Jag kom just på en sak om mig själv.             Jag har ett oerhört stort intresse för att människor ska förstå varandra. Det är som att jag brinner för det, det är ett av fundamenten i den jag är och blivit och i det jag gör. Jag har insett att jag faktiskt även tar ett visst ansvar för att vi människor ska nå fram till och förstå varann, här i mitt dagliga liv och i den tid som nu råder. Hur klokt just detta är att försöka ta ett visst ansvar kring kan vi ju tala om en annan gång.
Jag vet inte hur detta började. Hur blev jag som jag blev?Jag tänker tillbaka och ser en bra uppväxt i stort, med kärlek, stöd, högt i tak, lek och många bra vuxna i min omgivning. Det jag störde mig på och det jag klagade över som ung kan jag med ödmjuk distans idag med fler år inom mig titta tillbaka på. Jag ser då att så många gjorde så mycket, absolut så gott de bara kunde, så även jag själv. Och med åren har jag insett att det ju räcker otroligt långt.
I den här uppväxten var jag så vemodig, men ändå så glad. Så bestämd, men ändå så osäker. Så mån om att få vara med, men ändå inte tillräckligt till lags. Så blev jag. Och har i mångt och mycket förblivit. Å ena sidan, å andra sidan. Ständigt. Och jag ville förstå de här sidorna hos mig själv. Jag ville också bli vän med dem och kunna använda mina egna olikheter.
Då är det inte helt långsökt eller obegripligt att man gärna börjar ägna sig åt berättande, i olika form.
Berättande är ju kommunikation i dess finaste form. När någon berättar bör vi höra på, och när någon hör på bör vi fortsätta berätta. Kommunikationen kan inte upphöra, då slutar vi att förstå varandra. När någon så inte förstår oss, får vi alltså vässa vårt berättande, och vårt sätt att lyckas bli hörda. Nog är det så att vi alla har ett enskilt ansvar att visa vilja till att förstå andra, och att göra oss själva förstådda.
En sak har jag, på grund av olika omständigheter, blivit bra på. Jag kan tala så att de flesta andra förstår. Oavsett bakgrund, status, kultur, klass, yrke eller ålder. Jag vet inte hur och varför. Kalla det social kompetens eller vad du vill. Jag tror att det bland annat har med min vilja att både förstå mig själv och andra. Det är som att jag inte nöjer mig med något slags filter emellan, det som så ofta finns mellan oss människor. Jag vill inte ha det, och jag vill inte endast ha en viss klick människor att kommunicera med. Jag vill begripa, lyssna och bli förstådd och lyssnad på. Jag tänker ofta på hur jag själv agerade och tänkte som barn, på så vis tror jag att jag bättre kan förstå mina barn. Lika lite som en treåring självmant hoppar i en vinteroverall, lika lite vill vi vuxna bli förminskade till ett enda fack, eller en stöpt form, inputtade i något hörn där någon tydligen tycker att vi passar. Jag vägrar att döma ut något eller någon på grund av andras åsikter eller för att andra missförstått eller inte lyssnat ordentligt. Jag vägrar gå med på sedan länge befästa påståenden om vad som är ont och vad som är gott, och slår ett slag för att generalisering oftast är högst olämplig.
Jag tror att gemensamt för många av oss är vår komplexitet. Å ena sidan si, å andra sidan så.
Så i denna kollektiva bräcklighet torde väl det godaste av det goda vara viljan till förståelse, både mellan oss och inom oss.
Så med detta sagt kanske någon undrar, hur går det där med att förstå sig själv…?
Jo tack, det går framåt. Det tar bara lite tid.