I mitt Facebookflöde ser jag många olika slags uppdateringar. Varje gång jag går in och tittar finns det något positivt och härligt någon delat med sig av. I stundande världsläge ser jag delade artiklar på olika språk. Det är hyllningar till bortgångna och älskade.
I valtider blir det mer och mer delade politiska funderingar, och jag ser åsikter som sympatiserar med varenda parti och jag läser en hel del av allt.
Idag blir det en lång reflektion, folks.

Om jag förstår vissa av mins FB-vänners retorik rätt hade en del av de jag har i mitt flöde börjat slåss om jag bjöd hem dem på samma fest. Jag kan inte tolka det på annat sätt när det står det svart på vitt någon gång ibland att- ”Jag skulle vilja ge hen en fet smäll”. Jag är högst medveten om att alla som väl är inte gör bokstavligt slag i varje sak de tänker, så det är ju inte säkert vi skulle få ett slagsmål. Men ändå. Det är både lite skrämmande och samtidigt fascinerande att en del tillåter sådana slags uttryck framför sin skärm, som sedan svävar ut och delas med andra.
Än mer beklämmande är att det visar på brist på acceptans mot de som inte delar våra politiska visioner och värderingar.

Jag har familj och släkt i många delar av Sverige. När jag var liten hade mina föräldrar inte råd med mer än att bo och äta. När jag blev äldre förbättrades den situationen avsevärt, framförallt på grund av att min pappa arbetade väldigt mycket och hårt. Vi bodde en tid i ett hyrt hus i fancy Djursholm och sedan utanför Bryssel. När jag flyttade hemifrån kom jag in tidigt på bostadsmarknaden, jag har sedan 20 års ålder arbetat inom kultur och underhållning, drivit flera egna företag med varierade resultat och blivit varse vad i min bakgrund som varit hårt jobb och tur.
Med en fot i denna bakgrund och uppväxt och en i nuet bland människor jag lärt känna under åren, är det inte alltid sjävklart vart man står politiskt.
När jag började påtala detta för fem-sex år sedan blev det väldigt tydligt, inte minst här på sociala medier, att vi faktiskt är rätt många som saknar de politiska resonemangen och att det inte alltid är givet vart man själv faktiskt står, fastän man är vuxen och förväntas veta det.
Mer givet är dock hur berikande den palett av människor jag mött och möter är, och även deras sätt att belysa saker och berätta om sina åsikter.

Innan i veckan delade jag en SD-kritisk text som för mig drog igång viktiga funderingar. När jag gav uttryck för att det kanske kunde vara läge att prova nya sätt att bemöta SD-röstande på än att avfärda dem som mindre vetande och dumma i huvudet, (vilket ju inte direkt gjort att partiet minskat i opinionen), upplevde jag det lite som att jag, som är kraftigt emot deras människosyn, inte var ”tillräckligt” emot. Att jag tror på att resonera, möta halvkassa argument med bättre och erbjuda ett annat samhällsengagemang än det de står för verkade inte vara övertygande nog, trots att den jag då diskuterade med (och verkligen gillar och respekterar) vet mycket väl att jag inte är sverigedemokrat.

Jag delade härom veckan med mig av att insamlingen till barncancerfonden som vi engagerat oss i nu överstigit målet med råge och att det känns bra och stort. Då ”visste” en annan att pengarna inte behövdes till det ändamålet egentligen eftersom cancer ju kan botas på andra sätt. Direkt blev jag i en situation där jag uttryckte hopp, glädje över engagemanget och värme över sympatin vi mött, åtslängd en åsikt om att den här insamlingen ju var ett onödigt påhitt och att vi är så opålästa som låter vårt barn genomgå en sådan här behandling.

En hel del i mitt flöde talar om hur borta i huvudet folk är som talar om ”fake news”. Att många blivit Trumpifierade, att man ju måste vara källkritisk. (Det är klart att man bör vara det). Många påtalar även att folk inte vet sitt eget eller världens bästa, men det gör ju givetvis de själva.
En hel del verkar tycka att alla som inte röstar röd-grönt är bruna eller någon slags SD light.
Ett par av dessa människor högaktar jag verkligen från hjärtat, för personerna de är. Dock ser en del ingen svårighet i att själva sätta rätt så förminskande etiketter på skribenter som tex kritiserar sittande regering och vissa av deras förslag inför valet. När jag sedan ställer en ärlig fråga i det flödet skriver en som jag aldrig mött att ”du ser ju inte”. En jag aldrig mött insinuerar alltså att jag inte förstår en texts innehåll.

Ytterligare ett exempel är när jag, för en tid sedan, delande en Politism-text som jag fann fyndig. Jag behövde inte vänta länge på ett gravt ifrågasättande av mitt omdöme från det blåare hållet i min bekantskapskrets.

Mitt i detta har jag en relation till alla här.

Jag har sagt länge att jag politiskt sett är knall-lila. En social-liberal feminist.
Mina vänner som röstat på moderaterna sedan de var spermier tycker jag är den rödaste de känner. En del vänstersympatiserande teaterkollegor tycker jag är en priviligierad borgarbracka.
Ja. Jag är väl allt det då. Men jag har bannemig rätt att föra de resonemang jag vill, som gör att jag kanske hittar något att rösta på den här gången med.

Jag uppskattar de flesta i mitt flöde, med alla våra olikheter och jag tror jag har minnen och beröringspunkter med i stort sett samtliga fb-vänner.
Men jag blir berörd. Illa berörd. Ibland ledsen.
Det jag reagerar på är att det numera går så snabbt att döma.
”Nej, men hon har inte fattat, vilket pucko, åh vad korkat, tänk själv, men det förstår man väl”. Snabba puckar, hårda puckar. En del tillåter sig faktiskt att döma och verkar vilja förpassa andra till dumhet på grund av en politisk fundering.

De som tror att jag, med tanke på denna text, inte tål att ifrågasättas i mina resonemang kan väl bara bläddra bland gamla inlägg. För det gör jag.
Det här handlar inte om det utan om hur, med vilka ordval och i vilken ton (attackerande eller resonerande) vi handskas med olika politiska åsikter.
En del vill dela det som känns viktigt för dem i stunden, sådan är jag och många med mig.
En del erbjuder sin bild av sanningen, och påstår ofta att det i den finns enkla lösningar.
Nästan ingenting inom oss människor, eller inom den politiska världen inför ett val, är enkelt. Sällan finns det enkla lösningar och förklaringar.

Ett enkelt sätt att komma undan vissas reflektioner och betraktelser är dock att ta bort oliktänkande som fb-vänner. Personligen har jag aldrig förstått mig på den poängen såvida inte någon behandlats rent illa av någon annan.
Jag har tagit en del exempel på interageranden jag varit delaktig i här i texten, och till de det berör vill jag med ett leende och ärligt uppsåt säga att jag uppskattar att få ta del av era ståndpunkter och synsätt, de och ni berikar och får mig att tänka efter, och jag tycker det är rätt häftigt och lärorikt att vi tänker lite olika!

Alla vill säkert väl på sitt eget sätt.
Men just nu verkar det inte som att en del har lust att föra resonemang eller diskutera. Inte i varken sociala mediekanaler eller ute i den breda debatten. Inte utan att skriva någon annan på näsan, påtala andras idiotiska ståndpunkt, kalla någon med en åsikt långt ifrån ens egen för äcklig, med mera med mera.
En åsikt som uttrycks är inte hela människan. Därmed ska hen inte dömas ut.
Vi som är över 13 och får ha Facebook bör kunna skilja på sak och person.
Om vi på allvar vill ha en bättre värld, med mer innehållsrika samtal, högre grad av empati och förståelse- börja med er själva. Man in the mirror, om ni minns. Vi kan väl tolka den modernt vettja. Personen vid tangentbordet, den tyckande människan på sociala medier.
Vill man inte ta möjligheten att själv vara med och höja diskussionsnivån, då kanske man inte ska höja alltför mycket på ögonbrynen om man tex hör att någon ung tjej kallats hora en dag, eller att en ung kille blir kallad skäggbarn, eller att någon ropar äckel, kärring eller gubbbjävel högt till någon annan.
För samma typ av retorik används ju här på nätet. Språket och ordens valör urvattnas. Och det ger i sig ringar på vattnet.
I alldeles för hög grad.