Vintern är över, våren var här en stund, sedan blev sommar. Just nu är det sommar i Stockholm, då utomhus känns bättre än inomhus och då trädknopparna brister i takt med att rodnaden ökar på vår vinterbleka hud. Parkerna fylls av oss som kan avvara stunder däri även vardagar, då känns det extra rätt att vara frilansknickedick!
På väg till Hagaparken passerar jag stökiga Norrtull, och bortom korsningar och nya byggen i full gång ser jag den stora, vita, vitt omtalade byggnaden. Som en retsam koloss vill den påminna mig om att inte ta saker för givet, om att solen inte alltid kommer skina på mig och det är bäst att jag uppskattar nuet bäst jag kan.
Jag stannar på gångbron med bilar och cyklar i full fart under mig och blickar bortåt, uppåt mot våningen på Nya Karolinska där ”vår” avdelning finns. Jag står stilla en stund och tänker att bara en mycket liten del av befolkningen i den här staden har varit där. Många har läst, tyckt till och förfärats, men aldrig behövt åka dit.
Jag har varit där, och jag återkommer med jämna mellanrum.

Efter snart sex månader av en ny slags verklighet har jag fortfarande stunder då jag tänker; Hur blev det såhär? Vad innebär det här, nu och sedan? Hur kommer det bli?
Inga av de frågorna får sitt svar. Inte av mig, och inte av någon jag kan fråga. Det gör ibland ont.
Jag tittar upp mot fönstren som tillhör de fjorton rum som man helst vill hamna i. The rooms with the view. Därifrån ser bilarna som just nu passerar under mig ut som myror.
Jag funderar över vilka som arbetar, vem som sitter i receptionen, om våra favoritläkare är på plats. Jag undrar om det sitter en annan familj med ett barn som är piggt och perfekt men ändå alltför tydligt har något slags fel som gör att de måste vara där.
Tänk om sjukhusclownerna är där, ifall deras närvaro och inkännande, improvisatoriska superkrafter får ett barnskratt att eka i korridorerna.

Föreställningen om hur det är på en barnavdelning för cancer är inte alltid nära verkligheten. Det är märkligt nog så, att en av de mest fruktade vårdavdelningarna i vårt land numera tillhör vår vardag. Dagarna vi spenderar där innehåller ett brett spektra av emotionella lägen. Alltifrån ögonblick som vi kommer att bära med oss som positiva minnen, till frustration, uppgivenhet och sorg som det egentligen inte finns plats för i en människa. Personalen är hängiven och kreativiteten stor. Ändå kan allt vara värre än vad man såhär på avstånd kan tänka sig, ibland.

Tiden där inne går långsammare än den gör här utanför. Rädslor blir större, längtan blir intensivare, och så även tacksamheten. När jag är där, men kanske får möjlighet att åka därifrån en stund, så vill jag ändå inte vara någon annanstans än där just den här hjälpen och kompetensen finns, eftersom den blivit en trygghet i all vilsenhet.
Att det finns brister inne i den där byggnaden, det kan jag bekräfta till viss del. Det berör mig illa att värdigheten hos de som förr var ansvariga och de som är det nu inte är större än att stolthet kan sväljas och lösningar vilja hittas. De allra flesta individer besitter ju någon form av empatisk förmåga. De allra bäst lämpade ledarna och utvecklarna i vårt samhälle har både visioner och ett medvetande kring vilken målgrupp som är aktuell. De planerande av ett nytt sjukhus borde givetvis gjort mer research om vad som är både nödvändigt och önskvärt inför bygget av NKS, det är klart att det är så.
Att styrande politiker saknar förmåga, handlingskraft eller empati nog för att gå in och styra upp där det behövs är inget annat än sorgligt, skamligt och ett rent mysterium.

Det allra märkligaste är ändå att när vi är där så pågår allt här ute som vanligt. Det slår mig varje gång. Något som också blivit tydligt är att efter ett tag blir till och med oönskade sjukhusutflykter en vana, och att man jämte sådana faktiskt trots allt kan ha riktigt bra stunder, sköna perioder med skratt, hopp och glädje.

Jag går vidare. Jag springer nedför trappan, bort mot vattnet, in mot grönskan. Just idag skiner solen, här ute på mig och in genom de icke-öppningsbara fönstren på de som ligger där uppe, just där vi är ibland.
Till alla de ungarna där, till alla föräldrar som får skrämmande besked, till de som ger dem och till varenda en som gör sitt bästa för att stå ut i vilken roll det än må vara där inne, vill jag rikta solstrålarna. Det vill bli bra. Det måste bli bra. Allt ska bara bli bra.