Härom dagen var det Internationella Barncancerdagen. Jag försökte formulera något vettigt kring hur det är att leva med en dotter som har en forma av cancerdiagnos.
Tack människor för er värme.
Det ÄR svårt att beskriva vår resa, speciellt kortfattat. Även om vi vet att vi i Lyckes fall av diagnos haft tur, med en hyfsat ”snäll” tumör så är den ändå är bökig, tar hennes syn och behandlingarna är obarmhärtiga. Att på ett rättvist och nyanserat vis berätta hennes historia och vår upplevelse är lite av en promenad på glas. Känsligt. Alltid åsikter, alltid jämförelser, alltid lite av allt.
Att få med samtligt under gårdagens stund i TV4 gick givetvis inte.
Som jag sa- just nu mår vår lilla tjej bra- och då mår vi bra. Just det har varit en konst att faktiskt tillåta sig till. Att försöka surfa på hennes frekvens, och inte själv gräva ner sig i ångest närhon är i skolan eller på balett. Om några veckor är det behandling och röntgen igen, vi vänjer oss…men ändå inte. I sommar kan det förhoppningsvis vara färdigt med det, men vi vet inte. Ovisst är märkligt och läskigt.
Klippet fins på tv4play, mina reflektioner finns alltsom oftast på min sannamartin.com/texter och själva jag finns en spelhelg till på Chinateatern för de fyra återstående föreställningarna av Ghost. Men mest av allt försöker jag finnas här och nu, för mig själv och min familj. Alltid.
