Musiken.

Den som räddat mig så många gånger. Den som får mig att glömma hur ängslig jag är. Den som förstärker det sköra. Den som varit en ventil, enda vägen till att vissa dagar få lov att känna sig som sig själv. Där finns acceptans, utrymme för både styrka och svaghet, där finns världar som inte känns av i tystnaden.

Tystnaden. Den som är vilan, lisan och återhämtning lika mycket som musiken. Tystnaden som ofta är efterlängtad, omslutande, kärleksfull, liksom musiken.

Jag måste få båda.

Min musikintresserade man insåg efter en tid tillsammans hur sinnessjukt tråkigt det i detta sammanhanget kan vara att leva med en som jobbar med musik, ljud och text. Jag brukar inte musik särdeles ofta hemma på ledig tid, det måste jag medge. Sedan får jag ryck, letar fram gamla plattor, de som odlar just det jag vet att jag är i behov av just denna stund.

Simon & Garfunkel, första egna plattan. Fortfarande kan jag känna doften av ett liv jag inte visste att jag skulle få. De ungdomliga tankarna som fick vandra fritt, världen som fanns där i gitarren och de modesta rösterna. Barbra, Bette. Drömmen om det storslagna, dramatiska. Med värme och humor, orden som fick liv i deras röster. Aretha, Stevie. Svänget. Fasen vad vit jag är. Det färgstarka soundet blev mer exotiskt för att det var så mycket i detta som jag själv inte alls var och hade. Agnetha Fältskog, Tommy Körberg. Det rena, tydliga, självklara.

Min egen röst. Först hes och ättrig. Sedemera kämpandes i motvind. Stundom obegränsad.

Jag älskar röster, även de icke omedelbart skönsjungande, ibland älskar jag just dessa mest av alla! Det lite fulare och det opolerade som liksom får mig att tänka att livet nog hade annat för sig än att vara vackert och behagande.

Det allra mest storartade kring musiken, rösterna och orden är vad detta framkallar i mig.

Ibland måste jag stänga av när Laleh sjunger sin Some die young för att jag blir så uppfylld av att vara så levande och samtidigt så livrädd. När Körberg sjunger Benny Anderssons och Björn Ulvaeus tänker jag att det inte bara är äldre människor som hör de där körerna. När Helen Sjöholm sjunger frasen ”Om du får egna barn och tröstar dem med sångerna vi sjunger nu, då är jag där med er, var kväll” i Tomas Andersson Wijs bearbetning av Billy Joels Sångerna, då svindlar det.

Oundvikligt är det att värja sig, både mot kraften i det positiva som berör oss samt det som får en att förstå att livet faktiskt är ändligt och för alltid förunderligt.
Att få arbeta med det som själv inspirerat en är stort. Eller, är det så stort egentligen?

Det jag insåg att jag var intresserad av odlade jag. Den fallenhet och talang som fanns köpte jag kunskap till, och jag gav min tid och mitt engagemang. Jag övade, tränade och sög åt mig som en svamp av det som kom i min väg som jag trodde kunde vara användbart att få med sig in i arbetet.

Just precis så gör ju många på den ofta mycket mödosamma vägen till sitt yrkesliv, vad man än går för yrke till mötes.

En uppsjö av professionella utövare inom just musiken får ofta sin kunskap och tid förminskad och trivialiserad till något som gärna näst intill gratis ska vara alla till hands. De jobbar väl ändå med sin hobby. De måste ha så roligt och vara så tacksamma som nått ut med sina alster.

Men nej för fasen; de jobbar med något de sett till att bli bra på. De ger oss upplevelser. Mitt i allting, med alla våra tillkortakommanden och förhoppningar får musikskaparna mitt och andras liv att berikas. Om det ska betraktas som en bieffekt av att odla en hobby så högaktar jag alla dessa kollegor världen över än mer.

Jag säger som Niklas Strömstedt; Tack för musiken.

I mitt eget fall har jag bara gett ut en platta. Den innehöll inte ens egenkomponerat material, utan det leasade jag från den eminente Peter LeMarc. En gång uttalade han att hans senaste utbetalning från digital musikförsäljning från bland annat Spotify räckte till några liter mjölk.

Detta, som så mycket annat, tål att tänkas på. Upplevelserna vi får är oerhört billiga.