Långt ifrån snyggperuk, applåder, scendamm, musikaltoner och bubbel finns en annan verklighet. Röntgen-dag. En av de mindre angenäma av raddan dagar. Jag sitter i en fåtölj bredvid en slumrande dotter och blickar ut genom de icke-öppningsbara fönstren, och ser den blå himlen och moln som svävar förbi. Jag är oändligt glad över att inte behöva sitta här oftare än vad vi gör. Men sorgsen ibland ändå, över det innehåll som kom att bli del i våra barns uppväxt. 

Jag sitter och tänker. 
Jag tänker att vi gör vår situation så bra vi kan. 
Jag tänker på tiden som vi har och det vi vill fylla den med. På vem man är, kan vara och vill vara.
Jag tänker att jag inte vill vara en människa som säger en sak men gör en annan. Jag vill inte hamna där. ”Vi hörs”, ”jag ska…” etc. Säger jag något vill jag göra. Och jag vill inte snacka skit, och prata Om folk istället för Med, onödigt.
Jag tänker att visst älskar jag att sjunga och agera, jag arbetar med det jag drömde om som ung, vara del i större föreställningar och sätta tänderna i bra text och musik, men det är inte på liv och död. Jag kan och skulle även vilja lägga till att arbeta med en del annat, också. Oavsett jobb måste det lira med själva livet och var värt det i den aktuella perioden.
Jag tänker på att jag under den här 10 månader långa perioden i ett slags familjärt undantagstillstånd haft svårare att prata om allt detta och se folk rakt i ögonen än tidigare. Jag har insett att jag behöver titta bort och ner och typ reflektera, mitt i samtalen, som för att orka förstå att det är mig själv jag talar om.

Sedan tänker jag på påhittighet. Vad ballt det är. Barncancerfondens ”supersnöre” är ett fantastiskt påhitt. Barnet får en pärla för varje händelse i vården. ”Hoppets pärla” heter den första, sedan är det olika färger, former och mönster för nålstick, röntgen, medicin, håravfall etc. 
Nu är det 99 pärlor på detta ca 1.50 långa snöre. Hur långt det blir och hur många pärlor hon har när den här historien är bättre vet vi inte. Men hela tiden visssheten i att ju längre snöret blir, desto tydligare att man klarar mer än man tror.