Härom dagen vakande vi till en så vansinnigt vacker dag. Ni vet en sådan dag som man möter med andakt och som man ramar in i minnet. En dag som man lagrar och tänker tillbaka på i februari nästa år, när sommaren fortfarande känns så obegripligt långt bort och man inte ser att man varken ska kunna bada i havet igen eller att träden åter ska kläs i grönt. Morgonen hade liksom den där lätta, ljumma luften som skred förbi huden som sammet! Himlen var så blå och såg så vänlig och storslagen ut samtidigt. Det kändes helt omöjligt att världen kunde innehålla så mycket skit som den faktiskt gör.
Men. Medan jag dök ner i havet och kände livet i mig så fick den människa som under längst tid enskilt stått mig närmst under hela mitt 42-åriga liv diagnosen bröstcancer.
Min lillasyster.
Min älskade, lilla, galna, skitsmarta, världsvana lillsyrra. Hon som basat över flera hundra fabriksanställda kineser på kinesiska, hon som bor på andra sidan jorden men står mig närmare än få levande någonsin kommer att göra, hon som ser ut som en snyggare version av mig själv och som skrattar åt det jag berättar innan jag ens fattat själv att det var kul.
Hon satt alltså i ett rum på det sjukhus hon fötts på en gång och hörde en farbror doktor säga att något dåligt ska opereras bort från henne, dagen efter hennes 35-årsdag. Hon hörde detta sägas riktat till henne själv.

Vid sidan av mina barn är det kring mina två yngre systrar min beskyddarinstinkt blir som störst. Alla andra nära som till och med min man eller mina föräldrar känner jag klarar sig tillräckligt väl utan att jag ska kliva upp på någon slags mental skyddsbarrikad för deras skull. Jag kan, men jag behöver inte.
Men i det här så vill jag.
Jag är äldst. Jag har råkat ut för mindre angenäma hälsobesvär och incidenter själv under mitt liv men inte liknande det här. Jag skulle föredra att det jävligast riktade slaget tar mer på mig och inte lika hårt på de där två. Det känns på något vis mer rimligt.

Jag är inte rädd för att vara ledsen eller arg. Jag blir bara rädd när jag känner mig uppgiven och likgiltig. Ibland, någon stund då och då, känner jag de känslorna komma.
Vår tids pest, sa Mikael Nyqvist som begravdes i fredags, om cancer. Sannerligen.
En av de mest hälsosamma, starka och positiva personer jag någonsin känt åkte på en cancerdiagnos härom året. Ytterligare en nära vän har stridit sig igenom två år av blytunga behandlingar, och en tredje behandlades när hennes båda barn var så små att de varken kunde gå eller prata. Ingen av dessa tre har haft samma cancerdiagnos och ingen av dem har heller levt ett hårt eller ohälsosamt liv.
Småbarn, småbarnsföräldrar, män, kvinnor, gammal, ung, rik, fattig, ljus, mörk. Ingen går säker. Hur ska vi tackla detta faktum att celler inom oss delar sig ohämmat och skapar ett krig inombords?
I Sverige lever idag en halv miljon människor som någon gång fått en cancerdiagnos. Det är hisnande. Hur får vi stopp på det här helvetet och hur förhåller man sig till att det finns och kommer nära? Jag vet att nuet är det enda vi har. Och att forskningen går framåt, det vet jag med.

Allt medan jag funderade på det här morgonen efter vi fått beskedet gick jag vilse i regnet i skogen på vår ö.
Jag hittade på riktigt inte stigen. Verkligheten blev så påtaglig just där och då. Hur ska man veta vart man ska egentligen? Hur ska man hitta rätt förbannande väg i alla snårskogar som livet envisas med att visa upp?
Precis då ringde syrran. Jag skrattade till och berättade att jag var vilse. Hon skrattade och sa ”Du är ju helt efterbliven”. Jag vet, sa jag.
Vi pratade en stund och jag hittade ut ur fel del av skogen och jag tänkte att om cancer varit en människa som kommit mot mig där så hade jag jävlats och visat in den fel, i snåren där jag gått vilse.
Den måste förvillas bort, bort från oss.
Och så tänkte jag: Rädslan för det vi kan förlora får aldrig någonsin bli större än glädjen över det vi har.
Precis då hittade jag rätt stig.