Vacker dag idag.
Och jag hade inte bröstcancer.
Så då gick jag hemåt igen, lättad, förbi avdelningen där jag hälsade på Kristina förra julen, genom parken mellan gamla och nya KS där Robert och jag åt lunch i vårsolen medan Lycke hade lektion i sjukhusskolan. Jag gick strax under helikopterplattan som vi tittat på genom sjukhusfönstret så ofta, bort till Vetekatten, för en kaffe mitt ibland operationsrockar, lagda damlockar och hopp och förtvivlan, som alltid på denna plats.
Stegen går hemåt nu igen och jag promenerar rakt mot solen, i det skarpa januariljuset syns allt, människors ansiktsuttryck utan filter och styrkan vi alla besitter slår mig så plötsligt och direkt.
Nej, det här landet kommer inte gå under med Stefan Lövféns liggande förslag till regering, inte heller om Ulf Kristersson mot förmodan skulle röstas fram som statsminister. Det kommer inte finnas risk för undergång om vi människor ser vår del i samhället och går framåt, var och en, och ihop, då och då stannar upp och pejlar läget med varann och fortsätter. Ständigt.
