Jag hade på mig en gul blus igår. Den är i siden, lite svårtvättad sådär. Det var inget smart val.
Den fick fläckar, utifrån och inifrån. Det droppade tårar från mitt ansikte ner på den och jag svettades där jag satt på den gröna gamla sammetsklädda stolen i salongen jag älskar att vistas i.
Det tog sekunder. Sedan vällde hela folksjälen genom mitt blod. Där stod en pojke, på trä, i lite rök och det hördes stråkar. Jag blev så drabbad. 
Sist på bollen, åtminstone denna säsong såg jag Så som i himmelen. Eller, såg. Upplevde är mer rättvist. Den är sannerligen värd sina lovord, och det känns skönt att äntligen få stämma in i hyllningskören. Jag tycker oftast att det jag får gå och se är bra, men att något så snabbt lyckas slå an en ton i mig så jag känner livet i mig så fullt ut händer inte så ofta.
Varje människa har sin unika ton, säger han. Det stämmer nog, och den kan jag fortfarande leta efter.
För ett gäng år sedan sa någon att det finns en sångare du kommer älska, han heter Philip. Nog tyckte jag han sjöng fint då, absolut. Nu däremot är det andnöd efter någon minut, han sjunger om livet och jag sitter och får uppleva det, han sjunger med sin själ och hela sitt väsen och jag brister. Philip jag är så stolt över dig, vilket otroligt ärlig uttryck du har, tack för att jag får se Dig. 
Solen intill, Tuva, hon lyser. Hon ger kärlek till alla och fyller tomrum i mig, vilken enorm lyskraft. Alla vi får möta och se är fantastiska, vilka artister. Jag kommer plötsligt på att jag ju känner er, jag får ha er och se er och ni bjuder oss på er och jag älskar det, och så får blusen nya fläckar igen. Ni berättar allt. Om rädsla, hämningar, utsatthet, ärr vi bär på och hopp vi aldrig slutar bejaka.

Det här är en föreställning om människor som behöver människor. Det är en tre timmars påminnelse om det och om att här och nu faktiskt betyder här och nu. Vi påminns också om att vi aldrig vet vilka ögonblick i våra liv som blir storartade. 
Jag sitter och hör introt till sånger jag aldrig hört och tycker att det är musik jag kan. Att någon lyckas komponera på ett sånt sätt är helt obegripligt. Det är som att musiken kom till för att hela en berättelse som redan var hel och älskad. Det är så överväldigande bra material. Orkestern spelar så man tror man drömmer och entusiasmen och närvaron i dirigentens varje anvisning känner jag ända upp till balkongen.
Jag vet att arbetet med att få fram den här föreställningen har tagit lång tid, längre än den huvudsakliga publiken ens kan ana. Och det märks. Vilken varsam och kärleksfull regi, vilket effektivt, varmt och smart berättande. Jag blir lycklig ända in i själen att Vicky och Johan går in så helt och fullt och satsar så att hela maskineriet blir så tajt. Att vi äntligen får se en historia som handlar om människor som känner, tänker och berörs av varandra, där stora känslor också får ta sin plats, sånt som man i en hel del scenkonst hyser en viss rädsla och ibland även ett förakt för, det var på tiden. Att den spelas just nu är viktigt och hoppfullt i en värld vi ibland vill stoppa och kliva av. För övrigt tänker jag att det kanske är så att det är de som inte känt stora känslor som inte vill se andra uttrycka dem..
Jag gråter mig i stort sett genom hela första akten för att jag påminns om att vi människor är så lika och jag rörs av att vi är så olika. 
Det är så det ska vara. 
En av mina stora förebilder sa en gång att 
Det råder en helvetes brist på generositet. Det är ingenting jag vill medverka till, och det känns helt rimligt att ösa beröm över er idag.
Tack, stort tack ni alla, för att jag fick känna som att jag var i himmelen en stund.