Att ha barn. Att få vara någons förälder. Det är svindlande. På riktigt helt rubbat svindlande.
Snart har just jag ett barn som är tio år. De här senaste tio åren har varit de som gått fortast. Det är ju en sådan näst intill förbjuden klyscha det där, att säga att tiden går fortare med barn. Även sägningar som ”jag fattar inte vad jag höll på med innan jag fick barn, vad fyllde jag mitt liv med”, hör man ju. Där håller jag inte med. Jag fyllde mitt liv med allt annat jag älskar, innan hon kom. Jag fyllde min tid med mig själv, mitt arbete, mina drömmar och visioner, min kärlek till min man och till vårt gemensamma varande, till vänner, platser och tankar av all sköns slag.
Jag hann knappt längta förrän jag blev gravid. Men det höll inte i sig, och sorgen som sköljde över mig blev så mycket större än längtan någonsin hunnit bli. Mitt 28-åriga sinne tyngdes av vetskapen om att det var långt ifrån någon slags rättighet att bli någons förälder, det var inget som man kunde räkna med skulle ske. Visst visste jag detta, intellektuellt sett, självklart. Men känslan gjorde något med mig, och oron som etsade sig fast när nästa, då högt efterlängtade, graviditet var ett faktum var som en nagel i ögat. Jag vågade inte vara glad, jag vågade inte hoppas för mycket. Just den här oron kring att få barn är fundamental i mångas existens, samtidigt som den ter sig smått komisk. Att alltså först oroa sig för att inte kunna bli gravid, för att sedan oroa sig för att inte få missfall, sedemera för att inte barnet och magen ska växa, för att därefter oroas för att man inte ska känna barnet inuti magen och för att något fel ska upptäckas. Oron går ifrån detta till att nå sin kulmen inför själva födandet, tänk om något går allvarligt fel, tänk om, tänk om…!
Om det sedan gick fint ändå så kommer man hem med inte bara en sargad del av sin högst troligt deformerade kropp utan även en förstorad oro – tänk om barnet slutar andas nu. När vår äldsta dotter packades in i bilen från BB var hon tre små dagar ung. Känslan när jag satt med henne i famnen och blickade ut över gatan där vi fortfarande bor var att detta är bara för bra. Ska det verkligen få fortsätta vara såhär bra för oss? Oron hade gått från en molande, ömsom störande oro inombords till att vissa hormonellt ofördelaktiga stunder vara förlamande. Jag blev sedemera inte bara med grava amningsbesvär utan även med tvångstankar som kretsade kring situationer när jag passerade broar med den lilla i barnvagn. Självklart, kändes det, skulle någon idiotisk människa komma på tanken att ta barnet och kasta nedför broräcket. Världen blev plötsligt hotfull på nytt, som när jag var liten och hamnade på fel buss jämte bröliga norrortsungdomar. Vår lilla enkelriktade gatas trottoarer tycktes ha krympt på bredden och jag skrek till bilarna att de inte skulle köra så fort. I mina mest balanserade stunder tänkte jag att ”det här går över, oron är en del av att ha fått en bebis för första gången”. Jo, men nej. Den går inte över. Den skiftar bara i nyans.
Jag har snart ett barn som är tio år. Ett barn som har en mamma som känner sig som en sämre sortens skådespelare när hon gör sitt yttersta för att övertyga barnet om att det är helt ok att gå själv till och från skolan, till exempel. Det är klart att det är ok, lilla barn. Det är bara det att den här mamman är precis som de flesta andra mammor är – Så in i märgen lycklig över att du finns och så in i märgen rädd för att något o-bra ska hända dig eller komma i vår väg. Jag ska skärpa mig, jag lovar.
