Det finns en hel del saker i livet som vi kan se oss själva göra och vara med om. Till dessa hör inte att stå inför sin dotters klass och berätta för hennes små kompisar om att hon har en form av cancertumör bakom sitt ena öga.
”I morse var det två föräldrar med på samlingen. De berättade att det finns en tumör bakom det ena ögat på deras dotter. Diagnosen heter Opticus Gliom och är en låg-gradig, godartad tumör som gör att synen på ena ögat har försämrats drastisk under den senaste tiden. För att krympa och i bästa fall få bort den kommer hon behandlas med cytostatika (cellgifter) på Astrid Lindgrens sjukhus under ungefär ett år. Förhoppningsvis kommer hon kunna vara en hel del i skolan ändå, men kanske med lite mindre ork och med mindre hår.” De raderna skickades nyss från skolan till föräldrarna i vår dotters klass.
Jag formulerar den här texten för att få ur mig vad jag bär på och vad vi går igenom, givetvis. Kanske kan det också vara så att de här orden får någon annan att prioritera bättre och gilla mer i sitt eget liv än annars. Jag skriver inte det här för att outa mitt barn, som har mer integritet än det finns bokstäver i alfabetet, jag skriver inte heller av längtan efter ett gäng klick. Jag skriver detta för att få förmå mig att förstå, för att själv äga orden kring det som sker och för att få mig och andra i min samtid att fundera på det de har och på val vi kan göra.
De senaste tio dagarna har varit ett töcken. Likt en torktumlare som går runt runt utan paus, med snustorr luft inuti, innehållande omfattande utredningar med ögonröntgen, syntester, neurologiska tester, blodprover, skiktröntgen och magnetröntgen. Att ligga bredvid sin dåsiga sjuåring när tre läkare kliver in i rummet och man ser ordet ”barnonkolog” på en av deras bröstbrickor önskar jag ingen, överhuvudtaget ingen. Nervositeten på sal 23 under eftermiddagen igår slår all sammanlagd prestationsångest på Broadway under ett helt spelår. Jag trodde jag skulle gå sönder.
Men även i helvetet finns det grader. Det var tydligt att läkarna kan ge föräldrar mycket sämre nyheter än den vi fick. Huvudpersonen själv tycker mamman är jobbig som gråter. Huvudpersonen mår så pass bra att hon inte riktigt förstår varför all denna uppståndelse är nödvändig. Huvudpersonen vill mest bara ha en kanin.
Vi åker hem. Vi steker pannkakor, meddelar skolan och delger vår stora, världsutspridda familj vad vi just fått reda på. Vi pratar, och vi korkar upp champagne. När ska man annars ha champagne, säger vi.
Många tankar blir det, med många sidospår. 2017 kan på ett personligt och medicinskt plan liknas vid en sämre Norén-parodi för vår familj. I år, och de fyra föregående åren, har jag fått erfarenhet av att vara vän, kollega och syster till flera som fått cancerdiagnoser. Om jag hade sagt ”Säg till om jag kan göra något” till dessa berörda personer så kan jag lova er att jag knappt hade träffat dem alls under deras tuffa tid. Missförstå mig rätt nu – Vi känner en enorm kärlek och tacksamhet över alla som hört av sig med all sköns supportande ord och meddelanden under bara det senaste dygnet, tusen gånger om! Jag vet att vi kan luta oss mot många av dem och att det inte är tomma ord. Men – det fungerar inte så att man säger till. Tro mig. Det fungerar inte så att två ledsna, trötta människor med ansvar för två barn sitter en morgon och säger ”vi måste nog be x eller x om hjälp..med..något”. Det fungerar inte så eftersom man sällan själv vet precis vad man behöver.
Vi människor är onödigt ängsliga. Vuxna, bildade, moderna människor är rädda att trampa fel om vi hör av oss till någon som har det svårt. Om vi smsar ”Säg bara till om vi kan göra något” så tar vi en bekväm väg; Vi hör av oss, men vi lägger över ansvaret på den som har det jävligt. Och det är inte helt rimligt. Jag vill slå ett slag för GÖR. Jag själv fick rådet av en cancersjuk kompis när min syster fick bröstcancer – Trampa hellre fel än att inte trampa alls. AGERA. Jag vet att det blir oerhört obekvämt för en del att läsa det här. Det är helt min avsikt. Jag vill verkligen att vi alla tänker till. Hur vill jag vara? Är jag att räkna med? Här på sociala medier är vi generellt sett mer bekanta än vänner, så jag hoppas att ni förstår att det här resonemanget inte handlar om mig, oss och vår situation just nu, och att jag tycker alla som läser detta ska göra saker för just oss. Det här är snarare en reflektion över vilken väg många av oss tenderar att välja i allmänhet, när människor runt oss inte mår bra.
Nuet är högst underligt. Ena stunden är jag skitarg på livet. Nästa gråter jag och är rädd. Ibland kräks jag. Allt är som vanligt men ingenting är som det ska. Men, ovisshet är så mycket värre än visshet. Fokuset återkom och torktumlaren stannade. Och nej, det var ju inte så att någon stod vi vår födsel och sa ”Välkommen till livet, det här kommer bli lätt”. Och klart som fasen att ungen ska ha en kanin.
