När jag fyllde tretton år fick jag en liten kamera, minns jag, En svartgrön 80-talskamera som lät som en nutida kopieringsmaskin vid varje klick. Jag kommer ihåg att jag tog med den till skolan, och att jag tog foton av mina klasskamrater på rasterna, jag ville fånga ögonblick med dem eftersom jag skulle flytta till sommaren. Kaxiga sjätteklassare poserade utan ytterkläder i en rätt så kall aprilsol.
När jag senare återkom till de bilderna var det med en känsla av att vi som var motiven ju var barn, inte ungdomar. Jag minns inte alls att jag kände mig speciellt stor. Ändå visste jag ju att det hade hänt någonting, inte minst i sättet att se på tillvaron. Nu var jag inte någon liten unge längre, nu betydde det lite annat att vara äldst hemma bland syrrorna. Tonåring.

För tretton år sedan vankade jag av och an i vårsolen på parkeringen utanför Danderyds sjukhus. Det skred långsamt framåt mot ett föräldraskap jag inte visste så mycket om. Den eskalerande värken var en förvissning om att jag stod inför något storartat, och skräckblandat förtjusande.
Efter 12 timmar och 20 minuter kom hon ut. Skrikande, rosa, efterlängtad. Liten, perfekt, vår!
Hon hade direkt lite dramaqueenaktiga poser, hon hade änglalikt bebishår i någon slags guldig nyans, och en distinkt putsmun. Efter ett par dagar åkte vi hem.
Utanför fönstret slog våren ut, precis som i en av mina favoritsånger. Inomhus stred jag, fysiskt för att förmå kroppen att läka och kunna ge barnet mat, mentalt för att inte låta alla tips jag fick om den nya situationen skulle sätta ännu fler griller i mitt nyblivna mammahuvud, och emotionellt för att inte brista i den sköra lyckan över detta lilla underverk som givits oss.
Medan jag såg träden få löv ute på gatan tänkte jag att det här är bara för mycket, det är för bra för att vara sant. Första gången vi gick ut med henne i vagnen blev jag medveten om hur enormt hotfull världen var. En skolklass som gick provocerande nära, alla bilar, människor som har bråttom, stöter till, låter för mycket. Hur skulle jag vara en förälder här, i allt detta?

I tretton år idag har hon varit mitt centrum. Att få bli förälder är det roligaste, sköraste och mest utmanande, och det är ju både rent vansinne och ett mirakel att det ens är möjligt.
Solen sken kanske inte i morse men hon sken desto mer. Barns längtan över att bli äldre och att lägga till ett år dalar uppenbart med tiden eftersom många vuxna önskar kunna göra tvärtom. Men eftersom tiden har bestämt sig för att gå är det väl lika bra att hänga med. Och då kan det helt plötsligt bli så att man är tonårsförälder!

Nu ser jag en tjej som är empatisk och humoristisk och som jag älskar att fånga ögonblick med, och som på ett helt otroligt sätt tar sig an utmaningar som vi inte riktigt såg höra till en barndom. Världen må vara hotfull ibland med den är Din!
Jag ser fortfarande poser i dramastyle, jag ser det guldskimrande håret, jag ser den lite större pussmunnen. Och jag ser en tonåring, VÅR tonåring. Den finaste man kan tänkas få ha. Grattis solstråle!!