Året.

Jag älskar dramatik. Händelser och upplevelser kan bli till minnen och anekdoter som utvecklar oss, som uppskattas och välkomnas.
Men 2017 blev året då allt detta blev för mycket. Anekdoterna blev till allvarliga historier innehållande huvudkaraktärer jag inte alls ville placera däri, och minnena av den här tiden doftar en hel del sorg och rädsla.
På nyårsafton förra året satt jag och min ena lillasyster och pratade om våra förhoppningar inför 2017. Vi kom överens om en sak vi ville lova oss själva och varandra; Tagga ner.
Vi tyckte vi var så trötta och slitna och vi kunde tydligt se att vi behövde lyssna inåt lite mer och ta hand om oss själva nu.

Sagt och gjort. Efter årsskiftet ”övade” jag på att inte arbeta så mycket parallellt med att jag spelade Phantom of the Opera sex föreställningar i veckan. Det gick ganska bra, jag längtade vår och ljus medan jag försökte ta hand om mig själv mitt i en intensiv vardag i vår familj.
Plötsligt kom en dag som jag hade befarat långt tidigare. Jag blev på mycket nära håll anhörig till ett utmattningssyndrom. Det var mycket mer diffust och obehagligt än jag kunnat ana. Veckan därpå, i slutet av mars, fick vi reda på att vår dotters ena öga behövde tränas upp genom att stänga det andra ögats syn med en lapp. Det blev en käftsmäll. Ett glatt, bestämt och kreativt barn blev ledset, hämmat och nedstämt. Inte en enda halvdag gick utan tjafs och gråt kring den där ögonlappen. Men, med hjälp av skolans stöd gick det sakta åt rätt håll efter en tid.
Det blev april. Det kom en lastbil. Den tog livet av en liten tjej som gått i skola med vår lika lilla tjej. Händelsen skakade om oss och många i vår närhet enormt, inte minst vår äldsta dotter.
Efter att Phantom spelat sin sista Stockholmsföreställning, efter att utmattningssyndrom och synnedsättning började gå framåt begav vi oss ner mot västkusten den sista juni. Robban och jag gjorde Give me five i bilen och sa att ”nu är den här jobbiga våren historia, för nu är det sommar”! I’ll drink to that!
Två veckor senare, mitt i högsommarens snålblåst, gick båda våra farbröder bort. Mer sorg och tyngd i bröstet, hos ännu fler.
I samma vecka hittade min yngsta syrra en knöl i bröstet, och ompritoriteringarna var ännu en gång ett brutalt faktum. Operation, syskonbarn, cyniska skämt, sjukhus, skratt, oro, strand, gråt, samvaro, besked, och lättnad. Det ville bli bra.

Så blev det höst. I ny lägenhet, som vi längtat efter.
Lapptjatet fortsatte, utmattning gick mot bättring, skolor startade.
Under höstens hela, efterlängtade konsertturné mådde jag urkasst. Bihåleinflammation, öroninflammation och bronkit höll mig i sina grepp i tio veckor, två penicillinkurer knaprades med det sångliga självförtroendet och den mentala energin jävligt mycket på svaj.
Eftersom året varit smått Norénskt var det bara att försöka vila, och försöka skratta åt allt när tillfälle bjöds. Skratt är det ändå rätt gott om måste jag säga. Så också hos min kompis, som sedan två år tillbaka hanterar och lever med en sjukdom som man inte vill ska finnas alls, och som även den tog en ny vändning just i år.

Fem dagar efter sista konserten på turnén får vi redan på att lapptjatet nu kan upphöra eftersom synfelet är något annat och något mer.
Ytterligare en vecka senare vet vi det vi vet nu.
Hur fruktansvärt tufft det måste varit för en sjuåring att tvingas täcka för det öga som ser och bara titta med det vars synförmåga i stort sett är helt igentäppt av en slags tumör orkar jag knappt tänka på.
Efter ett planeringsmöte med en fantastisk professor står vi en morgon och får papper av en sköterska i en korridor på Nya Karolinska. Det slår mig att vi står på den plätt, strax innanför dörrarna till Nordens främsta avdelning för barncancer, där inga föräldrar någonsin har lust att sätta sin fot.
Folk frågar hur vi gör. Vi kör på, säger vi. Det är bara att hänga med. Jag var livrädd för att jag inte skulle orka innan de hade sagt det som vi nu vet, så vansinnigt orolig för att det kändes som att kraften var helt slut. Men av någon outgrundlig anledning var den inte det. Så vad gör vi? Vi funderar, gråter, skrattar, lever och lär. Varken mer eller mindre.

Jag längtar inte efter mer dramatik nu. Jag har aldrig läst så lite böcker eller konsumerat så lite teater, tv eller film som i år. Som för att befästa att verkligheten lik förbannat överträffar varenda dikt som finns.

Jag längtar till lugn och ro. Jag längtar efter att det ska kännas stabilt, för att citera Dr Alban, av alla man nu kan citera i livet.
Allt detta ovan minns jag alltså från i år. Och allt detta blir faktiskt till berättelser.
Men jag minns även en massa andra ögonblick. Skatter till stunder har det trots allt varit gott om även nu under 2017!

Så – Gott slut nu. Gott slut på något som gärna får vända till något hoppfullt, något starkare och bättre. Pris och pokal till oss och många andra vars år utmanat så det räcker.
Alldeles snart är det ett nytt år.
Ett Gott och Nytt.