Idag kom jag att tänka på de valaffisher som satt uppe för några år sedan. Alla ska med, stod det på socialdemokraternas. Idag insåg jag att vår tids regerande instanser har gått för långt i den devisen.

Jag har alltid varit av uppfattningen att vi behöver invandring hit. Jag har aldrig förstått vad det är somliga romantiserar och vill ”tillbaka till”. Vi ska ju framåt. Jag är glad att mina barn vet att det bor många i Sverige med ett annat ursprungsland än vårt. Jag är övertygad om att vi tex klarar att fördela många nyanlända familjer med en hel del utbildade vuxna mellan våra många kommuner, och att vi under bättre ordnade former än hittills skulle kunna ta hand om och investera i ensamkommande unga, som med förbehåll får utbildning såvida de sköter sig, och på så vis blir en tillgång för vår framtida utveckling.
Jag tror inte att vi bör häcka i vårt kalla, mörka hörn av världen och bara vilja vara med till viss del. Jag upplever ibland i samtal med andra att många vill ha vår space och vår distans till världen, men likväl vill de ha rättigheterna att tex studera utomlands eller enkelt handla med andra länder i sina företag. Jag ser det som en helhet, jag tror på att leva i sin tid även om världen fungerar sämre än vad vi egentligen vill se.
Men idag tappade jag nästintill andan av detta bisarra anpassade. Alla ska inte alls med. Inte de som inte följer vårt sätt att se på barn, till exempel.

En informationsbroschyr om att ”vara gift med ett barn”. Sverige 2018.
Landet lagom blev landet utan styrsel. Landet Sverige, där det är så svårt att samarbeta så att alla skyller på alla och där vi trots stora motsättningar vill vara de flesta till lags.
Landet, som blivit så toppstyrt i den rödgrönblålilabruna sörja där ideologierna filtrerats så många gånger, att vi inte förstår vem som är vem i det politiska landskapet längre.
Sagan ”Sveriges politiska ekorrhjul” snurrar ungefär såhär:
Politikerna ger direktiv, drar gränser, och kvasipekar med slapp hand. Oftast på ett politiskt korrekt sätt men inte så verbalt imponerande paketerat.
Myndigheter ska sedan sätta det dessa bestämmer i verket. När något blir fel skyller myndigheterna på att de lutar sig mot politikernas beslut, och politikerna förklarar att nej, det är myndighetens ansvar, för något sådant här har vi aldrig sagt. Med riktig tur går det att lägga skuld på före detta ministrar och beslutsfattande. Många politiker är så högt upp på de metaforiska barstolarna att de kostymklädda benen dinglar medan det blir riktigt långt mellan deras klubbade beslut och de verkställande myndigheterna.
Myndigheterna, som ser lite mer av verkligheten, förmår inte alltid förverkliga de riktlinjer som de blivit givna. Så båda skyller smidigt på båda. Snipp snapp slut.

På socialdemokraternas hemsida står att läsa ”Vi vill göra Sverige mer jämlikt. Det betyder att vi vill göra Sverige bättre för alla som bor här”. 
Nu är det ju så att rådande regering som sagt ger våra 351 myndigheter regelverk och direktiv. Och vill man framstå som trovärdig då man faktiskt i regeringsställning säger att man tar ansvar för Sverige, då gör man det trots att en del beslut togs innan man själv fick sin barstolsplats.
Vill våra ledande, beslutande politiker såhär 164 dagar före valet således ha någon som helst trovärdighet så behöver de börja styra upp. Sluta fumla, prata med myndigheter och börja lyssna. Börja svara på frågor och sluta tassa runt dem. Tala så vi hör och förstår och respektera det faktum att medborgare tappat tilltro till politiken i allmänhet och er i synnerhet. Gör något åt det.

Vad gäller debattklimatet är jag precis som valåret 2014 beklämd.
Regering och opposition lyssnar och responderar sämre än de pratar, och oerhört få både politiska skribenter och opinionsbildare är konstruktiva i sina analyser och reflektioner och förslagen och visionerna uteblir alltsom oftast, från allt.
Men idag upplevde jag att alla, i olika partier, i diverse mediala kanaler och med olika bakgrund var helt eniga.
En broschyr om barnäktenskap blev symbolen för att vi uppenbarligen tänjt alldeles för mycket på våra värderingars gränsvärde. Allt detta för att vara så många som möjligt till lags, men uppenbart, i den humanitära stormakten Sverige, sker detta på BARNS bekostnad.
Jag kan inte se ett annat europeiskt land som detta skulle kunna ägt rum i, och det gör mig så vansinnigt arg och riktigt besviken.
Var är ideologierna? Var är den uppdaterade synen på vad Sverige är? Om vi inte själva tror på våra visioner om ett hållbart, jämställt samhälle – hur i hela världen tror vi då att en broschyr skulle få människor med andra uppfattningar att tycka att de bör leva efter våra normer?