Ett år.

Nu är det morgon igen. Jag vaknade nyss bredvid en flicka som jag vant mig vid att se utan hår. 

En längre stunds morgonläsning, för den som vill.

En del datum behöver inte Facebook påminna mig om att det är något speciellt. Idag är det ett år sedan vi gick med just den flickan till skolan, som vanligt, men då ändå inget var som det skulle.
Om någon hade sagt till mig då att det skulle vara och kännas såhär nu hade jag blivit lättad. 
I stort har vi mått ok, men en del dagar och stunder har varit outhärdliga, både att uppleva och förhålla sig till. 
Det sägs att långsamt ju också leder någonstans. Det här g å r långsamt. 
Tålamod, hopp, ilska, vanmakt, lyhördhet, förtvivlan, tillit, om och om igen. Repeat. Och koncentration , jag måste lyssna så vansinnigt noga på vad som sägs, vid varenda besök, inte läsa in någon form av undertext, den finns nämligen inte i det verkliga livet. Läkarna har varit otroligt bra och tydliga. Inte gett oss fel sorts förhoppningar, inte skrämt oss och de gav tidigt en bild av hur det här året skulle komma att se ut, som faktiskt har stämt.

En klok läkarvän sa tidigt att det definitivt är en ansträngande tid som väntar, och så sa hon; Fastän ingen förälder någonsin skulle välja att vara i den här situationen så ger den något som många beskriver som berikande i slutändan. 
Numera kan jag säga att jag förstår precis, men jag hade alla gånger föredragit att vara mindre vis och mindre vetande ifall vi i så fall kunnat få vara utan den här erfarenheten. 
Så, är jag en bättre människa idag? Jag vete fan. Men mycket har hänt, som faktiskt inte är så dumt.
Jag har mer distans till saker. Bryr mig mindre om vad folk tycker. Är snällare mot mig själv. Prioriterar lättare. Säger ifrån tydligare. Är selektiv med vilka människor jag träffar, vilka jag släpper in på riktigt och vilka jobb jag gör mig tillgänglig för. Jag är en bättre (ärligare och mer erfaren) OCH sämre (hör sällan av mig och är alltså brutalt ärlig) vän tror jag, vilket är en märklig och komplex kombination.

Vi vet så oerhört lite om vad som väntar. Det gäller att närvaro inte blir ett klyschigt ord att ha i sin bildade vokabulär, en chimär på distans. Den behöver vara konstant, en del av våra stunder och lika sjävklar som luften vi andas. Även detta med att finnas där för människor, det kan se ut på olika sätt men jag säger det igen- vi har ett val vad gäller vem vi vill vara. I vår närhet har människor överraskat på flera vis. 

Tack till alla som gjort. Tack till de som ringt, kommit, bjudit in, föreslagit, gett av sin tid, sin kraft, sin axel, tagit ett nej, skickat små saker till huvudpersonen, gett vår familj möjligheter, lyssnat, pratat, skrattat, varit som vanligt och accepterat att vi inte är det.
Tack till mig själv som kunnat och orkat formulera, vilket gjort det lättare att minnas och förstå det hela, samt även verkar gjort att andra verkar uppskatta sin egen vardag med dess skavanker lite mer.

Kaninen är kvar och sprider mysfaktor. Flickan är lika finurlig och älskvärd som alltid, med eller utan hår, som för övrigt är en mycket met laddad fråga för oss vuxna än för barn. 
Och champagne, ja det drack vi igår också.