Grattis Sverige, och kämpa på!

Älskade Sverige, grattis på din dag. Eller, kämpa på, kanske faktiskt passar bättre.

I dagar som dessa, när två ensamkommande systrar från Angola ska återsändas, när vi får höra att det återvänder terrortränade IS-svenskar som verkar kunna röra sig fritt mitt ibland oss, och när utsatta, tiggande eu-migranter kantrar trottoarerna i hopp om ett bättre liv, i dessa dagar är mina känslor som prins Daniels var en gång, all over the place. Jag tycker om att bo i ett land som folk vill till och inte ifrån, det är fler som uttryckt detta idag. Men jag tycker inte om att bo i ett land som blundar för utmaningar och obekväma situationer.

Den senaste tiden har jag tagit del av ett par artiklar som berör tiggandes situation. Alla har olika vinklar och tillsammans påvisar det lite hur komplext ämnet är. Väldigt få vet faktiskt bäst, och så alltså inte heller jag.

För ett halvår sedan skrev jag om Alina, min romska bekant som bland annat jag försöker hjälpa till ett bättre liv. Alina är i Rumänien nu, sist hon var här konstaterade hon att det är mer människor från hennes del av Europa här nu än det någonsin varit tidigare. Hon beskrev det som att klimatet hårdnat dem emellan, människor från olika klaner och delar av de berörda länderna bråkar och är aggressiva. Vi konstaterade gemensamt att detta sker i den desperation som även den har vuxit. Alina vill inget hellre än att lära sig svenska och kunna arbeta i perioder här, att hitta jobb i Rumänien är inte ens ett något hon hoppas på längre. Efter Alina kom Maria, Sofia, Mira med flera, som jag talar lite med ibland, ger lite frukt eller dricka eller en filt. Men bara det. Jag har slutat ge pengar. En dag i vintras hade jag bestämt mig för att försöka ge några kronor till alla jag såg en dag. Vid 12 på dagen gav jag upp, vid det laget hade jag gjort av med 300 kr. Jag började sätta mig in mer i och läsa om romers situation och det var då jag insåg att om jag vill hjälpa till får jag nog ändra strategi. Jag blev månadsgivare i en av de större välgörenhetsorganisationerna som verkat i Rumänien sedan slutet av 80talet.

Samtidigt kom fler och fler behövande till våra gator. Fler och fler i allra högsta grad levande, väl fungerande och kapabla människor som helt fallit mellan stolarna i alla system. Människor som i ren desperation tagit saken i egna händer och som med sin vistelse här försöker samla ihop pengar till ett bättre liv.

Ömsom stilla och ömsom argare undrar jag- Vem tycker INTE att vi behöver göra något åt detta?

Det är ett enormt problem att det finns ett samhälle utanför samhället. Det är ett enormt problem att vi i Sverige säger ”välkomna hit”, men att stad och stat sedan förlitar sig på att kyrkor och volontärer ger de behövande mat, möjlighet till dusch och toalettbesök samt hjälp med kläder, myndighetskontakter och vård. Jag bor i Vasastan i Stockholm, ett synnerligen privilegierat område på många vis. I just denna fråga är det ett av de områden med flest tiggande EU-migranter, vilket beror på att flera kyrkor i stadsdelen gör en betydande insats för dessa människor. En av Sveriges största kyrkor som hjälper på många sätt ligger 50 meter från vår port, och 50 m åt andra hållet under en bro sover en del av de romer som rör sig i våra kvarter.

Vi kan inte blunda längre. Inte ens folk som jag själv, som tycker sig ha både tolerans och god människosyn, kan tro att utrymmet i våra städer och kommuner är obegränsat. Vi behöver ta ansvar och sätta någon form av gräns, exakt hur den ska se ut vet jag inte. Jag tänker att vi från Sveriges håll behöver markera enormt i EU och jag i mitt eget partipolitiska virrvarr av åsikter gladdes oerhört åt onsdagens gemensamt formulerade debattartikel i expressen signerad Soraya Post (Fi) och Fredrick Federley (C). Det finns hopp om enastående samarbete när vi går ihop på olika sätt, det här är en fråga som berör alla, inte bara vissa partiers väljare. De som vill göra detta till en partipolitisk fråga gör mig helt matt. Tror någon, på allvar, att den förra oppositionen, dvs nuvarande regering, hade tyckt att den förra regeringen hanterade detta bra om rollerna just nu varit ombytta?     Det ingår i dealen att hitta fel i den ”andra sidan” vad gäller allt, anteckna gärna det, i synnerhet vänstermänniskor som skanderar rasist så fort en åsikt kring tiggeri som ämne yppas. Den brundoftande högerflanken ges onödigt mycket vatten på sina kvarnar om vi inte erkänner att tiggeriet idag är ett problem.

OM nu Rumänien ska vara en del av EU trots att de bevisligen varken tar hänsyn till sitt eget folk eller mänskliga rättigheter och hittills inte kunnat fördela EUs medel korrekt för nödvändiga insatser i det egna landet – ge då medlen till etablerade hjälporganisationer på plats. Just detta har föreslagits från svenskt Eu-håll. Organisationerna i fråga gör enorma insatser och har stor respekt i Rumänien. Lennart Eriksson, som är utvecklingschef på Hoppets Stjärna skrev i Expressen i mars att ”vi behöver ge de romska tiggarna värdighet här men förändring där”. Jag har sagt det förr och jag säger det igen – vill man hjälpa till – bli månadsgivare direkt i projekt som rör romer, lämpligen i Hjärta till Hjärta eller nämnda Hoppets Stjärna som båda verkat där sedan 80-talet. Dina 200 spänn per månad går då framför allt till barns och familjers behov, man arbetar mycket förebyggande och ser till att barnen lär sig om bland annat hygien. Vill man hjälpa till här hemma – kolla in föreningen HEM som arbetar aktivt med svenskundervisning, vårdhjälp och mycket mer.

Men – försök för all del inte att få detta till partipolitik. Att gå ut på Facebook och ta bort folk som inte tycker som du som ”vän” hjälper föga, lika lite som det skapar ett bra debattklimat att döma ut folks åsikter om att det här är svårt och behöver göras något åt som rasistiska och omänskliga. Att dagis i innerstan får stänga sina sandlådor eller att en skola som brukar spendera raster i Observatorielunden inte kan det längre pga tältboende migranter som i desperation tvingats använda buskarna som toalett är inte och kommer aldrig vara ok och detta måste vi få lova att tycka och säga.

Jag är inte för ett tiggeriförbud. Jag är för att Sverige ska vara den humanitära stormakt som Stefan Lövén talade om i sin regeringsförklaring. Men att landet ganska lagom arbetar i det tysta och tillsätter en massa utredningar kan jag inte acceptera när problemet finns här och nu. Detta påpekades även i tisdags i en artikel där M´s partisekreterare Tobias Tobé ifrågasatte regeringens hållning, något som i sociala medier givetvis retade gallfeber på S, Mp & V. Hans tre förslag är väldigt basic måste jag säga. Att öka pressen på EU, att hjälpa kommuner att kunna stoppa tältläger samt att komma tillrätta med själva organiseringen som för folk hit.
Det skapas alltså business av risiga bussbolag genom att ta saftigt betalt för att köra hit människor som hyser hopp. Bussbolagen tjänar på varenda kilo packning som tas med på bussen och det tas ombord fler än det finns säten för ibland har jag hört. I allra högsta grad o-bra.

Men att se utsatta människor prata med varandra här på gatorna eller stå och ta en gratis kaffe ihop verkar reta upp en hel del. Folk verkar tro att detta liksom är bilden av det ”organiserade”. Hur kan just det störa folk här i stan?

Låt mig bara påminna om hur vi människor absolut oftast fungerar – vi söker oss till det vi känner till. Vi hade också organiserat oss och samspråkat med folk på vårt eget språk och sett till att träffa fler i vår egen sits om vi så hade kunnat i en utsatt situation!

Dessa artiklar jag refererar till finns bara en googling bort. Läs och fundera, tycker jag.

Jag är uppgiven, hoppfull, arg, frustrerad, men fylld med övertygelse, samtidigt. Vi kan komma tillrätta med detta om vi ser vår möjlighet att hjälpa, påverka och agera. Vi kan inte själva, de berörda länderna behöver ta sitt ansvar. Vi får tycka att det är svårt, jobbigt och komplext  och detta måste vi få säga, diskutera, ventilera, dryfta och tänka utan att bli kallade främlingfientliga.

I det Sverige som jag firar idag får alla plats. Alla får vara som de önskar, älska vem de vill och stå upp för just den som den är. Det finns plats för mycket, men inte för fördömanden, taskig människosyn eller för stora mått naivitet.