Idag är mitt livs sista 30-nånting dag. Min sista dag under det berömda 40-strecket. Att fylla 40 år i morgon känns enbart positivt. Aldrig tidigare har jag nog sett fram så mycket emot min födelsedag. Aldrig tidigare har jag upplevt sådan tacksamhet över att få lägga till ännu ett år på mitt livs skala. Jag har alltid gillat att fylla år. Jag blir otroligt glad över de grattis jag får, och ofta förutsätter jag felaktigt att de flesta andra också uppskattar att fylla år. Jag själv tycker det är fantastiskt att fira att man funnits i en viss tid, hur mycket eller lite man än fyller. Vi firar ju livet. Jag hoppas innerligt att de som inte tycker om att fira sina födelsedagar ser till att fira sig själva och sitt liv på andra vis, för det är vi och livet väl värda.

All denna laddning kring att fylla just 40. Jag fattar inte den tror jag. Personligen var jag redan i övre tonåren en sådan som fick höra att jag såg äldre ut än jag var, och det har hållit i sig, fram till gDet finns så mycket bra i att bli lite äldre. Förutom alla visdomsklyschor och insiktsfloskler vill jag slå ett slag för erfarenheten. Erfarenhet slår väl allt! Då vore det ju lite märkligt om inte denna erfarenhet av en själv och livet omkring en skulle få lov att vara synlig, både i hur vi ser ut och hur vi uppför oss.

Härom dagen visade en kompis mig ett galet roligt och sylvasst klipp med Julia Louis Dreyfus, Patricia Arquette, Tina Fey och Amy Schumer. Det firade Julia Louis Dreyfus ”Last Fuckable Day” och konstaterade bland annat detta: ”In every actresses life, the media decides when you finally reach the point where you are not believably fuckable anymore”.

Det hela är så förbannat roligt gjort och bisarrt på alla de vis, inte minst på grund av ett bitterljuvt stråk av igenkänning då många kvinnor i allmänhet men vi som arbetar synligt på t ex en scen i synnerhet, ofta bedöms och begränsas utifrån vår ålder.

Jag har varit något naiv vad gäller att se detta tidigare. För övrigt är jag även förbannat naiv vad gäller att en hel del i min bekantskapskrets nosat på föryngringsingrepp av olika slag, jag har inte fattat grejen och upplever inte att någon någonsin skulle behöva ta till något sådant alls – men känner de själva annorlunda så är det ju bra att det finns alternativ, visst.

Själv känner jag att det funkar tillräckligt bra som det är, jag duger gott nog utan någon spruta här eller någon lasrad stråle där.

Det finns en rätt galen paradox kring det här med åldrande. Vi vill inte att det ska synas och märkas att vi blir äldre, men vi vill gärna bli gamla.

”Mamma, nu kommer du nog att börja krympa snart”, sa min yngsta tjej häromdagen när vi pratade om att jag snart fyller år. ”Nej, vet du det dröjer nog allt lite”, svarade jag.
Senare på kvällen när barnen somnat kom jag att tänka på det där igen. Kan så vara att det bara är gamla tanter och farbröder som krymper rent fysiskt när de fått vara med i många år. Men kanske är ändå normen att äldre människor, alltså ännu äldre än vad jag nu ska till att bli, leds till att krympa sin plats och sin potential i samhället med tiden. Kanske ses det som en negativt laddad utförsbacke efter medelåldern. Vad vet jag.

Rent statistiskt har jag ytterligare knappa två år kvar innan jag är mitt i en svensk kvinnas liv, enligt Statistiska centralbyrån. Långt till medelåldern har jag således verkligen inte. Jag har under de senaste tio åren, precis som många andra mellan 30 och 40, försökt kombinera att bli första – och andragångsförälder med att driva företag och vara anställd, peaka i det jag gör, vara en hyfsat fungerande fru och en anständig, tänkande människa.

Jag vet inte hur det gick och hur kul jag varit under vägen, men det gick. Just nu mår jag väldigt bra, och jag har under en del av dessa senaste år av ömsom stretande och kämpande förvissat mig själv om att jag kommer att komma mer till min både artistiska och medmänskliga rätt kring mina 40. Jag har varit rätt så säker på att min tid kring 40 kommer att vara bra, för att inte säga toppen av mitt liv.

Jag är rätt säkert på att toppen på livet är bred. Rejäl och stabil, bred och individuell. Och jag tror att just jag är där just nu.

Jag är snart 40, jag lär mig fortfarande mycket, och lär även andra en del, och jag kommer inte att krympa. Snarare ska jag stå på magnifika tjejers medelådersbarrikad och fortsätta växa. Krymper gör jag inte på mycket mycket länge, inte på ett endaste vis. Fanken vad jag ska fira i morgon!ganska nyss. Nu ser jag ut att vara min egen ålder, jag känner mig som min egen ålder och jag vill inte ha någon annan ålder.