Boardar just planet från Halmstad till Stockholm. Tydligt och trevligt säger utroparen i högtalarna att planet nästintill är fullt idag. Det är bara en ingång, baktill i flygplanet som alla passagerare nu ska använda. Vi ombeds således gå framåt när vi kommit in för att inte stoppa upp flödet. Det stoppas upp likt förbannat. Varför? JO- ett skönt antal människor med högst okänd intelligens och väldig brist på sk feeling tar lugnt sin tid och inte minst sin plats.
Först I gången. Avtagandes sina rockar och halsdukar i maaaaklig takt. Sedan sätter de sig LÅNGSAMT – på yttersätet mot gången, av de två som finns på varje sida av flygplanets mittgång, sätet innanför är tomt.
När jag går på så mååååste jag, med min mest sonora stämma, av någon outgrundlig men tourettesdoftande anledning, påpeka detta för flygvärdinnan.
”Alltså, är folk såhär osmidiga ofta eller, att på en nästintill full flight liksom barrikadera gången OCH två säten som för att markera att ”Här är det fullt””….? frågar jag.
Flygvärdinnan skrattar. På klingande halländska svarar hon nästan lika högt (jag älskar henne redan) ”Japp, det händer jämt”.
Jag hittar ett säte och tittar mig omkring.
Samtliga som jag nu stört mig på och som jag nu kan konstatera sitter ytterst med sin väska/tidning/iPad på sätet innanför är män. Vita män, i klart övre medelåldern. (Alltså pardon my french men är inte ”övre medelåldern” en rätt störd benämning på folk i 55/60-årsåldern. Jag känner massor av underbart folk i den här åldern och jag tycker INTE de är gamla, det är inte alls det som det handlar om här, men inte superofta lever folk till de är 110-120 år gamla. Medelålder betyder väl ändå typ ”mitten”. Förlåt men det gör det. Sidospår, sorry.)
Jag börjar helt plötsligt skratta för mig själv. (Ni som känner mig vet att det både syns och hörs när jag skrattar.)
En kvinna tvärs över gången ser på mig och ler lite, varpå jag säger ”Ursäkta men jag skrattar bara lite åt de här männen runt oss…som bredbent sitter ytterst och inte vill ha någon bredvid sig”. Hennes leende är kvar när hon med ett alltför förstående ansiktsuttryck svarar ”Jaha, ja ja, det”. Hon återgår till sin tidning och jag till min iPad.
Jag tänker att, vad fasen, jag älskar ju män. Vad dumt ändå att en del män är lite störda.
För den som nu undrar:
När jag skriver det här sitter jag på en ytterplats. Innanför, bredvid mig sitter en man och arbetar på sin laptop. Ska vi dra till med en gissning om vem som har armbågen på armstödet i mitten? Ska vi det?!
Okej jag skojade bara. Det är givetvis han som har sin armbåge där. Min är i luften. SJÄLVFALLET, som kungen skulle sagt.