Hej Annie och Jan.

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Ibland hejdar sig tiden när oönskade situationer uppstår och vi i nästa andetag har en högst ofrivillig verklighet att förhålla oss till.

Med ett omfattande väljarstöd på närmare 40%  är det uppenbart att många känner med er i alliansen efter gårdagens val.

I år våndades jag personligen mer än någonsin eftersom jag inte ser något parti som en självklar politisk hemvist, snarare ser jag klara poänger i så gott som samtligas politik. Ihärdigt gjorde jag tester, valkompasser och läste på innan jag igår begav mig till vallokalen. Till slut, efter sexton laddade minuter i båset i min dotters skolmatsal, lade jag, som känner mig som en socialliberal feminist, min röst på Centern och dig Annie.

Jag är en snart fyrtioårig tvåbarnsmamma som föddes rätt in i den svenska medelklassen i mitten av 1970-talet. Med hjärtat i mitten och med vänner både till höger och vänster, med erfarenhet av såväl arbetslöshet som sjukskrivning och som egenföretagare och kulturarbetare ter sig möjligen ambivalensen självklar. Jag upplever blockpolitik som förvirrande, något förlegad och begränsande. Jag har haft förmånen att ha röstat i hela fem svenska riksdagsval, endast två gånger av dessa föll rösten på samma parti, det var ditt FP, Jan.

Tyvärr verkar det inte som om det bara är jag som varit osäker i år. Just nu visar valmyndigheten en siffra på 17% röstberättigade som lät bli att rösta, en siffra som är större än Sverigedemokraternas 12,9% och även den väl värd att begrunda. Osäkerhet och en hel del vilsna funderingar, brist på engagemang, en känsla av hopplöshet och en rejäl dos fördomar kan ligga till grund för dessa siffror.

Visst finns det en hel del som ni i alliansen kunde gjort bättre under era regeringsår, men vet ni, jag har inte ork att hela tiden fokusera på det ickefungerande, det dysfunktionella. Känner inte ni likadant i era debatter ibland? Att man vill flytta fokus till det den andre gjort och gör istället för det som inte gjorts och görs? Jag är full av beundran för såväl er som era kollegor och motståndare som valt att gå in så helhjärtat i politiken. Jag är tacksam över mycket som ni i alliansen uträttat, dock finns ett par hjärtefrågor som jag saknat i er politik. Men – man kan inte få allt. Det vet vi alltför väl nu när valet inte kom att sluta som ni och nästan 40% av väljarna hade önskat.

I morse försökte jag efter bästa förmåga förklara för våra flickor att det inte blev det ”laget jag hejjade på” som vann valet, utan att det blir en förändring bland dem som ”bestämmer mest” i vårt land. Med frukostflingorna i mungipan och på ett för åldern särdeles självklart vis, sa vår fyraåring; Alla får bestämma, bara de är snälla.

Det var just det, den lilla parametern.

Sverigedemokraterna har brutit ny mark. En kraft som skrämmer 87% av de aktiva väljarna har fått allt större plats, en kraft som jag förmodar har sitt ursprung i en skavande rädsla och ett drypande missnöje över ett alldeles för snålt diskussionsutrymme hos samtliga andra partier under de senaste åren. Gravt sörjer jag SDs väljarstöd idag och vi får höra i samtliga partiledare kommentera i media att de själva gör detsamma. Ni verkar så rörande eniga om att SD inte ska få inflytande, om att ni är beredda på att agera kraftfullt både enskilt och tillsammans för att det ska förbli så.

Jag vill inte på något vis framstå som sakkunnig här, som att ni bara ska ändra er agenda, men Annie och Jan – vi har ett större problem nu än att stå på rätt sida. Det visar sig finnas en chans till ett samarbete som ger er chansen att rädda en hel del av det ni varit rädda ska gå förlorat vid ett regeringsskifte.

Igår kväll när du Jan talade inför ditt parti så sa du något som jag tyckte var hedersamt av dig att yttra i den minst sagt trista situationen som du befann dig i. Trots besvikelse och förlust förmådde du ändå se de väljarna ni faktiskt fick stöd av – i FPs fall ca 350.000 personer. De, sa du, de skulle ni inte glömma bort. I ditt fall Annie är väljarna ännu fler.

Jag vet att det inte blev som ni tänkte er, jag vet att ni gått till val som en allians, jag vet. Men den där röda handen som nu är utsträckt, är det inte bättre att ta den än att inte ta någon alls?

Den handen kan ge er en möjlighet att göra en hel del av det ni vill, trots att det inte blev i exakt det sammanhang ni önskade och jobbat så hårt för.

Vi har hört hela 2014 hur samtliga partier vet precis vad som är bäst för Sverige, både i EU och inrikes. Nu har ni trots allt en hyfsat tillfälle att visa vad som är bäst i den situation som råder. Vad tror ni att era väljare väljer, att ni är med och påverkar mer eller mindre även om det är med andra omkring er? Förmodligen mer.

Mina ord till er här är varken sprungna ur fakta, statistik eller expertis. Snarare bara ur en envis syn på att dialog löser det mesta. Som en helt vanlig, vilsen väljare, som ett kort tag efter det att elfte timman är slagen lägger mitt hopp till sunt förnuft.

Till och med i Astrid Lindgrens Kalle Blomkvist samarbetar den Röda och den Vita rosen när det blir mer allvar i deras värld än de bett om. Är det inte dags att välja det näst bästa alternativet, Annie? Ett annat sätt att åter vara med i toppen, Jan?

Av oss som röstade igår hoppades 12,9%, möjligen, på en valutgång som denna. Inte fler. Men nu är den här, och vad gör vi?

Jag säger vi för att det inte riktigt är min cup of tea att bara gnälla på det som andra gör fel  och sitta på åskådarplats. Jag agerar gärna, jag vill engagera mig och bidra med det jag kan, tycker och är tack vare de möjligheter svensk demokrati gett mig.

Vi som nu kan bör alltså höja både vår röst och vår lyhördhet.

Fler är för olikheter än de som är emot. Fler struntar i blocken om vi får människor i vårt land att lära sig vikten av samarbete.

I alla tider har vi kompromissat. Jag hoppas på er. Ni är i mina ögon de bredaste partierna, ni har förmågan att tilltala många.

Det blir inte alltid som man önskar. Känslan jag har för närvarande är högst ofrivillig. Känslan av att ha kastat bort min röst på C om ni inte förmår er se bortom ert eget lag, den dröjer sig dessvärre kvar.

Snälla Annie och Jan, ta den där handen. Jag tror Sverige mår bättre av det än om ni avböjer.

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Men det kan bli bra ändå.

Vänliga, hoppfulla hälsningar

Sanna Martin

Sanna Martin är 39 år, artist och egenföretagare, boende i Stockholm.