”Nej mamma jag vill inte ha peruken, jag vill bara vara som jag är”.

Barnen i den fullproppade innerstadskyrkan tindrar ikapp med ljusen, föräldrar och lärare tindrar också. Jag tittar mig omkring. 
Det storslagna rummet är fyllt av förväntan. En del föräldrar ser verkligen ut att insupa det andaktsfulla och högtidliga, det säregna vi får se och höra idag och ibland annars såhär års. En del föräldrar trängs lite och en del är påtagligt stressade, det är ju flera luciatåg idag. Det gnälls en del över föräldrarnas tilltänkta placering, över vädret och över den egna arbetsbördan. Det torkas en och annan tår. Någon surfar på Aftonbladet på sin mobil medan barnen sjunger, men majoriteten har bättre smak och vett än så. Sedan är det några få föräldrar, jag vet exakt vilka, som sitter och tänker ”Tänk att vi sitter här. Tänk att hon/han orkar vara med, tänk att det faktiskt blev såhär.”
Jag är en av dem.
Osäkerheten kring när biverkningar, sällsynta sjukhustider och infektioner infaller vet vi aldrig. Men inte idag tydligen. Och då blev det ju en alldeles himmelsk morgon.

Världen må vara vrickad. Den nya budgeten må ha en massa svagheter. Jeansen må sitta för tajt. Människors förmåga att kommunicera smart må vara klart begränsad. Jag må inte ha hunnit dit jag ville i ett visst arbete. Det må småregna på självaste luciadagen. Tiden må vara ur led. Må så vara.
Jag är engagerad i en hel del. Många med mig brinner för olika saker och gör det bästa av den lågan. 
Min utmaning är inte att bestämma mig för vad jag ska engagera mig i utan faktiskt vad jag inte ska engagera mig i. Jag har förstått att jag måste hushålla med det där brinnet som så ofta flammar upp. Jag är bisarrt intresserad av det politiska samtalet, hur folk når fram till varandra och framförallt varför så inte sker. Men, i ett tag nu har jag behövt låta många diskussioner och funderingar vara, för att orka med att vara människa. Fokus just nu är barncancervård, där tar jag de fajter jag kan och känner att jag måste, både för mitt och andras barn.

Det är klart jag blir förtvivlad över att jag ser samma människor sitta och tigga i kylan i vårt område som för fem år sedan. Det är klart att jag blir bestört och rädd för omvärlden när jag läser klimatrapporter. Jag blir matt över lilla Sveriges alldeles för många icke ledar-dugliga politiker som bara håller på och håller på, samtidigt som jag inser att det också är del i en demokrati, att hela livet ju för bövelen är en förhandling, både i och utanför politiken. Jag blir heligt förbannad och äcklad över att läsa reportage om unga bortgifta flickor i Afganistan och galen på vuxna som vill barn ont.
Men jag tänker hela tiden att så länge vi alla drar vårt strå till stacken och agerar, så för vi oss själva framåt. Så länge vi tror att vi kan bidra med något till andra människor så finns det hopp. 
Det är jul snart hörrni, och snart ett nytt år. 
Engagera er. Snälla. I vad fanken som helst, men i mer än att gnälla på Facebook. Jag måste säga att jag ser och hör en hel del gnäll här och mycket ilska över hur en del saker är figurerar också. Jag förstår absolut mycket av den frustrationen men vill ändå zooma ut lite. 
Så- har man för mycket att göra på jobbet; tagga ner. Ingen kommer göra det åt dig. 
Tycker man något är fel, engagera dig då emot det, försök alltid förmå dig att kritisera konstruktivt och att föreslå annat än att bara påtala att något är fel. 
Gå med i föreningar eller ett parti, ta diskussioner, anmäl dig som volontär i ett sammanhang som betyder något för dig. Besitter du tonvis med kunskap, dela med dig av den, är du rik så ge bort lite pengar. Det finns alltid, alltid något att bidra med.

Att välja att inte ha sin peruk, utan att bara vilja vara som man är när man är tärna i ett luciatåg bland andra välkammade och nylockade barn må inte förändra världen. Men det bidrog en åttaåring med idag, och med tanke på hur många som påtalade hur fin hon var och hur strongt det var så tror jag att människor, även små, gör skillnad genom att stå upp för saker och visa vem man är. I stort och smått.