Ursäkta en stilla tisdagsundran. Vari finns rimligheten i att sportvärlden fullständigt tokdömer ut Therese Johaug eftersom hon borde vetat att man inte smörjer en läpp med ett preparat man inte känner till till hundra procent? Det är tydligen helt förkastligt och en skandal av enorma proportioner.
Parallellt med detta undrar jag samtidigt vari rimligheten finns i att folk uppenbarligen inte längre kan gå och se en fotbollsmatch. Utan att jämföra Johaug och derbyt i sak vill jag ändå belysa hur en del saker sakta blir vardag och en del saker tendrar att skapa mer chock.
Igår fick ett derby mellan Hammarby och Djurgården avbrytas och förra veckan utbröt bråk o tumult utanför Stadion när Djurgårdens U21 lag skulle spela mot Hammarbys. Just då skulle ett gäng 11-åriga flickor, bland annat min, ta sig hem från sin friidrottsträning. Det gick sådär. De blev rädda, ledsna, osäkra och fick springa till de bussar som tack och lov ändå gick ifrån området.
Sedan när ska vi acceptera att fotboll har helt egna regler även utanför planen? Sedan när är det förenligt att frångå vanligt vett bara för att man tillhör en fotbollsklack? Och sedan när skulle ALLT som inte fungerar vara politikernas ansvar? VAD hände med det egna ansvaret och klubbarnas pathos?
Utdrag ur Aftonbladets intervju igår med Djurgårdens anfallsspelare Mathias Ranegie:

”Sportbladet pratade med Ranégie efter matchen. Då menade anfallaren att de fansen, som tog sig förbi avspärrningarna, blev förbannade på grund av att Hammarbys klack sjöng ”Always look on the bright side of life”.
– De blev nog trötta på den där ramsan…jag blev också rätt trött på den. Jag tror de sjöng i tio minuter, till slut tappade de det. Fansen…det är inte lätt att vara djurgårdsfans, speciellt i den här matchen när vi har 2-0 och tappar till 2-4. Så hade jag varit en supporter så hade jag också…jag hade lagt ner hela branschen.
– Vi stack i väg rätt snabbt efteråt. Så är det, blir man provocerad så… jag tappar det också, vi är inte mer än människor.
Tycker du att de gjorde rätt?
– Nej, men det kan jag inte säga heller. Jag kan förstå, men det är en annan sak. Sen att det skulle vara rätt, nej. Provocerar man människor så kan de till slut tappa det. Så funkar livet, så är det. Hade de inte sjungit den ramsan så hade det inte blivit någonting, det är jag helt övertygad om.”

Var fasen ska jag börja.
Eh. Det är inte lätt att vara Djurgårdsfans, visst sörru men ingen har liksom sagt att det ens är lätt att vara människa. Och pardon my french men angående ”vi är inte mer än människor” så vill jag bara påpeka att det vi pratar om här faktiskt inte är mer än fotboll. Det är inte ett krig. Och vet du- DU och din sports val att deala med de här pinsamheterna får MIG och många andra att tappa det! Väx upp. Om någon retas på skolgården i sexan- ska vi ”förstå” om denne också tappar det och visar det på samma vis som era supportrar visar missnöje på er match?

Det handlar väl om sport. Eller det brukade göra det. Men vad handlar det om numera, på riktigt? Makt och pengar? Antagligen. Brukligt nuförtiden. All over the place.
Men – om det varit en annan publik arena som en teater, Melodifestivalen, eller till och med en annan lagsport- då hade det inte låtit såhär. Då hade inte evenemangen arrangerats på ett sånt här sätt. Man hade inte accepterat att andra som köpt biljetter ska behöva bli såhär störda när de kanske tillhör en mer civiliserad skara som kan hantera en situation där en match liksom är och får vara en match.
Fotbollskulturen har fullkomligt ballat ur och det som händer är svinigt och ovärdigt. All inspiration som barn och ungdomar får av äldre duktiga förebilder betyder ingenting så länge det inte markeras mycket tydligare från just spelare, ledare, klubbar och arrangörer. En stilla undran till- Vad väntas det på?l