Midsommarafton. En av mina absoluta favoritdagar på hela året. Idag vaknar jag dessvärre upp med stråk av frustration. Oftast när denna känsla infinner sig har den med världen i stort och inte med livet i det lilla att göra. Frustration = skriva. Att skriva i affekt och frustration är nästan alltid en dålig idé, men för att inte midsommarkransen ska flyga av mitt huvud i någon slags explosion om några timmar skriver jag nu ändå, läs den som så vill:)

Brexit är ett faktum, EU har fått sitt livs käftsmäll och jag är urbesviken. Det är oerhört tråkigt att de brittiska landsortsborna (vilket det är) röstat för att separeras mer från övriga Europa. De sänder signaler till yngre generationer att det är bäst att ”stand alone, not united”, något jag aldrig kommer hålla med om. Motsättningarna inom deras eget samhälle verkar inte så många ha tänkt på.

EU behöver verkligen en väckarklocka på många sätt, självklart är det så. Det har förvuxit sig, det har brett ut sig som en vit medelålders man på Stockholms tunnelbana och ingen tar EU i örat.
Men – säg mig, varför i vår tid, börjar man så ofta i så fel ände? Varför börjar man med att säga ”Om det är såhär kanske vi inte är med”? Varför börjar man inte med en hederlig gammal städning där man lyfter lite på skiten i hörnen och tittar efter med funderingen,; ”behöver vi det här”?
EU skulle behöva gå ner i vikt, vilket skulle resultera i en fokusering på det det var – en fredsbevarande union.
Varför börjar vi så ofta i fel ände?
När vi ändå har den frågan uppe vill jag föra över det på resonemanget om den nya hårdare asyllagen som riksdagen klubbade igenom i veckan. Hur kommer det sig att man inte väljer att rensa i systemen, städa bland bromsklossarna och se till att själva slussen in i Sverige blir fungerande? Istället sitter man o ser på landet ur ett helikopterperspektiv från riksdagen, och satsar på en lag som kommer innebära enorma administrativa kostnader och mer byråkrati, en lag som dessutom är långt ifrån glasklart formulerad.
Min magknip kommer när jag förstår att det inte alls kommer att satsas på de som kommer hit, då de bara ska vara här ”ett litet tag” (13 månader – 3 år beroende på flyktingstatus eller skyddsbehov).
Hur ställer vi om inställningen och ser människor som resurser? Att just utelämna eller missa den biten gör mig faktiskt mest ledsen.
Vad gäller familjeåterförening är jag ändå hoppfull när jag läser, den finns och är, om en mamma som tex jag själv kommer hit och vill få hit mina barn. (”Rätt till familjeåterförening gäller bara för maka/sambo/barn under18 år” står det i kursiv, mindre stil längst ned i formuleringen. Smart.)
Däremot kommer ett ensamkommande barn ha mycket svårare att få hit sina föräldrar och syskon. Detta är en lite annan sak och ett ämne i sig. En del människor som arbetar med ensamkommande barn ser dock inte just denna ”åtstramning” som negativ, då en familjeåterförening ofta tenderat att föra tillbaka ett barn som klarat sig bra här i skolan, lärt sig svenska, fått vänner och kommit in i samhället till en ”gammal” roll i familjen som innebär att barnet inte kan fortsätta med allt ovan. En mycket kontroversiell diskussion som kanhända inte tål en såhär kort variant, en vinkel som förvånade mig först men blev mer logisk efter samtal men ett gäng insatta. Och vad är åtstramning för ord? Ovärdigt, kallt och snålt.
Självklart är ingenting i detta hur vi bygger ett samhälle eller en bra värld enkelt, jag har sagt det förr och det tål att sägas igen- det är beundransvärt att vilja bli politiker på toppnivå och försöka påverka. Oavsett om vi är politiker eller ej kan vi väl för bövelen se till att främst bidra till en schysst, nyanserad diskussion och ge av vår respekt och empati till människor som flyr hit. Tyvärr tror jag att den nya lagen även kan komma att minska folks engagemang eftersom den korta tid våra nyanlända riskerar bli här sänder en signal om att de ändå inte kommer bli en del av oss. Det hela känns beklämmande kortsiktigt.
Vad händer med att vara en del av vår tid, och förslagsvis lägga krut på att motverka byråkrati och förlegade system, som till exempel det som Arbetsförmedlingen står för, denna koloss till omodern myndighet vars regelverk sätter käppar i hjulen när folk tar egna initiativ och tex får jobb via LinkedIn eller andra nätverk? Gör om, gör rätt, gräv där ni står politiker. Eller nej förresten, gräv där VI står, människorna, drivkraften, erfarenheten och verkligheten.
Kära Midsommarafton. Det är ljummet ute. Varmare än i världspolitiken. Det är moln nu, men ska bli sol, säger de som vet. Som det så ofta blir ju. Den här dagen innebär stor förväntan och förhoppning hos både barn och vuxna, precis som vi bör känna när vi tänker på världen och framtiden. Hoppet om att vi kan bättre och att världen är allas vår värld kommer alltid finnas kvar. Nu ska jag binda mig en krans. Glad midsommar.