Det är skolavslutningsvecka. Så vackert överallt! Vemodet, längtan och skönheten turas om att ta plats i den ljumma vinden som lossar trädfrön ända in på tangentbordet.
Jag är så lycklig. Över värmen, över solen, över närstående. Över vårt hem, över uppdrag, och över att vi mår ganska bra, vår lilla flock.
Men jag är så besinningslöst trött, samtidigt. På ett nytt sätt, som aldrig tidigare visat sig i mitt liv. Trött av sorg, funderingar, sjukhus och koncentration.
Jag är plötsligt också så oerhört ledsen, över livets förgänglighet, över orättvisor jag upplever nära mig, och över tilliten som ibland fattas. Den där tilliten, den varma filten omkring allt, som jag längtar efter så mycket, den som får det att kännas långt in i märgen att allt kommer att bli bra. Det vet ju vi inte, det får vi aldrig veta helt, jag vet det.
Lycklig, trött, ledsen. Allt samtidigt, denna aldrig sinande komplexitet.
Människor som velat dö ett tag lever, människor som inte vill annat än att leva får gå före. Det är outhärdligt.
Jag saknar några nu, som jag inte hunnit känna att jag saknat på ganska länge, och jag saknar visheten hos en som alldeles nyss lämnade ett tomt, ekande rum. Samtidigt sträcker den evinnerliga kärleken och det aldrig sinande hoppet ut sin osynliga starka hand, som jag tar, igen och igen. Jag lyckas påminna mig själv om något jag formulerade inom mig för ganska längesedan:
Rädslan över det vi kan förlora får aldrig överstiga glädjen över det vi har.
Det är ju förbannat bra sagt, var det verkligen jag som sa så? Ja det var faktiskt det. I en helt annan tid.
Jag förundras över både min egen storslagenhet och min skörhet, som är i vägen för allt som jag vet att jag kan och vill.
Herregud, att det ska vara så svårbegripligt, alltihop. Jag vill säga till mitt 42-åriga jag, mitt 41-åriga jag, de som alltså var jag för bara ett och två år sedan, att Snälla människa var lite tacksam!
Men jag var ju det, tänker jag. Och det är sant. Jag har varit väldigt tacksam. Nu tycker jag inte att den gamla tacksamheten räcker.
Den nya sortens tacksamhet handlar om de utmaningar vi ser men själva inte har. Den handlar också om rätt så vanliga turer med båten, om en eftermiddag på Gröna Lund eller ett skrattanfall en vanlig måndag som tidigare bara var lite kul, skoj och roligt, men i nuläget känns som glimrande livsminnen, så härliga är de.
Snälla alltet, gör så jag orkar köra på. Jag orkar verkligen inte deppa eller klappa ihop. Jag orkar inte bli tyst, och jag orkar heller inte gå in i skov av helt onödig, osund oro.
Därför andas jag, gör lite mer kaffe, klappar kaninen och kammar mig, bokstavligen.
Så vill det säkert bli bra, det lilla livet.