Jag är förundrad.
Jag är ärligen förundrad över hur hjärnan fungerar. Eller inte alls fungerar.
Härom dagen kunde jag inte köpa en parkeringsbiljett. Det var tamigfan helt omöjligt. Jag stod framför apparaten och läste, på mitt eget språk, och jag fattade absolut ingenting. Det var som algebra. Eller mandarin. Fullständigt icke tolkbarr alls. Till slut fick jag ropa på min bättre hälft, vars hjärna uppenbart fungerade mycket bättre, där och då.
Under snart ett års tid har jag oroat mig och till viss del sörjt att ett av våra barn har så pass dålig syn så att hon riskerar bli blind på ett öga.
Under dagarna de utredde henne för att ta reda på hur det faktiskt låg till kunde jag inte prata ordentligt, knappt äta och definitivt inte fungera. Då var ångesten vidrig, övergripande och total. När vi väl fick ett besked med en diagnos och en plan kom någon slags bisarr tacksamhet i stil med ”mitt barn har inte någon sjukdom hon kan dö av i alla fall”. Som en sliten slänggunga mellan känslostormar, en dagen bra, andra dagen anus, för att citera halvmodern television. Att vårt medvetande är så böljande och så vanvettigt anpassningsbart är ju inte klokt. Det är ju schizofrent. Jag blir nästan provocerad av att det jag är glad över idag hade jag brutit ihop över för bara någon månad sedan.
Eftersom jag alltid låtit, skrivit och uttryckt mig kommer jag naturligtvis fortsätta med det. Och nej, jag tänker inte bara skriva om sjukhus och cancer, jävligheter och orättvisor eller mig och mitt barn. Kanhända förvisso bli så då och då.
Men nej hörrni. Nu ska jag gå och möta den däringa lilla huvudpersonen efter hennes gympa och göra som många andra föräldrar gör; Tjata om att allt ska med i ryggsäcken, be henne hitta den andra vanten och inte glömma sin läsläxa.
Sedan ska vi tänka som Stenmark. De ä bara å åk.
