, men ändå inte tillräckligt till lags. Så blev jag. Och har i mångt och mycket förblivit. Å ena sidan, å andra sidan. Ständigt. Och jag ville förstå de här sidorna hos mig själv. Jag ville också bli vän med dem och kunna använda mina egna olikheter.
Då är det inte helt långsökt eller obegripligt att man gärna börjar ägna sig åt berättande, i olika form.
Berättande är ju kommunikation i dess finaste form. När någon berättar bör vi höra på, och när någon hör på bör vi fortsätta berätta. Kommunikationen kan inte upphöra, då slutar vi att förstå varandra. När någon så inte förstår oss, får vi alltså vässa vårt berättande, och vårt sätt att lyckas bli hörda. Nog är det så att vi alla har ett enskilt ansvar att visa vilja till att förstå andra, och att göra oss själva förstådda.
En sak har jag, på grund av olika omständigheter, blivit bra på. Jag kan tala så att de flesta andra förstår. Oavsett bakgrund, status, kultur, klass, yrke eller ålder. Jag vet inte hur och varför. Kalla det social kompetens eller vad du vill. Jag tror att det bland annat har med min vilja att både förstå mig själv och andra. Det är som att jag inte nöjer mig med något slags filter emellan, det som så ofta finns mellan oss människor. Jag vill inte ha det, och jag vill inte endast ha en viss klick människor att kommunicera med. Jag vill begripa, lyssna och bli förstådd och lyssnad på. Jag tänker ofta på hur jag själv agerade och tänkte som barn, på så vis tror jag att jag bättre kan förstå mina barn. Lika lite som en treåring självmant hoppar i en vinteroverall, lika lite vill vi vuxna bli förminskade till ett enda fack, eller en stöpt form, inputtade i något hörn där någon tydligen tycker att vi passar. Jag vägrar att döma ut något eller någon på grund av andras åsikter eller för att andra missförstått eller inte lyssnat ordentligt. Jag vägrar gå med på sedan länge befästa påståenden om vad som är ont och vad som är gott, och slår ett slag för att generalisering oftast är högst olämplig.
Jag tror att gemensamt för många av oss är vår komplexitet. Å ena sidan si, å andra sidan så.
Så i denna kollektiva bräcklighet torde väl det godaste av det goda vara viljan till förståelse, både mellan oss och inom oss.
Så med detta sagt kanske någon undrar, hur går det där med att förstå sig själv…?
Jo tack, det går framåt. Det tar bara lite tid.

By |december 13th, 2016|Uncategorized|0 Comments

Om Elisabet Höglunds luciatankar

Hur långt över målet kan man skjuta? En i mina ögon annars kunnig, härlig och kompetent journalist har fatalt missat det väsentliga i hela den aktuella diskussionen.
Det som varit i ropet senaste tiden handlar inte ett skvatt om att lucia VAR en kvinna. Det har ingen diskuterat!
Det handlar om att barn – som på olika sätt är en del av allas våra traditioner såhär års, har rätt att ikläda sig vilken roll barnet så vill.
Det handlar om att ett barn, pga en medverkan i en reklam, blev utsatt för hån och rasistiska kommentarer primärt pga sin hudfärg, sekundärt för att barnet var en pojke.
Har Elisabet powernapat sig igenom att det är detta det hela faktiskt handlar om?

Hon skriver om symboler. Den ”svenska” traditionen Lucia härstammar både från romersk-ortodoxa kyrkans helgon från Saracusa OCH vår egen folktro med att 13 december är midvinter- motsvarighet till midsommar. Läs på, och gör som jag; förundras över att vi ens firar detta hopkok!

Det fullständigt hopar sig frågor när jag läser detta. Att påstå att ”kvinnliga symboler ska tas över av män” men inte tvärtom är ju helt obegripligt.
Nog fanken leker flickor Star wars, Emil i Lönneberga, Superman och Spiderman trots att de figurerna ”är” killar. Självklart ska de pojkar som vill klä sig som lucia. Likaväl som flickor är tomteklädda i luciatåget. (Obs; Tomten, Santa Claus, St Nicholas = icke alls kvinnor)
Det är inte det direktsändanationella firandet i någon domkyrka vi diskuterar här, utan mindre barn som klär ut sig. Perspektiv bitte.
Tycker vi inte det är ok och att vi har större problem i samhället än att killar drar på sig en luciakrona nån gång i barndomen – ja DÅ är vi bannemig inte långt ifrån en systemkollaps!

Personligen tycker jag inte det handlar om jämställdhet, som hon också nämner, utan om barns rätt till fördomsfrihet och lek. Det bli lätt att folk drar upp kortet om att jämställdhetsdiskussionen gått för långt. Den spelar inte huvudrollen här.

Det är dessutom uppenbart att Elisabet Höglund inte känner till att det här var mer än, som hon skriver här, ”ett inlägg med en bild på en Facebooksida”.
Nej, detta var, återigen, ett sätt av Åhléns att i en bred kampanj påvisa att varuhuset har något för alla. (Precis som i våras när de lät hela vårmodet visas av kvinnor i annars sällan representerad ålder)
Att vara påläst torde väl vara typ kurs 1 a i journalistik.

Det är exakt pga såna här händelser med efterföljande fria tolkningar som debatt-och samtalsklimatet spårar ur. Man minns knappt hur det var från början pga allas brännande åsikter.
Några som dock verkar fatta vad det handlar om är Åhléns själva. De gjorde ett aktivt val att göra en underbar bild för att visa att ”här finns allt möjligt för alla”. Att det skulle vara så oerhört kontroversiellt begrep knappt någon. Följden blev outhärdlig för en enskild familj, och av respekt för den familjen drog Åhléns tillbaka bilden. Rätt, rätt och rätt igen. (Sedan ska ingen glömma att business är just business, klart Åhléns vill sälja julgrejer. Men det till trots- jag personligen lyfter absolut på hatten åt den här inkluderande kampanjen).

Sedan är det ju så, att vad vi än tycker, så kommer barn ändå klä ut sig, leka, fantisera och byta roller med andra barn. Som de bör. Och vi vuxna bör supporta och möjligen i viss mån avundas.

Vi bryr oss alldeles för mycket om vad andra gör. Men alldeles för lite om varandra egentligen. Ju fler som på ett självklart vis accepteras i tidig ålder, desto fler mår bättre. Ju fler som mår bättre, är bättre för och med andra. Ska det vara så förbannat svårt?

 

En reaktion på inlägg på:

Välkommen!

By |december 8th, 2016|Uncategorized|0 Comments

Man måste bara älska män och deras egenpåhittade privilegier- eller?

Boardar just planet från Halmstad till Stockholm. Tydligt och trevligt säger utroparen i högtalarna att planet nästintill är fullt idag. Det är bara en ingång, baktill i flygplanet som alla passagerare nu ska använda. Vi ombeds således gå framåt när vi kommit in för att inte stoppa upp flödet. Det stoppas upp likt förbannat. Varför? JO- ett skönt antal människor med högst okänd intelligens och väldig brist på sk feeling tar lugnt sin tid och inte minst sin plats.
Först I gången. Avtagandes sina rockar och halsdukar i maaaaklig takt. Sedan sätter de sig LÅNGSAMT – på yttersätet mot gången, av de två som finns på varje sida av flygplanets mittgång, sätet innanför är tomt.
När jag går på så mååååste jag, med min mest sonora stämma, av någon outgrundlig men tourettesdoftande anledning, påpeka detta för flygvärdinnan.
”Alltså, är folk såhär osmidiga ofta eller, att på en nästintill full flight liksom barrikadera gången OCH två säten som för att markera att ”Här är det fullt””….? frågar jag.
Flygvärdinnan skrattar. På klingande halländska svarar hon nästan lika högt (jag älskar henne redan) ”Japp, det händer jämt”.
Jag hittar ett säte och tittar mig omkring.
Samtliga som jag nu stört mig på och som jag nu kan konstatera sitter ytterst med sin väska/tidning/iPad på sätet innanför är män. Vita män, i klart övre medelåldern. (Alltså pardon my french men är inte ”övre medelåldern” en rätt störd benämning på folk i 55/60-årsåldern. Jag känner massor av underbart folk i den här åldern och jag tycker INTE de är gamla, det är inte alls det som det handlar om här, men inte superofta lever folk till de är 110-120 år gamla. Medelålder betyder väl ändå typ ”mitten”. Förlåt men det gör det. Sidospår, sorry.)
Jag börjar helt plötsligt skratta för mig själv. (Ni som känner mig vet att det både syns och hörs när jag skrattar.)
En kvinna tvärs över gången ser på mig och ler lite, varpå jag säger ”Ursäkta men jag skrattar bara lite åt de här männen runt oss…som bredbent sitter ytterst och inte vill ha någon bredvid sig”. Hennes leende är kvar när hon med ett alltför förstående ansiktsuttryck svarar ”Jaha, ja ja, det”. Hon återgår till sin tidning och jag till min iPad.
Jag tänker att, vad fasen, jag älskar ju män. Vad dumt ändå att en del män är lite störda.
För den som nu undrar:
När jag skriver det här sitter jag på en ytterplats. Innanför, bredvid mig sitter en man och arbetar på sin laptop. Ska vi dra till med en gissning om vem som har armbågen på armstödet i mitten? Ska vi det?!
Okej jag skojade bara. Det är givetvis han som har sin armbåge där. Min är i luften. SJÄLVFALLET, som kungen skulle sagt.

By |november 22nd, 2016|Uncategorized|0 Comments