Jag sitter och funderar på en liten resa jag gjorde i höstas. Ett dygns visit för att hälsa på min mormor. Bara ett ynka dygn som etsat sig fast i form av olika slags funderingar hos mig.

När jag landar på den lilla flygplatsen slår den halländska luften mildare emot mig än den jag reste ifrån i Stockholm.
Efter en stund är jag vid huset som mamma och pappa köpte när jag var 2 år. Det är öde och höstlikt på tomten. Det är betydligt mer mossa än gräs, och inte ett löv finns kvar på någon av de björkar som omger kvarteret. Det är fuktigt på stengången fram till dörren, doften av rå havsluft här ute är densamma oavsett årstid.
Inne är det varmare än jag hade väntat mig. Jag höjer värmen och tänder upp lite innan det slår mig; Jag har aldrig varit ensam här. Inte på det här sättet. Jag är alltid här och hälsar på mamma, oftast med minst ett barn, en syster och allra oftast med ännu fler närstående än så.
Jag går omkring lite, går in i rum efter rum. Rummen är små. Jag har sovit i alla. När jag var liten sov jag i ett, sedan bytte jag när jag blev äldre, och igen när jag blev ännu äldre. Det finns minnen från varenda vrå. De flesta minnena är vänliga, varma och ljusa. Ett och annat fyller mig med mer vemod och ledsamhet.
Jag går över till den lilla Ica-butiken bredvid för att handla lite, dels till mig men även till min mormor, som är själva anledningen till att jag överhuvudtaget åkt hit. Det finns fina korallfärgade smårosor, det ska hon få. Av doften att döma anar jag att det finns nybakade lussekatter, det köper jag också.
Hon är gammal nu, mormor. Jag har aldrig någonsin kallat henne för mormor, utan alltid sagt Mimmi. Jag tyckte tydligen det passade bättre när jag var liten och ingen sa emot. Så hon heter helt enkelt Mimmi för ganska många nu. Hon bodde själv utan problem i hennes och morfars hus i ungefär 11 år efter det att hon blev änka. Sedan gick det lite utför i några år, och hon fick hemhjälp, men i vintras räckte inte det heller riktigt, så då fick hon flytta till ett äldreboende.
När jag hälsar på henne blir hon så glad. Jag blir glad också, inte minst för att jag ser att hon blir omhändertagen på ett så fint sätt. Personalen skojar med de gamla, de förser dem med mat och ser till att de har det så bra de kan.
Vad är det egentligen att bli äldre? Är det att tiden går, att åren sätter sina spår i både vårt yttre och inre, är det att vi samlar minnen och blir visare?
När jag ser in i Mimmis ögon och hon ler ser jag väldigt mycket av det som var hon även när jag var liten. Och det är väl klart, för det är fortfarande hon. Hennes alla åldrar finns samlade i henne. Hon är sitt 50-åriga jag, som i den åldern fick sitt första barnbarn, som var jag. Hon bär sin 25-årings glansdagar inom sig, hon bär all den glädje många fått vid hennes sida, hon minns hur mycket som helst från sin barndom i Göteborgs Haga men inte vad hon fick till lunch nyss.

Mimmi frågar samma frågor om och om igen, Jag svarar och vi skrattar. Alla mina tre gamla jag fått stå nära i mitt liv, min farmor, morfar och mormor Mimmi har jag skrattat med in i det sista. Alla tre har haft gåvan att ha självdistans och att kunna se det dråpliga i situationer som uppstod.
Jag tänker att jag så gärna vill få möjligheten att åldras. Jag tänker att jag bär min finniga 16-åring inom mig, min frustrerade 6-åring, buttra 13-åring och sprudlande 19-åring också. Min festande 22-åring, oroliga 35-åring och överlyckliga 40-åring likaså. Och nu är jag snart 42.
Allt finns lagrat i mig, allt har funnits och jag bär det och är det. Precis som Mimmi, bara det att hon levt 50 år mer än jag och snart är 92.
Jag kommer att tänka på den kända strofen av Jacques Werup;
”Jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig”. Det är sant och viktigt, och jag tänker att det ju även gäller det som finns i oss själva, det vi bär med oss och minns från olika faser och perioder i våra liv kan vi aldrig förlora. Jag försöker i vardagen frenetiskt relatera tillbaka till hur jag kände mig som 11-åring när jag blir osäker på vad min egen 11-åring behöver. Om jag inte ens försöker tror jag distansen blir större och förståelsen mindre.
Men hur det är att vara 92, det vet jag inte. Kanske får jag aldrig veta.