Kan vi prata om människor? 
Framför allt den typen som inte tänker på att det finns andra människor!?
Först generellt: Vi hostar inte rakt ut. Så vet alla det. 
Härom dagen fick jag bevittna när en kostymklädd man i min egen ålder på ett café står och talar med sitt sällskap och rosselhostar rakt ut, det var liksom en grupp som uppenbart såg sig själva som väldigt viktiga, lite över andra sådär. Han hostar med full kraft bort från de han stod med, ut över andra bord där det satt folk. Jag stod och betalade men hann se och höra i runda slängar fem hostattacker. Eftersom jag skulle gå direkt och tyckte han var stört arrogant och blev irriterad på hans sätt gick jag förbi sällskapet på vägen ut och sa ”Snälla håll för mun när du hostar nästa gång”. 
Jag stannade inte för att se reaktionen.
Igår på väg till teatern hade en Östermalmish bebismamma med barnvagn så bråttom av bussen vid Stureplan att hon välte omkull en gammal dams kassar. Hon vände sig nonchalant om och sa ”Oj, sorry” innan hon klev av. Hon fick onda ögat av flera, och vi var sedan några som hjälpte till att fånga det som hunnit rulla ur kassarna. 
Nyss klev jag på ett tåg mot Göteborg. Fullt givetvis eftersom det nalkas lov. Hes och trött var jag asnöjd över plats första klass eftersom det brukar innebära ett visst lugn. Bredvid mig sätter sig en liten tjej i tre/fyra-årsåldern. 
En röst bakifrån: 
”Ursäkta, skulle du kunna tänka dig att sitta här istället? Vår familj fick visst platserna bakom varandra och hon är magsjuk”.
Jag tittar på mamman och säger Nej, jag kan inte sitta här alls. Min dotter har nedsatt immunförsvar och jag kan inte sitta nära er. 
Jag reser mig med kaffe, saker och kappa och letar upp en annan plats i samråd med konduktören. En annan kvinna hör vårt samtal och säger ”förlåt men jag kan inte sitta här heller, jag väntar på en operation och kan absolut inte riskera att dra på mig något sånt”. 
Hon och hennes man får också byta plats. 
Mamman när jag går förbi: Jag är hemskt ledsen. Något trött säger jag; Men du, det är inte ert fel att hon är sjuk, men tänk lite. Det är inte jättesmart att kliva på ett fullt tåg i det här läget. Det kan få enorma konsekvenser. Trevligt (faktiskt) men rakt.
Så går jag, och känner att ja, nog fasen är det tillräckligt jobbigt att bara vara människa ibland, att åka buss kanske, eller vara förälder med sjuka ungar och allt, och att få hosta och vara förkyld. Men man måste inte bli dum i huvudet för det. Man kan ändå ha någon form av social feeling. 
Klart slut från PK-bitch AB i tyst avdelning. För nu.