Att tycka olika är en nåd. En rejäl rikedom att diskutera och förhålla sig till. Men…då och då blir tyckande helt plötsligt en smärre ”sanning”.
DN idag. Johanna Pålsson har varit o sett Oscarsrevyn. Gott så. Eller vänta.. Nej. För Johanna Pålsson låter i presentationen av sig själv på DN meddela att hon recenserar musik, och att hon gillar ”Andreas Tillianderska melodikavibraton, bob hund-poetiska texter och högtalarkonserter för elektroakustisk musik” (vilket givetvis inte alls är fel på något sätt).
Då tänker jag lite att…det kanske inte är hon som främst bör skickas för att berätta för läsarna om revy? Eller teater för den delen. Samma recensent skrev om Phantom Of the opera förra veckan att ”det ju är originalproduktionen, men att den skulle må bra av en ansiktslyftning”. Då frångår man ju originalet…
Recensionen börjar med orden ”Att göra revy 2016 är inte lätt”.
Utan att ens ha sett revyn och mina (detta vet jag redan) eminenta och überkompetenta scenkollegor kan jag direkt säga att just detta är korrekt. Det är inte lätt.
Lätt är det inte att göra någon form av scenkonst idag. Allt jämförs tydligen med allt, och vi balanserar på det berömda håret för att i allt berättande inte trampa någon på ens en liten tå.
Att recensera något man som, förhoppningsvis intresserad och sakkunnig, bevittnar bör väl innebära att man för läsaren redogör för intrycken man fått av en upplevelse, och att man är tydlig med vilken kontext det handlar om.
I det här fallet- som inte är helt unikt i recensionssverige- känner jag inte att detta står helt klart. Vill denna utsända se just detta, kan hen ge en rättvis bild av vad publiken kan förvänta sig?
Jag själv vet inte då jag alltså inte sett föreställningen- men min poäng och mitt ifrågasättande handlar om en del som känns igen från livet PÅ scenen; Typecasting.
Hur kommer det sig att man skickar representanter från stora aktörer som DN vars uppenbara expertis är på ett annat område, och som inte ens i första stycket kan undvika paralleller till redan skrivna verk och som i stort endast använder sig av adjektiv som ”plump, tandlöst och trubbigt”?
Skulle inte alla som arbetar med sceniska verk vinna på att de som bedömer vårt arbete liksom VILL se det vi just presenterar?
I många andra tidningar hyllas Oscarsrevyn. Olika är bra, som redan sagts.
Slutet i DNs recension är ändå knäppast.
Om Calle Norlén och Edward Af Sillén saknar fingertoppskänsla- ja då vet jag inte vilka som har det.