Dagens – Långa – reflektion!
Det finns två saker vi aldrig pratar om i Sverige. Vad vi röstar på, och vad vi tjänar.
Då och då kan vi läsa om någon som tjänar väldigt mycket. Vi är då inte sena med att uttala vårt förakt, på avstånd ska det gärna raljeras och nedvärderas oavsett vad personen ifråga kanske företagit sig och byggt upp.
När jag var 13 år flyttade min familj tillbaka till landet mina föräldrar bodde och jobbade i när jag föddes. Beck to la belle Belgique.
Pappa jobbade på pappersbladet Holmen Hygien och mamma var sekreterare på vår skola. Efter två år, när vi började 9an, så kom det väldigt många nya till skolan. Det visade sig att man kunde sälja företag i Sverige och skatta mindre för det i Belgien fram till ett visst datum, 1 Jan 1991. Mina nyfunna kompisar hade haft föräldrar som drivit eget, med god, dock rätt så varierad framgång. Dessa hade sedan bestämt sig för att flytta med sina familjer och starta om i ett annat land.
Att döma ut människor som gjorde det valet då pga de skatteregler som rådde vore inte speciellt smakligt eller konstruktivt av någon.

Kan vi gå lite grann till botten med varför sånt här inträffar, varför människor som driver företag gör den här typen av val?

Debatten och inläggen i de sociala mediekanalerna de senaste dagarna blir som brukligt rätt så ensidiga, dömande och utan vidare resonemang när man direkt vill sätta dit någon. En miljardär som byggt upp verksamheter i Sverige, som sedan går vidare internationellt och bygger upp sitt företag till säg, flera företag och sett till att tusentals människor får jobb har ju
1. Redan skattat initialt i Sverige
2. Tänkt mycket rätt eftersom det den kommit på sysselsätter folk
3. Antagligen knutit till sig medarbetare och kompetens som ser hur man kan bygga vidare och inte förlora på att säg, skatta i ett land som du inte verkar eller bor mest i.

Det är svårt att beskatta internationella företag idag. Lyssnandes på en P1-intervju för en tid sedan, med två docenter och professorer på skatterätt lär jag mig att det finns starka incitament för företagen att utnyttja olika skattesystem.
Beskattningen bygger på vad företagen gör i form av försäljning och var de bygger sina juridiska enheter. Detta möjliggör att det går att kryssa o välja bolagsformer som ger en bättre beskattning, vilket då blir attraktivt. Så länge systemet inte ändras kommer agerandet leva kvar.
Det företagen gör när det skatteplanerar, även internationellt, är alltså inte olagligt.
Det här är inget nytt, problematiken och debatten har figurerat under lång tid.
Skälen är affärsmässiga o ej skattemässiga, det vill säga att man lägger kostader för verksamheten i högskatteländer och sina intäkter i lågskatteländer, det finns regler för att det ska vara affärsmässigt.

Internationellt diskuteras det mycket bland experter om vi kommer beskatta bolag annorlunda om ett tag. Bland annat diskuteras den sk destinationsprincipen, som innebär att man beskattar där varan hamnar och inte produceras.
Då uppkommer andra problem, för Sverige skulle det innebära att skattebasen krymper eftersom vi producerar mycket som går på export, då skulle detta beskattas där det hamnar och ej i Sverige.
Ska man komma runt problematiken bygger det helt på att länder kommer överens om ett system gemensamt. Så länge man har olika system i olika länder så kommer det finnas kryphål och möjligheter att utnyttja systemen, det ser vi ju precis nu idag; Vi har många olika skattesystem och på grund av det går det att laborera och undvika skatt.
Förr talade man om att multinationella företag blev dubbelbeskattade, nu talar man snarare om ”double no taxation”, bolagen beskattas inte direkt någonstans. (Detta ses över av internationella instanser, bl a OECD, som vill hitta ett sätt att göra det hållbart).
Det stora problemet är att konkurrensen snedvrids mellan de företag som kan utnyttja andra länders skattesystem och de företag som inte kan göra det eftersom de får en högre kapitalkostnad och på så vis inte kan ”vara med i matchen”. Vore det inte lämpligt om politiker och näringslivet talade om detta utifrån ett ”vill vi ha det såhär”?

Bolagsbeskattningen i Sverige har inte varit robust. Det är ständiga förändringar vilket skapar osäkerhet.
Nu i den sk paradisläckan vill vi utmåla bl a Leif Östling, Bertil Hult och Christer Gardell som skurkar som smiter från ansvar och inte har någon moral.
Sakkunniga experter är rörande överens;
De är inte skurkar. Problemet är att vi har inte regler som hindrar någon som dessa från att utnyttja den här typen av upplägg.
Faktum är att det görs otroligt lite för att motverka skatteplanering i Sverige. Så länge skatter finns kommer det finnas skatteflykt, vilket för att passivitet absolut inte kan försvaras. Sverige har inte motverkat detta i någon ens mindre utsträckning och knappt något på den här fronten har utvecklats sedan Panama-läckan för några år sedan. Detta går att läsa om i DI idag, bland annat.

Detta är så det är, sedan är det alltså något helt annat vad vi tycker. Vill man förändra finns det bara en sak att göra – egegera sig.
Jag personligen tycker det är otroligt märkligt att dessa system inte setts över. Jag tycker även att skatt över lag är både självklart men samtidigt komplext. Min syster som inte har barn skattar för mina barns skolgång. Kompisen utan körkort skattar för att vägen jag ofta kör mellan Stockholm och Göteborg skall vara i oklanderligt skick. Rasisten skattar för att nyanlända ska kunna få vara kvar.
Självklart behöver vi ett system som gör att det går att bygga upp företag och flytta samt bredda verksamheten internationellt utan att det blir en skattekatastof för varken Sverige eller företaget. Självklart måste de som bor och verkar i Sverige och vill se Sverige som sina rättigheters mark skatta ordentligt här. Vad vi däremot inte behöver är denna ständiga indelning av vi och dem – vilket späs på även från bildat håll när ens åsiktsmaskin tycker till utan att vi läser på. Samtidigt måste jag säga att den omoderna synen på att det skulle vara fult att tjäna pengar är ganska tröttsam. Det är inte fult.
Sverige ÄR ett mellanmjölksland. Vare sig vi pratar om just den här frågan eller hanteringen av exempelvis flyktingströmmen och de ensamkommande –
Vi säger att vi ska göra en sak, vi gör sedan något halvhjärtat och till sist ändrar vi oss och kan inte fullfölja det vi sagt.

Om vi försöker separera lite ärenden från varandra här så är det ju högst osmakligt att ha just Östling som chef för Svenskt Näringsliv. Om inte olämpligheten liksom talar för sig själv så gör han själv det på ett utmärkt plumpt sätt. Att som chef över en institution vars vision är att ”Företagsamma människor i konkurrenskraftiga företag i gemenskap leder till ökat välstånd” uttala orden ”Vad fan får jag för pengarna” är både obildat och nonchalant. Bye bye.