När jag i början av veckan läste om #MeToo och alla historier tillhörande kvinnor jag känner och känner till, såg jag kanska snabbt att det även stod ”naturligtvis”, ”såklart”, ”givetvis”, i inläggen där de beskrev sina erfarenheter. Det var så tydligt att i stort sett alla såg det som självklart att de också råkat ut för något som passade under hashtagen och hade med ämnet att göra. Historierna jag tar del av i tidningar, på Facebook, på Instagram, Twitter och i verkligheten delges av kvinnor i alla åldrar, i alla branscher, och rör händelser för längesedan och alldeles nyss.
Min tolvåriga dotter sa vid frukosten igår att många i hennes ålder och närhet gjort inlägg rörande #metoo och jag frågade henne om hon hört om någon hon känner varit med om något obehagligt, men hon trodde mer att inläggen snarare gjordes för att visa sympati och engagemang. Alltid något i kråksången, tänker jag. Men hur är samtiden, hur är världen, när barn i sympati och empati funderar över att tjejer blivit antastade, trakasserade eller utsatta för någon form av kroppsligt eller sexuellt relaterad kränkning? Hur går deras tankar?

Många killar och män har i egna berättelser vittnat om att de borde förstått obehaget vi kände, de borde oftare sagt ifrån, de borde stått emot grupptryck i situationer där en tjej kanske blev hånad. Ja visst är det så, även vi tjejer borde vågat stå upp mer för varandra.
Jag ser även enstaka inlägg med fraser som ”..också detta manshat”,
Låt mig bara klargöra; MeToo har ingenting med manshat att göra. Inte ett dyft. Noll. Det finns alldeles för många vettiga män för att ägna sig åt någon form av manshat.
Det handlar istället om ett sjuhelsikes starkt, alltför väl underbyggt avgrundsvrål med en början för mycket länge sedan. Kvinnor utgör hälften av världens befolkning och äntligen säger tjejer, flickor, döttrar, mammor, kvinnor, farmödrar och mormödrar ENOUGH IS ENOUGH – den andra befolkningshälften får inte ta sig den typen av friheter som den gjort i alla tider. Det är färdigt. Det är inte svårare än så.
Fortsättningsvis slås jag också av hur viktigt det är att i synnerhet män förstår att vi inte endast pratar om våld, våldtäkter och övergrepp. Vi pratar framför allt om en enormt stor dos övertramp. Att raljera, hota, tafsa. Att vara ett gränsfall, att få en tjej att känna en otrygghet, det är ett övertramp.
Många tycker att det är för tyst från männen just nu. Jag vet inte om jag håller med.
Det kanske är så att män faktiskt backar nu i denna omfattande och obekväma debatt. Det kanske är så att man tycker att det känns mest lämpligt, att ödmjukt tänka efter, på hur man sett, varit medveten om och kanske till och med varit delaktig i den struktur som råder.

Snart är jag statistiskt sett mitt i livet. När jag tar del av MeToo-historierna, när jag hör kraften i hur nog vi faktiskt tycker att det är känner jag en enorm styrka. Som mamma till två döttrar tänker jag att äntligen kanske fler förstår vad jämlikhet kan vara.

När jag ser hur kvinna efter kvinna berättar då hon hittat styrka i att andra berättat, när delade erfarenheter gör att vi äntligen kan sluta ifrågasätta vårt eget agerande i de här fallen, då känner jag mig säkrare. Nypen i rumpan, kommentarerna om brösten eller de alkoholdränkta andetagen som mot vår vilja kommer för nära, de tog sin plats i historien, de tog sin plats nyss, men det finns inte någon som helst plats för de i framtiden.