Nyår, nytt år, ännu en början. Gamla siffror, i färska kombinationer, i en ny tid.
Jag glider in i det nya året lite kantstött. Mitt 44e jordsnurr startar med ett sjuhelsikes ryggskott och tårkanaler som tömts på repeat. Efter helt underbara dagar kring sista advent, jul och nyår försöker jag samla intrycket av det gångna året.
2018 var ett år med mycket att bära. Alltför mycket, stundtals. Ett år med stor sorg, med en högfrekvent anspänning som ständig följeslagare, vilket gjort att det då och då runnit över fullständigt.
Det blev året då jag vid ett tillfälle tänkte att jag måste ju gå ut, min kropp ska ju för fanken röra på sig, jag behöver sätta igång mig själv. Men stegen i parken fick mig att sjunka, jag klafsade i lera och visste inte vad som var gråt eller snöblandat regn, jag kände bokstavligen hur kroppen inte orkade gå, så jag pallrade mig hem igen. Hem, till ett ganska nytt hem, ett trivsamt och varmt, med en nyinförskaffad grå kanin i det ena flickrummet, som skänkt mer tröst än jag någonsin kunde ana var möjligt. Hem, till en tillvaro av ups och downs på helt nya nivåer. Jag bestämde mig där och då för att det måste få vara just så sorgligt ibland, och att jag inte orkade piska på mig själv fastän jag vet att jag skulle må bra av än det ena än det andra.
Det blev också året då till synes vardagliga saker helt plötsligt fick ett nytt skimmer. Att en familjeglass en försommarkväll kan kännas så lyxigt, att en båttur kunde få oss att kikna av skratt och att ett besök på Gröna Lund kunde uppskattas så av oss allihop. Att en spontanträff med vänner, många soliga sommardagar och vårfärska blommor på köksbordet blev som varma filtar över frusen hud. Nuet, folks. Det berömda. Jag fattar det mer nu än förr.
Det blev även en tid av nya gyllene stunder i arbetet med fantastiska nya bekantskaper och oförglömliga skratt som åtminstone skapat någon ny rynka i detta fejs.
Idag satte jag på tv´n, vilket inte alltid händer. Jag ser en mycket bekant bild och hör musik som jag en gång kunnat spela på piano. Forrest Gump. Jag fastnade förstås. Jag kan aldrig värja mig. Den historien påminner mig så mycket om hur livet faktiskt kan vara. Ett ögonblicks val kan få enorma konsekvenser för ens egna liv, och även andras. Till synes irrelevanta petitesser kan göra avtryck. Så jag grät lite till. Över allt jag vet och inte ännu vet, över min onda rygg och över allt som är så vansinnigt förgängligt.
Och visst är det ju så, att de små penseldragen i alla konstverk syns också om vi kikar ordentligt, det är de som gör det, och inte bara de breda, det är ju bara vi som alltför ofta hastar för snabbt förbi dem.
Jag vet inte hur jag ska måla framöver. Både i breda drag och med små punktinsatser som får både mig själv och de runt mig att förhoppningsvis kunna andas lättare detta år. Jag vet dock inte hur jag kommer tillåtas avgöra själv, vilket är det svåraste.
Men det är väl som med fjädern i filmen, den finner sin väg. Och rätt vad det är landar den precis där det var tänkt.
Gott nytt år på er- god fortsättning livet, jag hänger med
