Idag är det två veckor till julafton. En ljuspunkt i tillvaron för många av oss.

Den bästa julkappen vi kan ge och få i stort och smått heter engagemang. Nu ska jag berätta en historia.

Tjejen bredvid mig på den här bilden heter Alina. Hon kommer från Rumänien och är 26 år. Hon har suttit en hel del på en gata i närheten av vårt hem under de senaste tå åren och vi har blivit bekanta. Hon är positiv, artig och vacker.

Första gången hon kom till Sverige åkte hon på en väns inrådan med sin man på en lång busstur från den lilla byn Malu Vanat utanför staden Pitesti i Rumänien ändå till Bandhagen utanför Stockholm där de blev avsläppta. Hon hade vid det laget lämnat sin då 7-åriga dotter Alexandra med sina föräldrar och var i sin förtvivlan på den långa resan övertygad om att hon aldrig skulle få återse sitt barn. Byn hemma var det enda hon sett tidigare i livet. Gränser och tullar mellan länderna hon åkte genom var främmande och skrämmande. Men än mer skrämmande var att stanna kvar i byn och därmed veta att man står utanför allt. Arbetsmöjligheter, inkludering i samhället, mänskliga rättigheter.

Alina och hennes man satt på en parkbänk i Bandhagen och såg på varandra. Nu ska vi tigga pengar – hur gör man? De visste inte. Efter ett par dygn på samma bänk insåg Alina att de var tvungna att ta sig vidare till en plats där det fanns mer folk i rörelse. Ännu en tid därefter hamnade Alina på Rörstrandsgatan där jag träffade henne under hösten 2013.

Alina har två döttrar, precis som jag. Hon har en blind bror, en mamma och en pappa hemma i byn som hon nu samlar pengar till. Ingen av de har arbete längre. Innan hade hon en tjänst som städerska men efter krisen i Rumänien förlorade ett enormt antal romer sina jobb.

Alina och hennes man hade hoppats på att kunna söka jobb i Sverige men okunskaper i språken ställer givetvis till det. Nu hoppas de, efter att ha varit en del i Sverige, på att kunna få ett samordningsnummer för att kunna arbeta.

Vi kommunicerar på knackig svengelska samt via en översättningsapp i telefonen. Hon brister när hon talar om sina barn, jag frågar om den äldsta går i skolan. Vi pratar länge ibland, och jag har ventilerat många av de funderingar jag haft.

S: Är det någon som bestämmer över dig här?

A: Nej. Ingen. Det är många som frågar men så är det inte.

S: Hur var det när du var barn, hade ni det lika fattigt då?

A: Ja det var väldigt dåligt. Vi var många som var fattiga.

S: Får du ihop en del pengar här?

A: Lite.

Alina visar mig, idag har hon fått 30 kronor i mynt som hon tar upp från fickan.

-Jag har fått 50 kronor ibland, 100 ibland. Allt skickar jag hem. Efter några dagar ringer min mamma och säger vad hon har köpt för pengarna.

S: Vad behöver du främst nu, till dig och dina barn?

A: Vad vi behöver är pengar till vårt hus. Det har varit översvämning och vi har inte råd att laga det som gått sönder. Vi har plast och tyg för fönstren nu och det är lika kallt där som här. Vår äldsta dotters skola kostar 1000 kronor i kvartalet, jag har fått hjälp till det innan i år men måste betala nästa period i december. Det är inget i Rumänien som är gratis. Allt kostar och vi har ingenting.

Alina blir ledsen och förklarar att hennes högsta önskan är att hennes flickor ska slippa lidande och utanförskap.

S:Tycker Alexandra om att gå i skolan?

Alina skiner upp.

-O ja! Hon älskar det. Och hon har kompisar där.

Min förmåga att ta in allt hon berättar krymper på något vis. Jag blir förtvivlad, jag skäms, jag blir heligt skitförbannad. Många frågor går runt inuti, hur kan ett land som inte tar sitt folks problem på allvar på vara kvar i EU? Hur kan vi hjälpa? Vem kan mer om dessa frågor? Hur. Kan. Vi. Hjälpa.

Efter ett par dagar kopplar Alina ihop mig med en eldsjäl som heter Kalle. Han är hennes vän, han har varit gift med en rumänska och kan språket. Han undervisar romer i Svenska och hjälper dem med myndighetskontakter. Han berättar att det är flera i vår stadsdel som engagerat sig i Alina och romernas situation här i stort. Jag blir inbjuden till ett samtal om hur vi kan hjälpa, och träffar Ann, Eva, och Gunnel. Vi pratar om organisationer som arbetar i Rumänien och bestämmer oss för att ta reda på mer- hur ser det egentligen ut  i tex Malu Vanat där Alina bor? Hur arbetar man för att förbättra?

Efter ett par dagar förstår jag att en av organisationerna som är i framkant i att förbättra romernas situation i Rumänien är Hoppets Stjärna.

Jag mailar Lennart Eriksson, son till organisationens grundare. Han svarar att han redan hört om Alina via en av de andra tjejerna jag träffade på mötet. Han skriver:

”Den 27/12 kommer Alina att vara hemma i Malu Vanat (som ligger väldigt långt från Iasi där vi jobbar) och då kommer vi att ordna någon lokal pastor vi känner att besöka henne. Sedan är det bara att sätta igång och hjälpa Alina med sitt förstörda hus. För jag tror helt och fullt att Alina är i desperat behov av hjälp. Det är de allihopa. I desperat behov. Därför känns det gott i hjärtat att vi nu tar 24 års erfarenheter i landet, och gör något åt situationen för romerna. Men det är komplext. Oerhört komplext. Ju mer jag frågar och försöker lära mig, desto mer inser jag hur lite vi i vårt land verkligen vet om romernas sorgliga historia. Jag har inte ens ett ordförråd för att berätta om det. I Sverige använder vi ord som ”Kris” och ”Katastrof” alldeles för lättvindigt. Om exempelvis vi i Sverige har en kris på grund av att det blir ett extraval i mars – vilket ord ska jag då använda för att beskriva romernas situation?

Hoppets Stjärna kommer att ägna många år åt att förändra romernas situation i Rumänien. Efter 24 år har vi lyckats hitta väl fungerande alternativ för familjer med funktionsnedsatta barn. Snart finns det inga hemska institutioner kvar. Vårt fokus på familjen är klockrent, och är en stor framgång. Nu är vi nära helt nya lagar, reformer och ändrade attityder bland befolkningen. Men vi är inte framme än, mycket återstår. Och vi fortsätter. Men – det visar sig att de kunskaper, kontaktnät, strategier, förtroende och myndighetskontakter vi har idag, passar perfekt för att angripa romer-problemet. Ingen trodde att det var möjligt att förändra samhällets syn på funktionsnedsatta. Men det är på gång – i full fart. Ingen tror att det går och förändra Rumäners syn på romer – men jag säger: -Jodå, det går det visst.

Gå in på www.starofhope.se/romer och läs.

Det går att förändra. Vi måste visa de rumänska samhället, politiker och medborgare, att det är möjligt. Först måste Hoppets Stjärna genomföra och lyckas med sociala projekt. Barnen måste folkbokföras och börja i skolan, de måste få hjälp med studiestöd efter skolan. Listan kan göras lång på vad som måste göras, med det viktiga är att vi ser romerna i ögonen, lyssnar på dem och anpassar insatserna efter de specifika behov som finns i varje romsamhälle.

I Rumänien arbetar förutom Hoppets Stjärna, Hjärta till Hjärta, Erikshjälpen och Sam-hjälpen. Vi arbetar på olika ställen i detta stora land, och vi försöker hjälpa varandra i de stora strukturella frågorna. Det är en jätteutmaning, och har behövs många insatser. Men vi har avsikten att samordna oss, så vi kompletterar varandra.

Förresten – jag fick av den tidigare Rumänienske Presidenten titeln ” Sir” den 6/12 2012.  Är alltså Riddare enligt Rumänsk lag. Jag skriver detta med glimten i ögat. Men – det är otroligt värdefullt om man vill förändra i Rumänien. Ingen Rumän nonchalerar mig.  De skulle bara våga…:-)”

Sir Lennart. Jag är mållös. Tack. Jag ger dig min beundran och mina futtiga 200 kronor i månaden.

Det är många som är skeptiska till om det är rätt att ge romerna vi möter på våra julpyntade gator en slant. Tvekar du så tvekar du, det är inget konstigt. Men fryser de? Ge ett par vantar. Är någon hungrig? Köp lite mat. Ge ett Hej. Ge ett leende.

Och -Gå in på någon av de ovan nämnda organisationernas sida och bli månadsgivare.

Om du inte tycker att just det här ska få ditt engagemang – engagera dig i något annat. Och jag vet. Du kanske inte har tid. Eller ork. Men..du kanske har tid ELLER ork? Eller…både och? Då kan vi förbättra förbaskat mycket och bli en liten ljusglimt för väldigt många.