En januaritorsdag på Nya Karolinska. Vi har förberett, kolhydratladdat, handlat, ordnat och stålsatt oss. Vi har känt att det börjat torna upp sig de senaste dagarna, som inför varje gång. En tydlig alltför bekant anspänning hos alla här hemma, men mest hos den det berör mest.
Här blir jag en annan. Fast ändå inte. En annan version av mig själv, därför att allt blir hudlöst, ofiltrerat, och för att varje motgång eller litet aber kan få mig att blixtra till. Jag hatar, älskar, är ömsint, blixtsnabb, seg som bly, förtvivlad, vrålstark, viskar och kan ryta ifrån.
Det ringer. Hej det är från Synsam, Hej det är reklamjobb på gång, Hej det är medarbetaren. En av mina verkligheter.
Men så fås det magont. Mås illa. Äts inget. Fokuset återgår bara direkt, igen, bam, det går på repeat, om och om igen. Den andra verkligheten. Den som inte så många har och som jag önskar att noll människor hade.
Jag som älskar att få erfarenhet. Men denna, nej…tack.
Jag vilar lite i den orangea nylonfåtöljen.
Jag ska spela ikväll, om inget oförutsett händer här innan dess. Det känns både orimligt men odramatiskt att spela. Det är en sorts inre kamp dessa dagar.
Då och då försöker jag zooma ut och titta på allt detta från håll. Ibland idiotförklar jag helt att jag ska gå iväg de här kvällarna. Men ibland känns det ganska viktigt, och rätt så vettigt. Det känns nödvändigt att jag tillåter mig att vara i dessa – båda – verkligheter. Det hela förskönas inte av att jag är hemma hela tiden, att alla går på varann konstant och att undantagstillståndet liksom är ledljuset. Ledljuset är också stunderna av lugn och vardaglighet. Och däri ingår mitt yrkesjag och mitt arbete. Livet är alltid större än teatern, men någonstans berättar ju teatern om, och belyser, livet.
Vår huvudsak, det högprioriterade välbefinnandet och hälsotillståndet är det solklart primära, som det bör vara. Det är tack och lov så självklart att det knappt ens behöver påtalas. Men ändå.
Jag önskar mig typ mest lite vanlig vanlighet. Ska det vara så mycket begärt:)
