Hallå Gud, (eller vad hen heter..) Jag ville bara höra…kanske är du märkbart tagen av det ansikte världen visat dig, oss och sig själv den senaste tiden. Jag har så många frågor och funderingar förstår du. SÅ många. Det var kanske inte såhär du hade tänkt dig det hela? Du hade så goda intentioner. Du, vem du nu egentligen är, ville väl ha oss alla olika? Precis så blev det, men tyvärr är det långt ifrån alla som ser det som något bra och värdefullt. Det är väl märkligt ändå att vi människor försöker skylla på något hela tiden. Att vi så sällan ser vår egen del i sammanhang eller ens i egna handlingar. Så kanske det inte heller var menat? Tänk vad många som skyller på varandra och som påstår att andra har fel åsikter, fel värderingar, fel tro eller fel sätt att att leva. Och vad många som skyller på dig, till och med när de begår brott och när de barbariskt tar sig rätten att påstå precis vad som är tillåtet, rätt och fel. Hur i hela världen ska vi göra då? Hur ska vi samarbeta? Hur i helskotta ska vi människor förstå vad som krävs och lämpar ?
Stackars oss, känner jag ibland. Och stackars dig, Gud, Ödet, eller vem du nu är. Förresten, när blev världen en farlig plats? Eller har den alltid varit det? Skräcken i berättelserna vi hör från Paris i januari, eller Köpenhanm i förra veckan förstenar. Vi blir rädda, arga, förtvivlade. Plötsligt kom allt så nära, det var ju här, bara en tvåtimmars romantisk weekendtrip bort. Vi hade ju kunnat sitta med en café au lait eller ett smörrebröd på samma gata precis när det small till. Hemska, vidriga tanke. Visst är det omöjligt att någon föds ond? Jag tror så. Vi formas av miljö, arv och av varandra. Vems business blir det då när människor tar sig sådana friheter som att ta någon annans liv? Hur blir man så desperat? Jag kan inte låta bli att undra, hur var männen med automatvapnen som barn? Fick de leka, springa, busa? Hade de förebilder? Fick flickan som sprängde sig själv till döds i Nigeria härom månaden någonsin nattas, prata om livet, diskutera?
Lyssnade någon på henne? Förstod exempelvis dessa människor rätten till sitt eget uttryck? Visste de att mycket går framåt i livet och världen genom dialog och samtal? Jag tror inte så. Barn gör som vi vuxna gör. Och hos oss vuxna, ja det finns ett sådant förakt, känner jag. Gentemot okända kulturer, mot mindre vetande. Vi håller ett sådant enormt avstånd mellan det vi, här, kan identifiera oss med och det som sker på många andra ställen i världen. Men vi kanske måste göra det, vi kan väl inte direkt åka till krigshärdar och ta människors vapen, så gör man väl bara inte. Men agera hade väl varit bra, på något sätt. Jag sitter alltså inte inne på någon lösning här, Gud, det gör jag inte. Dock gör det mig sjukt arg när människor dömer, vare sig det rör sig om situationer eller synen på andra. Folk är för jävla lata med att ta reda på hur saker ligger till. Dumhet, lathet och en sjuhelvetes förväntan att andra ska lösa det mesta finns centralt i många idag. Så vems ansvar är det att sprida framtidstro då? I synnerhet utanför det egna hemmet? Om vi alla ser till att ta ett visst ansvar här, i vår vardag, tror du att det hjälper? Om vi talar med våra egna barn, tittar på deras kompisar, fråga hur de mår. Om vi frågar oss fram, vad gäller utsatta människor vi ser, kring vad de behöver, hur de önskar få stöd, då borde vi väl sakta men säkert börja förstå människor bättre? Och om vi sedan får, visar och använder den förståelsen, så ger det kanhända ringar på vattnet. Om vi sedan dessutom stöttar arbetet som företag, organisationer och till viss del politiker gör i både i och u-länder, om vi kräver rapportering, mer dialog och visar vårt engagemang i både stort och smått borde hoppet om en ljusare framtid bli lite större. Liiite, faktiskt. Skulle jag gissa. Nej du Gud, nu går jag och mina funderingar och lägger oss. Vad många frågor det blev. En sak kan du få av mig ikväll, ett löfte. Jag tänker fortsätta tro på världen och oss i den. Godnatt.
